En fördel med att vara sjuk och förkyld samtidigt som bilen har bosatt sig på verkstaden är att tempot här hemma blir lugnare. Ingen simträning för barnen, ingen promenad till lekparken, inga utflykter till affären. Ingenting förutom att ta det lugnt här hemma. Barnen ser på film och bygger duplo medan jag vilar - både kroppen och halsen - framför datorn. Skriver när jag orkar och ser på film när jag inte orkar.
Jag hade hoppats nå 20 000 ord ikväll men känner att det tar emot. Inte så att jag inte vet vad jag ska skriva om - tvärtom. Ju längre in i berättelsen jag kommer desto klarare blir den. Men jag har dragit ner på skrivtakten lite. Pillar lite här och där emellanåt, skyfflar runt lite scener allt eftersom själva strukturen blir tydligare (äääälskar scrivener btw) och fyller ut där det behövs. Det blir ord det med visar det sig.
En sak jag aktar mig noga för är att gå tillbaka och läsa igenom det jag skrivit. Vill inte riskera att fastna i det negativa tänket som alltid gör sig påmint när jag läser igenom ett första utkast av någonting jag skrivit. Men ju mer jag skriver desto mer inser jag en sak om min berättelse och det är att jag har - mer eller mindre - använt mig av en teknik som kallas flödesskrivning. När jag väl är klar med mitt första utkast så vet jag att jag troligen kommer att förkasta minst hälften av det jag skrivit och skriva om resterande till oigenkännlighet. Jag vet också att det är så det ska vara. Det känns till och med bra, hur underligt det än låter.
När jag valde tema för min Nano-roman så var den ursprungliga tanken att jag skulle skriva en berättelse som tog sin utgångspunkt i det självbiografiska skrivandet, om än i romanform. Men som alltid så har varje berättelse sin egen vilja och varje huvudperson sin egen utveckling att göra. Den historia som romanen nu har utvecklats till ligger mycket längre ifrån min ursprungliga tankegång än jag någonsin hade kunnat ana att den skulle göra. Men jag gillar det. Jag gillar min berättelse och jag gillar min huvudperson. Hon är inte jag. Kanske är hon den jag hade kunnat bli om saker och ting hade varit annorlunda. Men nu är de inte det och hon är sin egen. Helt och fullt. Och det är bra så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar