En summering av förra veckans skrivande ger ganska exakt förstautkast till inte mindre än tre kapitel. Det är ok. Förstautkasten är många gånger de som är svårast för mig att skriva. Det är nu jag ser om det kommer att gå lätt att skriva ett kapitel eller om jag kommer att få slita med det.
Jag börjar med att gå igenom mina anteckningar från när jag besökte gården eller kaféet. Den här delen går ganska mycket på rutin för mig. Nästa steg är att helt enkelt skriva ner anteckningarna som de står i mitt anteckningsblock. Det låter enkelt och det är det också men samtidigt inte. För det är här någonting måste hända med texten. Den måste vakna. Under tiden som jag skriver så lägger jag till saker jag minns från besöket och intervjun, utvecklar det jag antecknat, stryker oväsentligheter, flyttar runt innehållet och lägger till tankar och funderingar som dyker upp under arbetet. Ofta handlar det om saker som är lite oklara och som jag behöver kolla upp eller vill ta reda på mer om innan jag skriver det slutgiltiga kapitlet. Ibland blir det en lång lista på frågor och då brukar jag boka in en uppföljande telefonintervju. Under den här delen av arbetet med ett kapitel så låter jag intuitionen och känslan styra. Jag tänker inte så mycket på om jag fått med allt det som "borde" vara med utan arbetar ganska spontant.
Ibland händer det som jag önskar alltid skulle hända när jag skriver och som faktiskt också gör det lite mer frekvent med den här boken än det gjorde med Halländska gårdsbutiker och kaféer - texten får ett eget liv. Kanske har det att göra med att jag har lite mer rutin när jag jobbar med texterna den här gången, jag vet inte. Men jag har en annan känsla för hur slutresultatet förhoppningsvis kommer att bli jämfört med förra gången och det tror jag gör mycket.
Det är den här delen av skrivandet som jag fascineras mest av. Orden flyter på och texten formar sig själv framför mig på datorskärmen till synes utan minsta ansträngning. Då och då händer det att jag upptäcker att det inte längre är anteckningar jag sitter där och knappar ner utan färdiga textstycken. Ord och meningar läggs på rad och inom mig hör jag den där särskilda tonen eller rösten, vilket du vill, som jag förknippar med den här boken. Och rätt vad det är så står jag där med ett nästan färdigt kapitel istället för ett förstautkast. *Det* är en härlig känsla. Det är också de här kapitlen som jag vet kommer att gå lätt att slutföra. Ofta räcker det med att skriva igenom ett par gånger så att det flyter, se till att allt som ska vara med är det och kanske finputsa lite lätt.
Några gånger så händer ingenting när jag skriver eller åtminstone väldigt lite. Det kan ha att göra med att jag helt enkelt inte har tillräckligt med eller rätt information och då är det lätt åtgärdat med en uppföljande intervju eller lite faktasökande. Men andra gånger hjälper inte det och jag får fortfarande inte ihop kapitlet. Då måste jag fråga mig själv vad det beror på. En väninna till mig som korrekturläste förra boken sa att hon kunde direkt peka ut vilka gårdar/kaféer som jag kände starkare för och vilka jag inte hade samma starka känsla för. Hon slog huvudet på spiken. Men så känner hon mig väl också. Självklart har jag personliga favoriter bland de gårdar och kaféer som är med i boken samtidigt som andra hamnar i deras skugga. Det betyder inte att det är något fel på dessa eller att de inte borde vara med. Men vi har alla vår personliga smak. De kapitel min väninna kritiserade var exakt de kapitel som jag hade haft svårast för att skriva. Så jag skrev om och förhoppningsvis syns det inte i det slutgiltiga resultatet. Skrivande vänner som henne är ovärderliga.
Ännu så länge är det inget förstautkast som krånglat för mig. Men jag har en bit kvar. Jag hoppas att allt kommer att flyta på. Alla gårdar/kaféer jag besökt hittills har haft något som gett mig en känsla av "wow".
Nu skiner solen utanför fönstret, lillemannen är i förskolan och lillasyster sover i sin vagn. Tid att skriva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar