En bikupa i huvudet

Just nu surrar det av tankar och funderingar uppe i mitt huvud. De platser vi besökte i onsdags satte verkligen fart på kreativiteten och nu jobbar jag för fullt med det som så småningom ska ut genom fingrarna, ner på tangentbordet och in i datorn. Den där känslan jag har gått runt och känt smaken av en tid nu börjar så smått att ta en fastare form. Ta plats. Ännu är den diffus men jag anar konturer här och där, ord och formuleringar, tankegångar och idéer som känns som om de hör dit. Ibland undrar jag om det inte är den här biten av skrivandet som jag egentligen tycker bäst om - när orden rör sig fritt runt i huvudet och försöker hitta sina platser. När det surrar så man inte kan tänka på så mycket annat än texten som ska ut.

Det är ofta så när jag arbetar på något skrivprojekt att mycket av det egentliga arbetet - ibland halva jobbet om inte mer - sker redan uppe i huvudet. Tankarna mal och far runt som en bisvärm. Länge lever jag med den ofullständiga, oformulerade texten som en skugga. Själva det fysiska skrivandet skjuter jag upp så länge jag kan eftersom jag intalar mig själv att texten vinner på det. Jag vill tro att när den ges tid att formas i tanken innan den tar fysisk form så händer något. Något som annars skulle gå förlorat. När jag sedan sätter mig ner vid tangentbordet för att skriva - så går det fort. Orden strömmar ur mig eftersom alla hinder redan är undanröjda och vägen fri.

Sedan måste texten få vila; ibland en dag eller två, ibland veckor, månader eller till och med år. Den behöver det för att mogna till sig. Alla texter har sin tidsram. Någon gång händer det att jag läser igenom en text direkt där vid skärmen, men det brukar jag ångra bittert. Det slutar nästan alltid med att jag tappar tron på det jag skrivit. Förkastar det. Nej, den måste få vila. Tidens avstånd gör något med den och när jag återvänder - i tron att jag kommer att få börja om från scratch - upptäcker jag ofta att jag faktiskt är nöjd med det jag skrivit. Inte så nöjd att jag inte kommer att ändra och skriva om, men nöjd med det jag skrivit som ett första utkast. Ett utkast att arbeta vidare med, finslipa och till slut lämna ifrån mig.

Oh, who am I kidding?! Jag klarar inte av att lämna en text ifrån mig utan en deadline eller någon som står med en piska och hotar att vina med den. Jag kan hålla på och pilla med texten, flytta om stycken och ord, byta ut dem, prova synonymer och hålla på i en evighet om jag får chansen. Så en deadline är bra. Nödvändig till och med. Så... inom ett par veckor? Okej. Inom ett par veckor it is. Bra. Det fungerar.