Visar inlägg med etikett istället för att skriva. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett istället för att skriva. Visa alla inlägg
onsdag 28 maj 2014
Istället för att skriva
Blev det en sväng till lekplatsen för trollungarna, Hugo, Robin och deras mammor. Inte fel det heller. Och så underbart att se lillkillen mitt i centrum av leken på karusellen.
onsdag 22 januari 2014
Lösa trådar, måsten och distraktioner
Idag är en sådan där dag när jag försöker knyta ihop en hel massa lösa trådar. Går det som jag hoppas (men hur ofta händer det i en blå måne?) blir jag klar med uppdateringen av Halländska idag. Strular det så kan det ta någon dag till. Eller två. Eller tre. Men det känns ändå skönt att se slutet på projektet då det kliar i fingrarna att ta itu med andra spännande skrivprojekt - nya såväl som gamla. Särskilt eftersom det är ett projekt som borde ha såväl som hade varit i hamn för länge sedan, om det inte varit för fan och hans moster.
När man håller på med ett större skrivprojekt så är det många olika saker som påverkar ens arbete. Man ska få tag i människor som kanske är oanträffbara av olika anledningar. Man ska försöka hitta ro att läsa igenom sista versionen av en text i lugn och ro utan att bli distraherad av vare sig oväsentligheter eller väsentligheter. Man ska ha hela sitt fokus med sig. Men istället kanske man tvingas att göra avbrott för sådana saker som att försöka förstå sig på försäkringskassans hemsida så att man inte söker tillfällig föräldrapenning tre gånger för samma dag. (Som "någon" gjorde i måndags.) Man tvingas kanske att göra avbrott för att jaga rätt på bilnycklar och rusa iväg till ett möte som man inte är i form för det minsta.
Allt detta medan huvudet dunkar, näsan rinner och någon konstig värk har satt sig under högra ögat. (Enligt experterna kan det vara något som kallas bihålorna. *rullar med ögonen* Jag struntar fullkomligt i vad det kallas, jag vill bara att det ska försvinna.)
Allt detta medan man ska roa en klättrar-på-väggarna-av-rastlöshet-femåring som egentligen ska vara konvalescent och sitta stilla i sängen och äta glass och se på film då han är nyopererad. Problemet är att han inte inser det utan hellre vill gå till förskolan med lillasyster.
Allt detta medan telefonen ringer varje gång man kommit igenom halva texten och gör så att man tappar tråden på tankegången man nyss hade och får börja om.
Allt detta.
Och lite till.
När man håller på med ett större skrivprojekt så är det många olika saker som påverkar ens arbete. Man ska få tag i människor som kanske är oanträffbara av olika anledningar. Man ska försöka hitta ro att läsa igenom sista versionen av en text i lugn och ro utan att bli distraherad av vare sig oväsentligheter eller väsentligheter. Man ska ha hela sitt fokus med sig. Men istället kanske man tvingas att göra avbrott för sådana saker som att försöka förstå sig på försäkringskassans hemsida så att man inte söker tillfällig föräldrapenning tre gånger för samma dag. (Som "någon" gjorde i måndags.) Man tvingas kanske att göra avbrott för att jaga rätt på bilnycklar och rusa iväg till ett möte som man inte är i form för det minsta.
Allt detta medan huvudet dunkar, näsan rinner och någon konstig värk har satt sig under högra ögat. (Enligt experterna kan det vara något som kallas bihålorna. *rullar med ögonen* Jag struntar fullkomligt i vad det kallas, jag vill bara att det ska försvinna.)
Allt detta medan man ska roa en klättrar-på-väggarna-av-rastlöshet-femåring som egentligen ska vara konvalescent och sitta stilla i sängen och äta glass och se på film då han är nyopererad. Problemet är att han inte inser det utan hellre vill gå till förskolan med lillasyster.
Allt detta medan telefonen ringer varje gång man kommit igenom halva texten och gör så att man tappar tråden på tankegången man nyss hade och får börja om.
Allt detta.
Och lite till.
söndag 12 januari 2014
Saker man hinner
... när man inte har sin vanliga dator och därför varken kan avsluta gamla skrivprojekt då dessa ligger inlåsta på en hårddisk och väntar och undviker att starta nya skrivprojekt därför att man inte har någon som helst inspiration och inte orkar eftersom det bara är för jobbigt att behöva hålla på och trixa och dona och spara om dem i Macformat senare och därför väljer man att helt enkelt skjuta upp det till en annan gång:
Och det sista ska jag göra nu. Ha en fin söndagskväll!
