onsdag 2 november 2011

Det blev bara två...

Kapitel alltså. Något försenade om man ska gå efter var "slutet av månaden" befinner sig i förhållande till tidpunkten då jag motvilligt släppte dem ifrån mig. Det vill säga igår kväll. Det var då jag klickade på send och höll andan en kort sekund. Kanske gör jag alltid det när jag skickar iväg en text på egen hand. Kanske inte. Jag vet faktiskt inte. Men igår gjorde jag det. Kanske för att jag inte är helt nöjd med texterna den här gången. Det är jag visserligen nästan aldrig eftersom jag tillhör den sortens skrivande människor som kan hålla på och peta och pilla bland orden i evigheters evigheter utan att bli klar. Men den här gånger är det mer än den vanliga oviljan att släppa taget. Det är vissheten att de här texterna behöver petas och pillas i lite till innan de är klara. Och de behöver mogna till sig innan jag tar itu med det. De behöver tid. Men tid hade jag inte.

Det som var tänkt att bli en helt skrivfri vecka på grund av ett sjukt späckat schema handlade helt plötsligt istället om att hitta de där två eller tre ostörda timmarna i ett streck som jag behövde för att kunna gå över texterna i lugn och ro och fixa till det där sista så att de lät - åtminstone någorlunda - okej. Plötsligt blev skrivtid det som hela veckan kretsade kring. I en enda handvändning blev skrivtid något negativt som sög ut de allra sista dropparna av energi ur mig för att sedan slänga mig åt sidan med en axelryckning. Och där fick jag ligga på golvet med min axelinflammation, huvudvärk och nackspärr. Men med ett liv som fortsatte att rulla på vare sig jag var där eller inte. Så det var bara att kravla mig upp så gott det gick och ta itu med det som måste tas itu med. För kloning ingår inte i min kunskap, hur mycket jag än hade önskat det. Jag tröstar mig med att jag har tid att gå över texterna igen innan jag lämnar det slutgiltiga manuskriptet ifrån mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar