En del dagar flyter bara på utan att göra större väsen av sig. Andra dagar är fyllda av väntan fastän du står där och bara stampar av otålighet. Ytterligare andra är stressiga och kaotiska dagar där allt går fel. Men sedan kommer de där dagarna när saker händer som du inte räknat med, dagar när bollar sätts i rullning och allt du kan göra är att följa med i dess rörelser. Gissa var bollen eller bollarna kommer att landa är totalt meningslöst. Men om du har tur, så landar de precis där de ska.
Gårdagen var en sådan dag. Att det skulle bli en fullspäckad dag med inte mindre än tre möten inbokade visste jag redan när jag vaknade. Lägg till detta en massa stressiga, smärtsamma, jobbiga men också roliga och totalt absurda ingredienser i en enda stor röra och du har dagen i ett nötskal.
Det började redan när jag kom till förskolan. Lillkillens avdelning hade totalt missat att det var en habiliteringskonferens inbokad den morgonen och där stod de med bara en ordinarie och resten vikarier = kaos. Men med en liten rokard löste sig det. So far so good.
När jag svängde ner till centrum för att köpa med mig lunch hem efter konferensen stod det en stor turistbuss och tog upp större delen av parkeringen. Inte direkt någon vanlig syn här där jag bor. Personerna som svärmade runt bussen var desto vanligare. Tills kvinnan med det blå håret dök upp. Och här talar vi inte mesblått heller utan japanska-tecknade-serierblått. Minst sagt. Det ovanliga var inte håret i sig utan det faktum att det utgjorde en sådan kraftig kontrast till kvinnan själv och hennes sällskap. Dagens smile tänkte jag och vände runt hörnet där jag nästan blev omkullsprungen av en kvinna klädd i somriga shorts och ännu somrigare sandaler. So far so good. Solen sken åtminstone under delar av dagen - även då det regnade. Men till detta hade hon satt på sig en tjock täckjacka (dun?), stickad halsduk och mössa. Japp. Vinterkläder. Ja, jag får väl erkänna att hon åtminstone hade anammat det omväxlande och underliga vädret under gårdagen. Om inte annat. Dagens andra smile.
Hem igen för att bädda sängar och röja upp det värsta inför nästa inbokade möte med en pushig mäklare. Det är då det händer. Jag böjer mig ner för att plocka upp några legobitar när ryggen hugger till. Golvet i mitt sovrum är hårt kan jag tillägga. Särskilt när man blir liggande där en timme utan att komma upp. Nåväl, jag hade åtminstone min trasiga golvlampa som sällskap där nere tillsammans med två katter som undrade vad sjutton jag höll på med. Där fick jag för att jag inte tränat min yoga på sistone. Tur i oturen att telefonen låg inom räckhåll då antar jag.
Mötet med den pushiga mäklaren visar sig bli något försenat så jag hinner tack och lov trycka i mig ett par värktabletter som får göra sin kur. Sedan är det bara att bita ihop och vänta tills hon ringer på dörren. Inte för att huset ska säljas och inte för att ett annat ska köpas utan för att vårt område tydligen är attraktivt just nu och mäklarna är extremt pushiga och det skadar ju aldrig att se vad som finns där ute.
Lagom till eftermiddagens dagisrace försvinner den pushiga mäklaren utan att jag egentligen blivit så mycket klokare och sedan är det raka spåret ner till det lokala Bushuset med de två trollungarna för nästa möte - Mammaåterträff! Det visar sig att Bushuset är alldeles tomt så när som på våra fem stycken små härliga huliganer och en stycken liten diva, alias Lilltjejen. Himmelrike för barnen att kunna härja hur de vill och ännu mer himmelrike för den här mamman att få sitta ner i hela två timmar och göra ingenting - förutom att prata och umgås och ta det lugnt efter en kaotisk och totalt galen dag tillsammans med människor som jag träffar alldeles för sällan. Människor som ger energi istället för att ta. Det är lyx det!
Och det är när man minst anar det som de händer. När man slappnar av och bara låter livet föra en dit man ska som de betydelsefulla händelserna inträffar. Åtminstone vill jag tro det. För ibland kan det räcka med en stundens ingivelse för att bollar ska sättas i rullning och planer börja smidas. Planer som har potential att leda till någonting fantastiskt. Om man har tur. Vem vet...
