För ett tag sedan gjorde jag något jag inte gjort på många år. Något jag svurit på att aldrig göra igen. Inte heller har jag saknat det under alla de här åren. Men så för ett par veckors sedan kände jag att nu - nu var dags! Jag kunde helt enkelt inte skjuta upp det längre. Så jag svalde stoltheten och gav mig iväg för att bita i det sura äpplet samtidigt som jag funderade över hur mycket det skulle kosta mig.
Som barn älskade jag att gå till biblioteket och låna hem böcker. På golvet hemma i mitt rum låg travarna höga av såväl skönlitteratur som hästböcker. Som tonåring läste jag mig igenom hyllmeter efter hyllmeter i det lilla bibliotek som fanns i samhället där vi bodde och när titlarna började tryta fick bibliotekarien beställa nya. Jag slukade allt! När jag sedan flyttade till stora staden för att studera språk och kom till stadsbiblioteket första gången så var det som att stiga rakt in i bokhimmelriket. För en fattig student var det givetvis guld att kunna läsa precis vad jag kände för utan att behöva spendera pengar. Eller?
Det var här mina problem började. Jag lånade böcker friskt men när det var dags att lämna tillbaka dem så gick det sämre. Visst lämnade jag tillbaka dem, bara inte i tid. Det var först när påminnelserna ramlade in genom brevinkastet som jag kom på att "Javisst, biblioteksböckerna ska tillbaka." Och så kom den dagen då det plötsligt började kosta pengar att lämna tillbaka försenade låneböcker. Ve och fasa! Varje gång en påminnelselapp dök upp så blev jag tvingad att öppna plånboken för att lämna ifrån mig av mina surt förvärvade slantar. Behöver jag nämna att böterna med tiden blev ganska dryga? Nä, jag trodde inte det. För trots böterna så kunde jag fortfarande aldrig komma ihåg att lämna tillbaka böckerna i tid. Jag provade allt - lappar på kylskåpet, skrev upp i kalendern, post it på datorn. En gång bad jag till och med min mormor ringa och påminna mig den dagen böckerna skulle in. Men inget fungerade.
För varje gång jag fick en påminnelse drog jag mig allt mer för att gå tillbaka till biblioteket. Inte bara för böternas skull utan också för att det kändes så pinsamt att stå där och mumla ursäkter inför bibliotekariens ogillande blickar. Allt medan taxametern tickade på. De sista böterna jag fick hade räckt till att köpa två inbundna romaner till fullpris. Så det var precis det jag gjorde. Jag struntade i att gå tillbaka till biblioteket, struntade i att betala mina böter, dumpade mina övertrasserade boklåneböcker i luckan i dörren i skydd av mörkret efter stängning och tog beslutet att: hädanefter köper jag de böcker jag vill läsa! Punkt slut. Lånekortet klippte jag i bitar och slängde - som den kortmissbrukare jag var.
Så har åren gått och skulden har legat där i datorn. Den har vuxit och blivit stor. Kanske har jag det också för där stod jag nu, med äpplets sura smak i munnen, framför bibliotekarien som försäkrar mig om att skulderna brukar skrivas av per automatik efter ett visst antal år men för säkerhets skull tar vi en titt. Och givetvis fanns böterna kvar. Hur höga de blivit under åren vågade jag inte ens fråga om men bibliotekariens rynkade panna sa allt. Men så slätade hon ut sin panna, tittade på mig och på vagnen där mina två trollungar sov sin ljuvliga middagslur och sa: "Vet du, vi gör så här. Jag tycker vi efterskänker böterna och så får du ett nytt lånekort och så får du lova att sköta det bättre den här gången." Sedan log hon.
Det nya kortet kostade mig 25 kronor - men det var det värt. Och igår kom jag ihåg att lämna tillbaka den första omgången låneböcker med en hel dag till godo. I morgon ska den här f.d. bibliotekskortmissbrukaren ta med sig sina två trollungar till biblioteket för att låna hem en hel trave spännande och roliga böcker - för både stora och små!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar