Nu när jag har läst klart Hon går genom tavlan ur bilden vet jag inte riktigt vad jag ska känna. Det är en fantastiskt verklig och ganska otäck skildring av en barndom där allt går fel. Samtidigt får vi följa huvudpersonen i nuet när hon är inlåst på en psykiatrisk avdelning, hennes tankar, fantasier, drömmar, mardrömmar. De bitarna är både vackra och obehagliga på en och samma gång. Första halvan av boken höll mig i ett strypgrepp, jag ville inte sluta läsa. Men sedan... Jag vet inte vad det är som gör att jag tappar fokus. Jag älskar språket, tonen och sättet hon hoppar mellan tidsperioderna. Samtidigt tråkar det ut mig efter ett tag. Känns som hon upprepar samma hela tiden. Bankar in sitt budskap. Kanske är boken helt enkelt för lång. Och det kommer från en som älskar långa böcker. Men någonstans strax efter halvvägs tappar hon mig lite. Inte helt. Det är den för bra för. Men lite.Ändå vill jag inte vara utan läsupplevelsen. Det är en fantastisk skriven bok trots allt. Med en historia som bör läsas. Kanske öppnar den upp ögonen på någon. Jag hoppas det. Så... läs den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar