Skrivmål - Eller - Vad jag hann med under maj månad

Det känns som det här har varit en bra månad för skrivande. Åtminstone om jag bortser från sista veckan eller två. Men å andra sidan kanske man behöver en liten skrivpaus ibland.

Hur som helst. Inte nog med att jag hunnit med det mesta på min lista över skrivmål så har jag även fått en hel del att fundera över när det gäller eventuella kommande skrivprojekt. Så mycket kan jag avslöja att det känns som om det är en del spännande saker på gång.

Komma igång med att bearbeta Trollsagan igen. 

Nix pix. Här har jag legat lågt eftersom andra skrivprojekt har fått ta över. För nu. Tror det får bli ett sommarprojekt helt enkelt.

Ta upp och jobba vidare med något av novellutkasten eller idéerna som jag har samlat på mig sedan januari.

Check! Jag tog tag i novellutkastet som gick under arbetsnamnet "Diktatorn" eftersom jag kände att det passade bra in på Skrivas novelltävling på temat "Gränser". Även om jag inte hann klart till tävlingens deadline så börjar novellen att arta sig riktigt bra.

Skriva minst ett inlägg på bloggen varje dag eftersom jag är anmäld till #blogg100.

Check! Jag får väl erkänna att det inte blivit några superlånga inlägg alla dagar eftersom sjukdomar och den vanliga arbetsbördan har varit lite extra tung den här månaden. Men jag har åtminstone lyckats titta in på bloggen med något litet inlägg varje dag så det får jag vara nöjd med.

Bestämma mig för om jag ska skicka in något till de novelltävlingar som är ute just nu eller som kan tänkas dyka upp under månaden.

Check! Bestämde mig för att försöka satsa på Skrivas novelltävling men hann aldrig arbeta klart novellutkastet så - inga novelltävlingar den här månaden. Jag får satsa på Skrivas stora novelltävling i augusti istället.

Kolla upp eventuella nya novell- och skrivartävlingar som dyker upp.

Check! En ny (eller var det två?) hittade jag.

Fortsätta arbetet med att samla ihop alla "smålappar" i min Moleskine. Ägna mig åt detta minst en gång i veckan.

Check! Har varit mycket aktiv med detta den här månaden och börjar närma mig botten på högen till och med. Med stormsteg. I skrivande stund har jag faktiskt samlat ihop alla smålappar och dylikt som jag lyckats skrapa fram ur gömmorna hittills och tillsammans fyller de en hel moleskinebok. Lite plats kvar i slutet dock som jag lämnar tomt ifall det skulle dyka upp några kvarglömda lappar någonstans någon gång.

Sått fröet till ett - ännu så länge - hemligt skrivrelaterat projekt.

Check! Men mer än så får ni inte veta. Ännu...


Utöver det som jag skrev upp som skrivmål den här månaden så gick jag och vann ett pris i Melker förlags novelltävling på temat Vampyrer. Inte första pris visserligen men väl tredje pris. Inte fel det heller. En del av priset bestod i publiceringen av min novell, tillsammans med de andra vinnarnas noveller, i en novellantologi som e-bok. Denna släpptes i förra veckan. Yay!

Slumpen och stundens ingivelse ledde också till att jag kanske kommer att dra igång ännu ett nytt spännande skrivprojekt framöver. Ett projekt som jag tror kan bli fantastiskt spännande. Jag berättar mer när och om det blir av.

Skrivmål Eller vad jag hann med under april månad

En tredjedel av året har gått och det känns som jag har hunnit skriva en hel del. Kanske ska jag ta och göra en sammanställning när halva året har gått så att jag ser lite vad jag faktiskt hunnit med. Japp. Listnörd. Erkänner. 

När jag gör de här listorna över skrivmål så räknar jag aldrig med att jag ska hinna allt men förhoppningsvis en hel del. Skulle jag mot förmodan hinna allt så ser jag det som en bonus. Det viktigaste är att hålla skrivandet igång så att det hela tiden finns där med mig. Och det känner jag att jag har lyckats med den här månaden också.

Så här har det i varje fall gått under april:

 Läsa klart Trollsagan för mina elever.

Check! Massor av bra idéer hade de också. Men det förvånar  mig förstås inte.

Fortsätta bearbeta Trollsagan. 

Tyvärr har tiden - som vanligt - inte räckt till allt jag har velat göra. Men när jag väl hinner ta itu med den igen så har jag fullt med anteckningar och funderingar att jobba vidare med och det är alltid något. Får kanske bli ett sommarprojekt.

 Besluta mig för om jag ska skicka Trollsagan på lektörsläsning eller inte. 

Check! Jag har bestämt mig. För vad? Ja, det ni...

 Skriva en novell till Mörkerdottir Förlags novelltävling och skicka in.

Nix pix. Tiden räckte inte helt till för detta heller men ett novellutkast, om än löst, har jag så kanske ett halvt check ändå...?

Kolla upp eventuella nya novell- och skrivartävlingar som dyker upp.

Check! Ett par stycken faktiskt. Har inte bestämt mig än för om jag ska satsa på någon av dem än men det ger sig.

Skriva och lämna in alla uppgifter som ingår i distanskursen Att skriva för barn under april månad.

Check! Visst blev det stressig ibland och visst var jag inte alltid nöjd. Men jag har skrivit och lämnat in något varje vecka och det känns underbart.

Skriva minst ett inlägg på bloggen varje dag eftersom jag har anmält mig till #Blogg100.

Check!

 Komma igång med att samla ihop alla "smålappar" i min Moleskine igen. Ägna mig åt detta minst en gång i veckan.

Check! Eller åtminstone godkänt för ett par gånger har jag satt mig ner med mina gamla anteckningsböcker och rensat och skrivit i idéer.

Allt som allt en ganska bra skrivarmånad. Utöver det jag planerade så har jag idéer till ett par nya noveller och till och med så smått börjat skissa på åtminstone den ena. Jag har också slagit två flugor i en smäll och fått ordning på en gammal bilderboksidé i samband med slutuppgiften på skrivarkursen. Att det skulle gå så bra som det gjorde hade jag definitivt inte räknat med och jag är ganska övertygad om att jag kommer att lyda min kursledares råd och skicka in den till förlag. Ganska så snart till och med.

Skrivarkurstankar vecka 10

Lämnade in uppgift 9 på skrivarkursen igår efter många om och men. Jag kan inte säga att jag la särskilt mycket tid på den tyvärr. En envis förkylning som vägrar ge med sig suger kraften och orken ur mig just nu, för att inte tala om alla måsten. Men jag hann ändå läsa om ett par älsklingsböcker från uppväxten - Kulla-Gulla och Kulla-Gullas första bal. Det är jag glad för. Om det jag fick ihop i tankar kring boken och hur jag såg på den som barnläsare respektive vuxenläsare håller vet jag inte men det får räcka. För något inom mig säger att jag inte vill analysera ihjäl böckerna om Kulla-Gulla utan ha kvar dem i mitt minne som de var när jag var barn. Så det var med viss oro jag öppnade första boken, bläddrade fram till första sidan och började läsa. Men nu efteråt kan jag säga att  visst går det att läsa om dem och fortfarande dras med in i berättelsen. Bara man ger sig själv tillåtelse.

Den här påsklovsveckan ska jag lägga mitt krut på sista skrivuppgiften som kom igår. Eller lov och lov förresten. I morgon är det habiliteringsmöte med den stora trollungen igen så en vecka betyder egentligen bara tre barnfria dagar för mig. Och en dag har redan gått åt till att ta igen förlorad sömn samt skriva inlämningsuppgift 9 och en annan till att korrläsa Halländska samt lite annat smått och gott så... here I am. En barnfri dag kvar. Bäst att sätta fart då kanske.

Sista skrivuppgiften går ut på att skriva en egen barnboksberättelse på fem sidor. Det kan även vara ett inledningskapitel till en längre bok, kapitelbok. Som vanligt är jag kluven. Som jag ser det har jag flera alternativ som alla har sin lockelse:

1. Skriva om kapitel ett av Vampyrberättelsen.
2. Skriva om kapitel ett av Trollsagan.
3. Skriva en fortsättning på barnboken om Katten som jag lämnade in till en tidigare skrivuppgift.
4. Skriva något helt nytt.

Problemet med alternativ 1 och 2 är detsamma - de är för långa, ca 6 sidor. Drygt. Ska jag lägga tid på att skriva om dem, vilket jag ska/respektive har redan gjort, så ska det vara på ett sätt så att de fungerar i den färdiga berättelsen/boken och inte för att korta ner dem och klämma in dem i en skrivuppgift. Ändå känner jag att det på något sätt är en av dessa som jag skulle vilja välja. Jag vill testa dem på de andra kursdeltagarna och se vad de tycker.