- Tömma ut alla gamla matrester ur kylskåpet innan de börjar mögla och göra rent hela faderuttan på en och samma gång istället för det vanliga duttandet.
- Städa undan julen *innan* tjugondaknut har passerat förbi med flera veckors marginal och grannarna har börjat undra om man är vid liv eftersom adventstaken fortfarande lyser i köksfönstret fastän det har hunnit bli februari.
- Se en intressant dokumentär på SvtPlay om författaren Alice Walker.
- Läsa ut en bok.
- Gå på kaffekalas och träffa vänner.
Och det sista ska jag göra nu. Ha en fin söndagskväll!
söndag 5 januari 2014
Sånt man gör...
Av förklarliga skäl är jag sedan julhelgen mestadels hänvisad till det tidigare av de två - åtminstone tills Macbooken är tillbaka hemma. Mestadels alltså.
torsdag 2 januari 2014
tisdag 31 december 2013
Året som gått
2013 har, som jag tidigare gnällt om, inte varit det bästa året i mitt liv. Inte heller det värsta, om jag ska vara helt ärlig. Ser jag tillbaka på de senaste åren så har där funnits ett och annat som fört med sig betydligt värre minnen och upplevelser. Nej, 2013 har istället varit ett år som på något sätt har försvunnit. Gått upp i rök. Jag kan inte beskriva känslan på något annat sätt. När året startade hade jag en liten förhoppning (Ja, jag borde ha vetat bättre, inte sant?) om att allt skulle vända det här året. En önskan om att några av alla de tunga saker som hängde över mig som mörka moln skulle glida iväg och försvinna för gott. Jag hade fel. Istället var det året själv som gled iväg in i dimman. Med sig tog den all min ork och all min energi. Åtminstone känns de så när jag sitter här och tänker tillbaka på de tolv månader som passerat förbi sedan förra årsskiftet.
Vad 2013 förde med sig
Saknad och tomhet. Det händer inte lika ofta längre, men då och då, att jag lyfter telefonluren och börjar att slå ett nummer för att bli stående stilla när jag inser att ingen längre finns där för att svara.
Två dödsfall. Ett med mycket sorg och saknad och ett som kom med en känsla av lättnad. Av frihet. En känsla av att äntligen - äntligen - kan jag slippa den delen av mitt förgångna och gå vidare.
Sjuka barn som aldrig får vara friska och glada någon längre stund. Det har varit förkylningar, öroninflammationer, halsflusser, influensor, oändliga läkarbesök, revirpissande mellan olika avdelningar, väntan, försvunna remisser, inhalationer, syrenivåkontroller, hörselkontroller, brutna läkarlöften, läkarmissar, läkarslarv, uppskjutna operationer, näbbiga inkompetenta sjuksköterskor och så kallade "koordinatorer" som saknar de mest basala kunskaperna i läskunnighet och en oändlig trötthet som följd av allt detta.
En blogg som tystnade då orken och inspirationen försvann. Två bloggar som tystnade.
En uppflammande oro för sonens förskolesituation när personalbyten hotar med en återgång till det gamla. En oro som förstärks när jag möts av en ovilja hos den personalen att möta honom på hans nivå och hjälpa honom att kommunicera. En oro som bekräftas när jag ser tårarna som sprutar när "fel" person är där vid lämning. För Noah gråter aldrig utan anledning.
Ett lärarjobb där bilan ständigt vilar över mig. För det är så i det här landet att sex års universitetsstudier inklusive en lärarexamen som grundskolelärare samt en lärarlegitimation med en behörighet som sträcker sig från år 3 till gymnasienivå räcker inte för att undervisa ett gäng 9 till 12-åringar. Inte om man har "fel" ämnen i sin så kallade "behörighet".
Ett lärarjobb där det inte längre finns plats för mig. Ett jobb utan arbetslag, utan samarbete. Ett jobb där det kan gå dagar utan att jag säger mer än ett kort "god morgon" i korridoren till en annan vuxen människa medan jag rusar mellan klassrummen.
Ett lärarjobb som inte skulle vara värt det utan alla sprudlande och underbara elever.
Sömnbrist. En längtan efter att få sova ut en endaste gång. En kropp som protesterar mot bristen på sömn och motion med ständigt återkommande värk och migrän. En gammal skada i ryggen som gör sig påmind lite oftare än den brukar. Mycket oftare.
