Vissa texter skriver man bara för sin egen skull

I många år har jag lekt med tanken att skriva om ett ämne som betyder mycket för mig men inte vetat riktigt hur jag ska närma mig det. Under årens lopp har jag gjort otaliga försök som alla - förr eller senare - har hamnat i papperskorgen. Kanske har jag helt enkelt försökt för mycket eller så har ämnet varit för nära. Jag vet inte. Men när jag i lördags satt där och dåsade på bussen någonstans mitt emellan sömn och vakenhet så blänkte det bara till från ingenstans och jag visste med ens hur jag skulle skriva.

Som så ofta började det med en bild, en kort minnesbild, som snart blev till en scen och därifrån rullade det på. Älskar när inspirationen slår till på det viset och orden bara flödar. Nu ska utkastet få vila. Åtminstone tills efter kursens slut. Med största sannolikhet kommer aldrig någon att få läsa den här novellen men det är så det ska vara. Den är för nära. 

Vissa texter skriver man bara för sin egen skull.