Alternativ 3 är kanske ändå det alternativ som lockar mest just nu. Men det kräver inte bara en hel del jobb och tid (som jag inte är säker på att jag har) utan också att jag kommer på en bra idé till fortsättning. Jag har också många funderingar på hur jag rent praktiskt ska gå till väga: Väva in uppgiften jag redan lämnat in en gång tidigare (då räcker inte omfånget 5 sidor) eller ta vid där jag slutade förra gången? Kapitelbok för yngre läsare eller bilderbok? Frågor har jag gott om men jag har också börjat spåna lite försiktigt. Igår kväll fyllde jag nog ett par sidor med tankar och idéer så... kanske, kanske...

Alternativ 4 är det som lockar minst och som skulle ta absolut mest tid i anspråk. Och om jag nu kommer på något bra så blir det ytterligare en idé som hamnar i högen med framtida projekt. På något sätt känner jag att jag vill vidare, bli klar med något av alla skrivprojekt. Se ett resultat helt enkelt. Så jag vet inte.

Men med bara en barnfridag kvar och några - förhoppningsvis - lugna kvällar med snällt sovande trollungar så kanske jag får till det ändå. Kanske.

Skrivmål för mars månad

Redan den 2 mars så det kanske är dags att lägga ut den här listan. Den här månaden har jag försökt att hålla skrivmålen på en lugnare nivå för att inte splittra mig för mycket. Istället ska jag fokusera på kursen och Trollsagan så att jag kommer vidare där. Men lite variation måste jag ändå få ha så...

• Lägga sista handen vid arbetet med Halländska så att jag kan gå vidare med andra projekt i lugn och ro och utan distraktioner.

• Göra en intervju samt skriva en text för ett reportage som är sålt till en tidskrift.

• Läsa klart Trollsagan för mina duktiga betaläsare. Skriva igenom de sidor som jag ska läsa för eleverna varje vecka och sedan gå igenom dem igen tillsammans med eventuella anteckningar efter varje torsdag.

• Kolla upp eventuella nya novell- och skrivartävlingar som dyker upp.

• Skriva och lämna in alla uppgifter som ingår i distanskursen Att skriva för barn under mars månad.

• Skriva minst ett inlägg på bloggen varje dag eftersom jag har anmält mig till #Blogg100.

• Fortsätta arbetet med att samla ihop alla "smålappar" i min Moleskine. Ägna mig åt detta minst en gång i veckan.

Jag fick en fråga

Om hur jag gör rent praktiskt när jag redigerar min barnbok. Svaret är: Inget märkvärdigt alls. Jag gör främst två saker:

Barnboken har en egen mapp på datorn där jag samlar alla dokument som är knutna till den. I mappen har jag ett dokument som jag har döpt till scrap där jag lägger all text jag plockar bort från huvuddokumentet eller förändrar till oigenkännlighet. För vem vet när och om det kommer till användning någon annan gång,  i någon annan form. Redan nu snurrar det i mitt huvud och två andra berättelser vill komma fram - två berättelser eller två böcker som handlar om samma huvudpersoner. Två uppföljare. Drömma kan man ju alltid, eller hur? Sedan när jag jobbar med texten så har jag båda dokumentet öppna så att jag alltid lätt kommer åt det jag placerat i scrap-dokumentet.

Det andra som jag gör är att jag sparar den ursprungliga versionen av texten i ett eget dokument som jag döper till Trollsagan version 1 (eller 2 eller 3, lite beroende på). Då har jag alltid en kopia av den tidigare versionen utfall att jag helt skulle snurra till det i redigeringsarbetet. Eftersom jag har redigerat berättelsen tidigare så har jag i skrivande stund inte mindre än tre olika versioner sparade i tre olika dokument i mappen.

That's it.

Så kom en dag och gick

Man vet att det har varit en bra dag när treåringen frågar innan läggdags: Mamma är du glad? och man svarar: Ja, jag är glad. Idag.

