torsdag 20 oktober 2011

Var är min son välkommen?

Okej, ännu ett mastodontinlägg från mig men om jag inte skriver av mig kommer jag aldrig att somna. Jag har legat här vaken i flera timmar redan och tankarna bara mal på. Ofta när jag har mycket att fundera över så brukar ett yogapass få saker och ting att falla på sin plats. Det gäller livet i stort såväl som mitt skrivande. Yogapasset igår kväll var inget undantag. De senaste veckorna har jag gått runt och känt att det är något som jag inte riktigt kan sätta fingret på... en känsla som infinner sig varje gång jag hämtar eller lämnar min son på förskolan. Jag känner mig irriterad och olustig men utan att riktigt förstå vad det är som orsakar det. Men så under en av de mera avslappnande yogaövningarna igår så föll till slut alla bitarna på plats. På gott och ont.


När min son började på förskolan i våras så kändes det mot alla odds helt okej. Som de flesta föräldrar så var jag givetvis orolig för hur det skulle gå och hur han skulle tas emot. För att inte nämna min egen oerhört negativa upplevelse av "dagis" som barn vilken givetvis spökade även om jag gjorde vad jag kunde för att dölja det för honom. Men mina farhågor kom på skam. Såväl rektor som avdelningspersonalen och inte minst hans ansvariga pedagog tog emot honom med öppna armar och stort engagemang. Åtminstone kändes det så för mig som förälder. Och Noah själv älskade att gå till förskolan nästan från första stund. Inskolningen fick ta en hel månad men vad gjorde det? Ibland undrar jag om inte den tiden egentligen var mer till för mig än för honom eftersom han fann sig så bra till rätta. Det faktum att det inte fanns några jämnåriga barn var ett mindre problem eftersom det skulle tas in nya barn efter sommaren i hans årskull. Gruppen han gick i var åldersblandad vilket sågs som positivt av hans habiliteringsteam och personalgruppen var stabil med få förändringar. Hela personalgruppen skickades också omgående iväg på teckenkurs för att kunna möta Noah med tecken i vardagliga situationer. Sakta men säkert började jag att slappna av. Dumt, dumt, DUMT gjort av mig! Vid det här laget borde jag verkligen veta bättre.


För förändringarna kom. Som en kalldusch.


Första slaget kom redan i slutet av vårterminen. En förskoleavdelning skulle stängas och omvandlas till skola efter sommaren. (Noahs förskola är en kombinerad förskola-skola.) Resultatet blev att inga jämnåriga barn togs in när höstterminen startade och Noah förblev ensam i sin åldersgrupp. De två kvarvarande förskolegrupperna gjordes om till åldershomogena grupper och Noah placerades i den gruppen med barn som var, inte ett år utan två år äldre än honom. I samband med förändringarna blev det även rektorsbyte på skolan och det vet jag av erfarenhet hur det påverkar. Noah förlorade även sin ansvarighetspedagog eftersom hon placerades i den andra gruppen med yngre barn.


Självfallet reagerade jag. Från habiliteringens sida var de också kritiska men menade att så kan de ju inte göra utan det där kommer de att ändra på när de inser det ohållbara i situationen. Så fel hade de. Så naiva var de. Kanske borde jag som förälder redan här reagerat med att försöka hitta en annan förskoleplacering för min son. Jag vet faktiskt inte. Hur det nu blev så beslutade vi att ge det en chans och låta honom gå kvar. Trots allt var delar av den personalgrupp som varit hans kvar och det viktigaste av allt - Noah gillade verkligen sin förskola.  För självfallet inser jag att förändringar inom skolan och barnomsorgens värld är oundvikliga. Men som det urgamla uttrycket lyder: Var och en är sig själv närmast. Noah är det viktigaste i mitt liv. Jag måste givetvis se till det som är bäst för min son i första hand. För de här förändringarna på hans förskola har enbart varit av ondo för honom. 


I dagsläget är Noah inne på sin tredje ansvariga pedagog sedan förskolestarten för mindre än åtta månader sedan, om än en tillfällig sådan då den som fick ansvar för honom efter alla förändringar är sjukskriven. Givetvis ingen bra situation för en kille som Noah. Alla barn mår bra av stabilitet och struktur i tillvaron men ett barn med ett funktionshinder som Downs syndrom behöver det om möjligt ännu mer. Till råga på allt så är detta också den enda pedagog som gått teckenkursen vilket innebär att Noah ännu inte möts med tecken i sitt vardagliga liv utanför hemmet. Något som är grundläggande för hans språkliga utveckling. 


Det som jag har gått runt och känt av den senaste tiden är en förändring i attityd gentemot Noah hos personalen på hans förskoleavdelning och det är den förändringen som gör mig både ledsen och uppgiven men också arg. För Noah är mitt allt och förtjänar det bästa. Jag har länge gått och funderat på vad det är som är annorlunda men det var först nu ikväll som jag såg mönstret vilket gjorde att alla bitarna föll på plats: Noah har börjat ses som ett problem på sin förskola.