Ensamhet. Isolering. När du inte har mer energi än vad som räcker för att ta sig igenom dagen, när du inte orkar att vara en vän själv, då tystnar det omkring dig. Det är den bistra sanningen.
Travar av olästa böcker som ligger lika orörda nu som de gjorde när året tog sin början. Inga har tillkommit och inga har öppnats.
En utgiven bok - Bohuslänska gårdsbutiker och kaféer. Den tredje i serien På resa genom Sverige. Kanske den bästa. I varje fall den som ligger mig varmast om hjärtat.
Ett eget skrivande som aldrig blev av. Det skönlitterära skrivandet som är ett livselixir för mig. Inga noveller, ingen trollsaga, ingen vampyrberättelse, ingen romanbearbetning, inget NaNoWriMo, ingen skrivarkurs. Inget. Enbart tyst och tomt.
Sist men inte minst...
En kraschad Macbook. Ett symboliskt slut på ett år där dimman tillåtits ta över.
Det är med glädje jag säger Adjö till 2013. Inte för att jag tror att 2014 kommer att bli bättre. Eller lättare. Det hoppet har för länge sedan försvunnit. Men jag hoppas att jag kommer att se tillbaka på året och säga att jag trots allt hade ork och styrka att ta mig igenom alla prövningar det utsatte mig för. Och kanske, kanske, att någon liten ljusglimt kommer att tillåtas att ta sig igenom allt det mörka. Något litet som lämnar ett avtryck. Ett avtryck av något positivt som jag kan ta med mig från det året. För det är något som jag inte tar med mig från 2013. Där har mörkret och dimman tagit över.
Vad 2013 förde med sig
Saknad och tomhet. Det händer inte lika ofta längre, men då och då, att jag lyfter telefonluren och börjar att slå ett nummer för att bli stående stilla när jag inser att ingen längre finns där för att svara.
Två dödsfall. Ett med mycket sorg och saknad och ett som kom med en känsla av lättnad. Av frihet. En känsla av att äntligen - äntligen - kan jag slippa den delen av mitt förgångna och gå vidare.
Sjuka barn som aldrig får vara friska och glada någon längre stund. Det har varit förkylningar, öroninflammationer, halsflusser, influensor, oändliga läkarbesök, revirpissande mellan olika avdelningar, väntan, försvunna remisser, inhalationer, syrenivåkontroller, hörselkontroller, brutna läkarlöften, läkarmissar, läkarslarv, uppskjutna operationer, näbbiga inkompetenta sjuksköterskor och så kallade "koordinatorer" som saknar de mest basala kunskaperna i läskunnighet och en oändlig trötthet som följd av allt detta.
En blogg som tystnade då orken och inspirationen försvann. Två bloggar som tystnade.
En uppflammande oro för sonens förskolesituation när personalbyten hotar med en återgång till det gamla. En oro som förstärks när jag möts av en ovilja hos den personalen att möta honom på hans nivå och hjälpa honom att kommunicera. En oro som bekräftas när jag ser tårarna som sprutar när "fel" person är där vid lämning. För Noah gråter aldrig utan anledning.
Ett lärarjobb där bilan ständigt vilar över mig. För det är så i det här landet att sex års universitetsstudier inklusive en lärarexamen som grundskolelärare samt en lärarlegitimation med en behörighet som sträcker sig från år 3 till gymnasienivå räcker inte för att undervisa ett gäng 9 till 12-åringar. Inte om man har "fel" ämnen i sin så kallade "behörighet".
Ett lärarjobb där det inte längre finns plats för mig. Ett jobb utan arbetslag, utan samarbete. Ett jobb där det kan gå dagar utan att jag säger mer än ett kort "god morgon" i korridoren till en annan vuxen människa medan jag rusar mellan klassrummen.
Ett lärarjobb som inte skulle vara värt det utan alla sprudlande och underbara elever.
Sömnbrist. En längtan efter att få sova ut en endaste gång. En kropp som protesterar mot bristen på sömn och motion med ständigt återkommande värk och migrän. En gammal skada i ryggen som gör sig påmind lite oftare än den brukar. Mycket oftare.
Ensamhet. Isolering. När du inte har mer energi än vad som räcker för att ta sig igenom dagen, när du inte orkar att vara en vän själv, då tystnar det omkring dig. Det är den bistra sanningen.