Under en bra dag kan man hinna med en hel del. Som att:

• Läsa ut sista delen av Så skriver du för unga.
• Hinna ringa upp en vän man inte talat med på ett tag och prata om saker som faktiskt betyder något.
• Skriva igenom första kapitlet av Trollsagan för femtielfte gången.
• Dricka litervis med te.
• Läsa igenom första kapitlet av nämnda Trollsaga och känna sig... nöjd.
• Äta lyxig glass utan att behöva dela med någon.
• Skriva ett uselt första utkast till den allra första skrivuppgiften på skrivarkursen och känna att det är okej att det är uselt för det är en hel vecka kvar till inlämning och man kommer att hinna skriva många fler usla utkast till innan det är dags för paniken att sätta in.
• Ta en välbehövlig tupplur för att ta igen lite sömn.
• Inse att dagen har gått utan att man behövt öppna burken med värktabletter eftersom den annars ständigt närvarande huvudvärken har hållit sig undan.

En bra dag med andra ord.

En ganska ok start på skrivarmånad nummer två

Om jag får säga det själv. Åtminstone när det kommer till skrivande. Trots jobb komplett med skridskoutflykter och allt, trots förkylningar och trots näst intill obefintlig sömn då Lillkillen fortfarande är orolig efter sin operation så har jag hunnit med en hel del den här veckan. So far.

• Sista kapitlet till nya utgåvan av Halländska är inlämnat till förlaget. (Puh.) Återstår bara de eventuella småändringar som ska göras i samband med korrekturläsning och layout.
• Ett novellutkast är inskrivet i ett worddokument så att det ska vara enkelt att bara sätta igång och arbeta med det. När andan faller på. Vilket den redan gjort, om jag ska vara ärlig. Liiiite har jag ändrat medan jag skrev in den. Kan liksom inte låta bli. Så är det alltid och så ska det vara.
• Min moleskine har fyllts på med lite nygammalt material.

Allt som allt så känner jag mig ganska nöjd med tanke på att det bara har gått några dagar av februari än. Nu ska jag iväg med Lillkillen till en specialpedagogisk bedömning på habiliteringen där vi vanligtvis håller till varannan onsdag. Men i eftermiddag har jag en efterlängtad date med Trollsagan. Bara så att ni vet.

Mina nya betaläsare

Jag har sagt det förr men jag säger det igen: det här året SKA redigeringen av Trollsagan bli klar. Annars deleatar jag hela mappen. Eller inte. Vem vet. Poängen är att jag är djävulskt trött på att ha den hängande över mitt huvud (Ja ja, jag inser att det är jag själv som hängt upp den där.) samtidigt som jag tror på berättelsen. Tror på att den förtjänar att komma ut i bokformat och inte bli liggande på en hårddisk medan dammtussarna har konferens i hörnen. Så i vår ska sprickorna tätas och alla trådar sys in och den ska bli klar. Punkt.

För att ge mig själv den mentala sparken i ändalykten som behövs så har jag tagit till två åtgärder. Den ena är givetvis distanskursen Att skriva för barn som jag ska påbörja om ett par veckor. Spännande och lite pirrigt får väl erkännas. Det var ändå några år sedan jag gick en skrivarkurs senast. Typ... före barnen. Liksom. Men jag hoppas förstås att det ska ge mig den inspiration och kraft jag behöver men kanske också lite konstruktiva råd och tips.

Den andra "åtgärden" är egentligen inget som jag kommit på själv utan en situation som uppstod lite spontant en dag när jag hade avslutat en lektion med en av mina klasser i år fem. Eleverna, som vet att jag skriver, har länge frågat efter att få läsa något och då tänker de givetvis på någon av kapitelböckerna. En reseskildring är så klart inte lika lockande för en tio-elvaåring. Jag har fram tills nu duckat frågan med svävande svar som "njae, vi har annat vi måste igenom först" och "kanske längre fram om tid finns" eftersom jag inte riktigt känt att någon av de två manuskripten som jag har och som är någorlunda klara är i tillräckligt läsbart skick. (Läs: jag har fegat.) Men just där och då trillade slanten ner hos mig. Varför inte?

Varje torsdag har jag ett kort pass i svenska som jag egentligen inte riktigt vet vad jag ska göra av då jag inte är klassens huvudlärare i ämnet. Det jag vet att de behöver (precis som alla elever) och det som jag också har planerat att syssla med den stunden är - läsning och läsförståelse. Så varför inte använda min egen text istället för en av skolbibliotekets? Eleverna var ju redan helt inne på detta så för mig var det bara att säga ja och amen.

Vinsten för mig blir att jag får en deadline som jag inte kan missa utan att göra en hel klass besviken. Varje torsdag måste jag ha hunnit gå över och skriva igenom det antal sidor som jag planerar att läsa och diskutera i klassen den dagen. Jag kommer inte undan. Jag får också en möjlighet att på ett naturligt sätt läsa min Trollsaga högt så att jag kan se var texten hakar upp sig, var det inte flyter på i språket, något som jag ändå skulle ha gjort hemma. Så det var med dessa två tankar som jag gick in i projektet och började läsa Trollsagan för klassen för några veckor sedan.

För eleverna blir det här ett lite extra spännande sätt att arbeta med läsning eftersom de blir de första som får höra berättelsen. Givetvis känner de sig utvalda och tar sin uppgift på största allvar eftersom de förstår att de får vara delaktiga i en skrivprocess - på riktigt. Några krav på att eleverna ska komma med en massa klokheten och andra synpunkter på själva texten som jag kan ha nytta av i mitt redigeringsarbete har jag inte utan först och främst har jag tänkt att vi ska diskutera eventuella svåra ord och andra vanliga frågor på temat läsförståelse. Men som den sprudlande och kreativa grupp tjejer och killar de är så har jag redan fått både en och två tankeställningar att fundera över. Jag kan dock inte säga att jag är förvånad och jag ser verkligen fram emot nästa torsdag.

Att skriva för barn och unga

Nu är det gjort.
Jag har anmält mig.
Distanskurs i Folkuniversitetets regi.
I år ska Trollsagan bli klar.
Det bara är så.
Punkt.

Nu har jag gjort det

Tagit första steget alltså.
Mot att redigera klart Trollsagan.
En gång för alla.
Och på ett sådant sätt att jag inte kommer undan.

När: alla torsdagar tills den är klar
Start: idag

(Fortsättning följer...)

Berättelserna som väljer mig

På Debutantbloggen idag skriver Johannes Pinter, en av årets nya debutantbloggare, om vad det är han söker när han väljer sina skrivprojekt. Han berättar om sin fascination för det övernaturliga och framförallt om sin respekt för vår nordiska mytologi. Det han är ute efter, skriver han,  är  "historier som tar avstamp i den vardagliga verkligheten, men som visar upp denna verklighet på ett oväntat sätt" snarare än renodlade fantasiberättelser.

Hans inlägg fick mig att fundera lite över mina egna val av skrivprojekt. Eller snarare vilka skrivprojekt som väljer mig.

För det är oftast så att när jag börjar på något nytt skrivprojekt så är det sällan ett medvetet val. De bästa berättelserna bara kommer av sig själv. En dag bara finns de där; det kan vara en karaktär eller en scen. Ibland behöver det inte ens vara mer än en enkel bild. Från denna lilla, till synes obetydliga punkt, tar sedan berättelsen sin början. Så var det när jag för ett antal år sedan skrev ner min Trollsaga. En av huvudkaraktärerna - trollflickan -  bara fanns där en morgon när jag vaknade. Hur hon såg ut, namn, allt. Hon studsandes upp och ner framför mina ögon och tillät mig inte att smita undan. Jag har skrivit om det tidigare. Här. Så var det också när jag skrev det nästan klara utkastet till min vampyrberättelse. Den gången var det en scen som jag såg utspelas framför mig. Så har det varit med de flesta av de texter som jag har liggande på hårddisken.

Alla som känner mig eller som läser den här bloggen vet vid det här laget att jag är lite smått besatt av inte bara vampyrer och andra litterära monster utan också av troll, häxor och allsköns nordiska väsen som lever vid sidan av oss vanliga dödliga. Så har det varit ända sedan jag var barn. Om jag fick välja godnattsaga som skulle läsas så fanns det inget alternativ till en Bröderna Grimm-saga eller en riktigt otäck spökhistoria. Inte för mig åtminstone.

