På tal om det här manssamhället vi lever i

Läser Frida Boisens krönika och blir förbannad. Rejält förbannad. Enligt Norrköpings tingsrätt så har männen i det här landet rätt att tafsa på kvinnor hur som helst utan att det blir några konsekvenser. Men om en kvinna försvarar sig så åker hon dit. Som så ofta är det männen som har lagen på sin sida i det här landet och det skrämmer mig.

Alla har vi människor av olika sorter i de kretsar vi rör oss. Inte alla dessa människor delar våra värderingar. I mina finns en man som har till vana att daska folk i rumpan närhelst han känner för det.  Klatscha till lite för skojs skull sådär. Och med folk menar jag givetvis enbart den ena halvan av befolkningen - den kvinnliga. Jag tror inte han skulle komma på tanken att daska en annan man i rumpan. Mig lyckades han överraska en gång för många år sedan. En gång. Aldrig mer. För jag blev riktigt förbannad. Att bli daskad i rumpan som ung tjej av en man som är dubbelt så gammal var inget jag accepterade på den tiden. Inte heller är det något jag anser att jag eller någon annan ska behöva acceptera idag. Så jag satte helt sonika ner foten. Rejält. Jag upplyste honom om att det var inte bara kvinnoförnedrande utan även kränkande och om det hände igen så skulle jag slå tillbaka. Något som jag tydligen inte får lov att göra enligt männen som styr och ställer i Norrköpings tingsrätt.

Givetvis var det mig det var fel på enligt rumpdaskaren.

"Överreagerar du inte lite nu?"

"Lite skoj får man tåla."

Det värsta var ändå att omgivningen, genom att inte stötta mig, gav rumpdaskaren sitt accepterande. De höll med honom om att jag var den som reagerade onormalt. För "lite skoj måste man tåla". Tydligen.

Om den här mannen fortfarande går omkring och daskar kvinnor i rumpan vet jag faktiskt inte. Det är inte så ofta våra vägar korsas nu för tiden. Men jag vill gärna hoppas att han lärde sig någonting av händelsen trots allt. Kanske gjorde han det, kanske inte. Men mig daskade han åtminstone inte i rumpan fler gånger efter det.

Och precis som Frida Boisen har jag en dotter. En dotter som jag kommer att uppfostra till att försvara sig om någon man skulle få för sig att hon inte har rätt att bestämma över sin egen kropp. För det har hon. Precis som alla andra kvinnor. Oavsett vad männen i Norrköpings tingsrätt anser.