Travar av olästa böcker som ligger lika orörda nu som de gjorde när året tog sin början. Inga har tillkommit och inga har öppnats.
En utgiven bok - Bohuslänska gårdsbutiker och kaféer. Den tredje i serien På resa genom Sverige. Kanske den bästa. I varje fall den som ligger mig varmast om hjärtat.
Ett eget skrivande som aldrig blev av. Det skönlitterära skrivandet som är ett livselixir för mig. Inga noveller, ingen trollsaga, ingen vampyrberättelse, ingen romanbearbetning, inget NaNoWriMo, ingen skrivarkurs. Inget. Enbart tyst och tomt.
Sist men inte minst...
En kraschad Macbook. Ett symboliskt slut på ett år där dimman tillåtits ta över.
Det är med glädje jag säger Adjö till 2013. Inte för att jag tror att 2014 kommer att bli bättre. Eller lättare. Det hoppet har för länge sedan försvunnit. Men jag hoppas att jag kommer att se tillbaka på året och säga att jag trots allt hade ork och styrka att ta mig igenom alla prövningar det utsatte mig för. Och kanske, kanske, att någon liten ljusglimt kommer att tillåtas att ta sig igenom allt det mörka. Något litet som lämnar ett avtryck. Ett avtryck av något positivt som jag kan ta med mig från det året. För det är något som jag inte tar med mig från 2013. Där har mörkret och dimman tagit över.
fredag 20 december 2013
Julstök
Faktiskt.
Ja, men det gör det.
Seriöst alltså.
Jag menar det.
Allvarligt.
Helt ok.
fredag 12 oktober 2012
Huvudvärkstrött
Idag har varit en sådan där huvudvärkstrött dag. Det blir ofta så efter en vaknatt. För jag är en sådan där person som behöver min sömn. Varje natt eller åtminstone någon natt någon gång ibland. Jag fungerar inte annars. Bara stannar. Tar slut. Huvudet går itu och inget plåster i världen kan hålla ihop det. Sådana där dagar är trista. Bara att vänta ut. På att de tar slut. Som jag.
Inget läst.
Inget skrivet.
Inget vettigt alls.
(Om man inte räknar en snabb sväng till möbelbutiken där en liten vägghylla inköptes. Förstås. I morgon åker den ut. Gammal, skruttig, klumpig och en-gång-i-tiden-vit. Ikeabyrån. In åker slank elegant Mio-vägghylla i vitt. )
The End
Inget läst.
Inget skrivet.
Inget vettigt alls.
(Om man inte räknar en snabb sväng till möbelbutiken där en liten vägghylla inköptes. Förstås. I morgon åker den ut. Gammal, skruttig, klumpig och en-gång-i-tiden-vit. Ikeabyrån. In åker slank elegant Mio-vägghylla i vitt. )
The End
söndag 23 september 2012
På jakt
... efter en thémugg till jobbet. Vad tror ni om dessa?
 |
| Bite me! Säger allt, eller hur? |
 |
| Klassiskt Willowcitat! |
 |
| En mugg på "I've got a theory..."-temat. |
Eller de här då?
 |
| För det gör vi väl, eller? |
 |
| Borde nog bara stått "Vampires" för att vara helt klockren... |
Du hittar dessa och mängder av andra helt galna muggar, väskor, tröjor och annat på cafepress.com. Billig frakt till Sverige har de också!
måndag 21 maj 2012
Upp till armbågarna i snor
Det är där jag befinner mig idag. Åtminstone känns det så med två superförkylda trollungar. En som bara vill hänga framför teven och se på Bolibompa och en annan som bara vill hänga på armen. Och med huvudet. "Det är synd om oss idag."
Så vad gör man? Inte skriver i varje fall. Trots att det kliar i fingrarna. Undrar varför det är så? Att så snart man är förhindrad att skriva vill man inget hellre...
Så vad gör man? Inte skriver i varje fall. Trots att det kliar i fingrarna. Undrar varför det är så? Att så snart man är förhindrad att skriva vill man inget hellre...
tisdag 15 maj 2012
En sådan där dag
... när allt jag vill är att skriva om allt det där andra som jag drömmer om att skriva om istället för att skriva om det jag egentligen borde skriva om.
Låter det vimsigt? Det är det också.
Låter det vimsigt? Det är det också.
onsdag 9 maj 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)