Ja, jag börjar tröttna nu

Igår mötte jag dem igen. De där fördomarna. De kommer alltid smygande när man är som minst förberedd.

De var helt casual. Hon, en person med lite tid att fördriva. Jag på väg hem efter en lång arbetsdag. Vi bytte några artiga fraser, om jobb och om barn i allmänhet. Så frågade hon någonting, ingenting av betydelse men med en förväntan om ett svar. Från mig. Därför att min son har funktionshinder. En frågande blick. Downs syndrom och autism. Då kom det.  Som på beställning - En bekymrad blick, en rynkad panna och ett huvud som vinklas lite på sned. Åh, så synd.

Mitt svar? Det tycker inte jag. Tvärtom.

Ja, hon studsade när jag svarade.

ja, jag börjar tröttna nu. På alla dessa fördomar.