Det övernaturliga är också ett tema som återkommer, på ett eller annat sätt, i de flesta av de texter jag skriver även om det är i långt ifrån alla. Jag skriver "på ett eller annat sätt" därför att det är inte alltid som det är så tydligt. Och det är inte heller alltid meningen att det ska vara tydligt. I ett par av de novellerna jag skrivit under årens lopp har jag strävat efter att få fram en känsla av något som det inte går att sätta fingret på men som ligger där under ytan och genomsyrar hela berättelsen utan att någonsin egentligen visa sig. Kanske har jag lyckats. Kanske inte. Men det är de här berättelserna som jag själv dras till om jag skulle vara läsaren. Tror jag åtminstone. Det är svårt att vara objektiv när det gäller ens egna texter. Det handlar om den där känslan av att vår verklighet som vi känner den inte är vad den ser ut att vara. Utan att där finns en annan värld där någonstans. Kanske vid sidan av. Kanske mitt ibland oss. Men vi kommer aldrig undan den eller dess verkningar. 

Sitter och funderar lite

Över det här med skrivmål. Förra året var definitivt inte ett år som kan beskrivas som särdeles produktivt i mitt liv. Åtminstone inte när det gäller skrivandet. Visst, jag skrev ett antal nya kapitel till en nyutgivning av en av reseskildringarna. (Som för tillfället ligger inlåsta på en hårddisk i väntan på att Macbooken ska bli funktionsduglig igen vilket är en helt annan historia.) Men that's it. 2012 däremot såg annorlunda ut. Då skrev jag inte bara en hel bok - Bohuslänska gårdsbutiker och kaféer - utan också ett helt förstautkast till en roman under NaNoWriMo. Mitt första fullständiga romanutkast som nu har legat och samlat damm i drygt ett år. Jag påbörjade även en omarbetning av Trollsagan som jag hann ganska långt på. Utöver det skrev jag flera novellutkast, synops till en barnbok och andra småtexter, bloggade regelbundet, blev intervjuad i radion och läste en hel del böcker. Jag sökte också flera stipendier som visserligen inte gav någon utdelning men ändå. Jag var aktiv som författare. När jag ser tillbaka på 2013 så ser jag bara att jag någonstans gav upp allt och slutade försöka.

Så nu sitter jag här och funderar på om en av anledningarna till att jag fick gjort så mycket förrförra året var de skrivmål som jag satte upp för mig själv under året, framförallt under hösten. Kanske borde jag redan nu formulera några mål för det här nya året och sedan göra regelbundna uppföljningar här på bloggen. Jag vet inte. Jag vet inte om det skulle fungera som en sporre och skapa ett fokus i mitt skrivande? Eller om det skulle bli ett stressmoment om det visar sig att jag inte kan fullfölja de mål jag sätter upp? Ännu vet jag inte mycket om vad det här nya året kommer att föra med sig i övrigt. Men ett vet jag och det är att risken alltid finns att andra områden kommer att ta över och att orken, kraften och inspirationen kommer att få stryka på foten när det inträffar.

Någon som har några tankar kring detta? Dela gärna med er i så fall. Känner mig lite villrådig just nu men att jag måste göra någonting för att skrivandet ska få tid och utrymme - det känner jag. Det jag inte vet är hur jag ska komma dithän.

Året som gått

2013 har, som jag tidigare gnällt om, inte varit det bästa året i mitt liv. Inte heller det värsta, om jag ska vara helt ärlig. Ser jag tillbaka på de senaste åren så har där funnits ett och annat som fört med sig betydligt värre minnen och upplevelser. Nej, 2013 har istället varit ett år som på något sätt har försvunnit. Gått upp i rök. Jag kan inte beskriva känslan på något annat sätt. När året startade hade jag en liten förhoppning (Ja, jag borde ha vetat bättre, inte sant?) om att allt skulle vända det här året. En önskan om att några av alla de tunga saker som hängde över mig som mörka moln skulle glida iväg och försvinna för gott. Jag hade fel. Istället var det året själv som gled iväg in i dimman. Med sig tog den all min ork och all min energi. Åtminstone känns de så när jag sitter här och tänker tillbaka på de tolv månader som passerat förbi sedan förra årsskiftet.


Vad 2013 förde med sig

Saknad och tomhet. Det händer inte lika ofta längre, men då och då, att jag lyfter telefonluren och börjar att slå ett nummer för att bli stående stilla när jag inser att ingen längre finns där för att svara.

Två dödsfall. Ett med mycket sorg och saknad och ett som kom med en känsla av lättnad. Av frihet. En känsla av att äntligen - äntligen - kan jag slippa den delen av mitt förgångna och gå vidare.