När jag ser tillbaka på de diskussioner och samtal jag haft med olika medlemmar av personalen ända sedan det mötet i slutet på våren där jag blev informerad om de kommande förändringarna så inser jag att det är en attitydförändring som har smugit sig på och det kanske är därför det tagit mig så lång tid att reagera. Den första händelsen jag minns är att i samband med det mötet så ifrågasatte medlemmar av personalen Noahs placering i den förskolegruppen med äldre barn, något jag vid tillfället själv gjorde. De var inte heller sena med att påpeka att det kanske var rätt läge att byta förskola med tanke på att det ändå gjordes förändringar och det faktum att Noah fortfarande var så liten. Under hösten har jag med jämna mellanrum hamnat i inofficiella diskussioner med olika medlemmar av personalen där "andra alternativ" har föreslagits, bland annat särskilda resursgrupper för barn med funktionshinder. Droppen kom när jag för, vilken gång i ordningen minns jag faktiskt inte, fick slängt i ansiktet på mig att Noah faktiskt får 15 timmar resursstöd i veckan trots att "han bara ska ha 10 timmar". Vad då bara ska ha? Så här säger skollagen om barn med funktionshinder:



9 § Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling ska ges det stöd som deras speciella behov kräver.Om det genom uppgifter från förskolans personal, ett barn eller ett barns vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att ett barn är i behov av särskilt stöd, ska förskolechefen se till att barnet ges sådant stöd. Barnets vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta vid utformningen av de särskilda stödinsatserna.”
Uppenbarligen gäller inte skollagen på min sons förskola. Åtminstone är den inte implementerad hos personalen ännu. 


Och det är det här som får mig att ligga sömnlös här i natt och fundera. Vilka rättigheter har min son egentligen? Slutsatsen jag kommer fram till är att han har rätt att få allt det stöd och all den träning han behöver, vare sig han går 15 timmar eller 45 timmar i veckan på förskolan. Men just nu får han - med personalens egna ord - 15 timmar av "mest passning". Även Noahs habiliteringsteam som har varit ute på förskolan för att dels observera och dels handleda personalen är  mycket kritiska till hur han behandlas. Men trots deras ansträngningar har de inte fått gehör hos personalen för vad de, men även jag, känner att Noah behöver. Vi talar alla för döva öron.
Vad är det då som ligger till grund för den här förändrade attityden hos personalen? Jag vet faktiskt inte utan kan bara spekulera.


Större förändringar på en arbetsplats är ofta omvälvande för en personalgrupp. Det säger sig själv. Att få en ny chef/rektor hör givetvis till dessa. Jag har själv varit med om både negativa och positiva förändringar i samband med rektorsbyte på min egen arbetsplats och jag vet att det påverkar - inte bara på individnivå utan även på gruppnivå. Åt båda hållen. Inte minst tar det tid att lära känna en ny chef och den tiden ger ofta utrymme för oroskänslor att ta sig upp till ytan. Jag vet inte om det är det här som ligger bakom den förändring i attityd som jag blivit medveten om hos personalgruppen på Noahs förskola eller om det är förändringarna av själva strukturen på förskolan eller de nya personalkonstellationerna eller om det är något annat som ligger bakom. Jag är inte heller övertygad om att jag kommer att få svar på den frågan. Jag vet bara att Noah är samma kille nu som i våras och att han har samma behov av resurstimmar och teckenstöd som då. Men det som inte var ett problem då innan alla förändringar har plötsligt blivit ett problem nu - dvs Noah.


Med detta vill jag inte ha sagt att jag inte tycker att personalen tar väl hand om Noah. För det gör de. Om det man menar med förskola är ren barnpassning. För om inte viljan finns så finns inte heller de grundläggande förutsättningarna att ge Noah det stöd han inte bara behöver utan också har rätt till. Det handlar inte bara om deras negativa syn på det faktum att Noah är ett barn med funktionshindret Downs som går i en grupp tillsammans med "vanliga" barn utan även det faktum att Noah är två år yngre än alla andra barn där vilket ger personalen en svår situation att hantera. 
Så just nu känns det tungt. När jag om några timmar lämnar min son på förskolan kommer det här att fortsätta gnaga i mig. Det är en känsla som jag önskar att alla föräldrar slapp känna. För mig är det uppenbart att de öppna armarnas tid är förbi. För min son är inte längre välkommen på sin förskola. 

4 kommentarer:

  1. Usch vad tråkigt för er, hoppas verkligen att det löser sig på ett eller annat sätt... självfallet ska du inte behöva känna så och lille Noah ska inte bli lidande! Min dotter Cassandra ska inom en snar framtid börja på en förskola och jag oroar mig något fruktansvärt och hoppas innerligt att det ska gå bra...

    SvaraRadera
  2. Möte med rektorn på förskolan i morgon. Får se hur de tacklar min kritik... Lycka till med inskolningen av Cassandra! Det går säkert bra. Men självklart oroar man sig som förälder. Vem skulle annars göra det? :-)

    SvaraRadera
  3. Jättetråkigt att det blev en sådan tråkig vändning på förskolan. Håller tummarna att ni snart hittar en bättre förskola eller att de "tar sig i kragen" och tar tag i detta på förskolan. För det är ju Noah det handlar om och han måste få en bra tillvaro där. Det är ju oerhört viktigt!! Kram

    SvaraRadera
  4. Ja, det är så tråkigt. Jag har dock inte särskilt stora förhoppningar om att de skärper till sig i brådrasket. För det krävs intresse och vilja vilket jag känner saknas som det ser ut för Noah idag. Handlingsplaner och fina ord i all ära men det krävs att det sker en förändring rent praktiskt också. Mycket att fundera över med andra ord... Kram

    SvaraRadera