Sjuka barn som aldrig får vara friska och glada någon längre stund. Det har varit förkylningar, öroninflammationer, halsflusser, influensor, oändliga läkarbesök, revirpissande mellan olika avdelningar, väntan, försvunna remisser, inhalationer, syrenivåkontroller, hörselkontroller, brutna läkarlöften, läkarmissar, läkarslarv, uppskjutna operationer, näbbiga inkompetenta sjuksköterskor och så kallade "koordinatorer" som saknar de mest basala kunskaperna i läskunnighet och en oändlig trötthet som följd av allt detta.

En blogg som tystnade då orken och inspirationen försvann. Två bloggar som tystnade.

En uppflammande oro för sonens förskolesituation när personalbyten hotar med en återgång till det gamla. En oro som förstärks när jag möts av en ovilja hos den personalen att möta honom på hans nivå och hjälpa honom att kommunicera. En oro som bekräftas när jag ser tårarna som sprutar när "fel" person är där vid lämning. För Noah gråter aldrig utan anledning.

Ett lärarjobb där bilan ständigt vilar över mig. För det är så i det här landet att sex års universitetsstudier inklusive en lärarexamen som grundskolelärare samt en lärarlegitimation med en behörighet som sträcker sig från år 3 till gymnasienivå räcker inte för att undervisa ett gäng 9 till 12-åringar. Inte om man  har "fel" ämnen i sin så kallade "behörighet".

Ett lärarjobb där det inte längre finns plats för mig. Ett jobb utan arbetslag, utan samarbete. Ett jobb där det kan gå dagar utan att jag säger mer än ett kort "god morgon" i korridoren till en annan vuxen människa medan jag rusar mellan klassrummen.

Ett lärarjobb som inte skulle vara värt det utan alla sprudlande och underbara elever.

Sömnbrist. En längtan efter att få sova ut en endaste gång. En kropp som protesterar mot bristen på sömn och motion med ständigt återkommande värk och migrän. En gammal skada i ryggen som gör sig påmind lite oftare än den brukar. Mycket oftare.

Ensamhet. Isolering. När du inte har mer energi än vad som räcker för att ta sig igenom dagen, när du inte orkar att vara en vän själv, då tystnar det omkring dig. Det är den bistra sanningen.

Travar av olästa böcker som ligger lika orörda nu som de gjorde när året tog sin början. Inga har tillkommit och inga har öppnats.

En utgiven bok - Bohuslänska gårdsbutiker och kaféer. Den tredje i serien På resa genom Sverige. Kanske den bästa. I varje fall den som ligger mig varmast om hjärtat.

Ett eget skrivande som aldrig blev av. Det skönlitterära skrivandet som är ett livselixir för mig. Inga noveller, ingen trollsaga, ingen vampyrberättelse, ingen romanbearbetning, inget NaNoWriMo, ingen skrivarkurs. Inget. Enbart tyst och tomt.

Sist men inte minst...

En kraschad Macbook. Ett symboliskt slut på ett år där dimman tillåtits ta över.


Det är med glädje jag säger Adjö till 2013. Inte för att jag tror att 2014 kommer att bli bättre. Eller lättare. Det hoppet har för länge sedan försvunnit. Men jag hoppas att jag kommer att se tillbaka på året och säga att jag trots allt hade ork och styrka att ta mig igenom alla prövningar det utsatte mig för. Och kanske, kanske, att någon liten ljusglimt kommer att tillåtas att ta sig igenom allt det mörka. Något litet som lämnar ett avtryck. Ett avtryck av något positivt som jag kan ta med mig från det året. För det är något som jag inte tar med mig från 2013. Där har mörkret och dimman tagit över.

Kvalitetstid

Just nu ägnar jag en liten stund varje kväll åt mitt Nano-projekt. Hur sent det än är, hur trött jag än känner mig och hur nära jag än har till sömnen så kan jag inte låta bli. Det har nästan blivit som en drog. Men samtidigt en drog som ger mig styrka, ork och massor av energi.

Det räcker med tio minuter för att få den där extra lilla skjutsen. Jag går över mina anteckningar, skriver kort med scenbeskrivningar eller gör research... allt utom att skriva. Och nu kliar det i fingrarna efter att få börja. Jag tror aldrig att jag har varit så här väl förberedd på NaNoWriMo förut. Ändå vet jag inte ännu hur historien slutar. Det gör det hela extra spännande.

Det är också första gången som jag verkligen på allvar ger mig på att försöka skriva en riktig roman. Jag har aldrig vågat förut. Aldrig känt att jag har haft en berättelse som håller. Gissa om jag är nervös!

Första året (2007) som jag skrev Nano så hade jag en diffus idé om en trollflicka och någon form av bortbytingshistoria. (Jag har skrivit om det här.) Jag kastade mig in i projektet första november och bara följde historien. Det var underbart härligt och även om jag det aldrig blev några 50 000 ord så resulterade det i Trollsagan som jag håller på att slutredigera. När tillfälle ges. (Just nu mellan Reseskildringen, lillkillens kurs och Nano-projektet så är det ont om sådana så den har fått stryka på foten lite. För nu.)

Andra året (2009) som jag deltog hade jag - hur underligt och olikt mig det än låter - fått en idé till en scen som skulle kunna ha varit öppningsscenen till en murder/mystery-roman. Men det var allt det var. En scen. Jag gjorde några halvhjärtade försök att få liv i en berättelse som aldrig riktigt infann sig men fick ge upp redan efter någon vecka. Så här i efterhand vet jag inte vad jag tänkte på. Jag läser inte ens kriminalromaner så varför i hela friden skulle jag försöka ge mig på att skriva en? Men den där scenen... den lockade. Det gör den fortfarande. Så den ligger där på datorn. Och bidar sin tid. Kanske kan bli en novell i framtiden? Får se vart åt det barkar hän...

Tredje året (2011) var jag inte så inspirerad (Tja, vad väntar man sig efter två misslyckade försök?) utan hade en tanke om att försöka skriva klart min ungdomsbok, en vampyrhistoria som jag skrivit några år tidigare och som jag kände ville bli klar. Tänkte att jag är nöjd om jag kommer till hälften - 25 000 ord. Men jag kom till dryga 4000 tror jag. Jag körde helt enkelt fast i berättelsens detaljer samtidigt som andra saker pressade på utifrån. Rätt åt mig, tänker jag så här efteråt. Att fortsätta på ett redan påbörjat projekt i Nano är lite som att fuska. Även om jag vet att det finns de som gör så - för att få tummen ur och bli klara med sina dammsamlande skrivprojekt.

Men här står jag nu. Och har bestämt mig. 2012 *ska* bli det året som jag vinner NaNoWriMo för allra första gången. Jag känner det på mig. Fast... vem vet? Jag kanske kommer att få äta upp mina ord ändå när november närmar sig sitt slut och jag står där med några futtiga tusen ord. Men jag hoppas inte det. För jag tror på den här historien. Tror på att det finns något där som vill ner på papper. Jag känner lika starkt som jag gjorde när jag skrev min Trollsaga. Och tack vare Scrivener så har jag hittat ett sätt att planera min berättelse på ett både effektivt och grymt roligt sätt.

Så här kommer jag - NaNoWriMo 2012! Bara 9 dagar kvar. Någon som vill göra mig sällskap?

Är det någon mer än jag

... som känner att skriva om är mer krävande än att skriva ett förstautkast?

För det är det. Djävulsk mycket mer krävande. Punkt slut.

De första tio sidorna

Någonstans har jag läst - var minns jag inte och orkar inte ta reda på det heller för den delen - att det är de första tio sidorna som avgör om din bok blir antagen eller inte. Det är det antal sidor du har på dig att fånga den person som först läser ditt manus när det har kommit in till ett förlag. Har du inte lyckats då så är det kört. Resten av manuset blir inte läst. Kanske gäller detta enbart skönlitteratur för vuxna, jag vet inte. Men jag har i varje fall gett mig den på att mitt barnboksmanus första tio sidor ska vara fläckfria i den bemärkelse att de är:

Spännande. Engagerande. Välskrivna. Trovärdiga. Fängslande.

Framförallt ska den person på förlaget som läser barnboken inte kunna lägga ner den innan den är helt utläst - trots att det är en barnbok. Kort sagt - den ska ha det där lilla extra.

Stress, panik, ångest. Finns det fler ord för det? Vånda, bävan, ågren?

Tror inte på slumpen idag

Just nu är det tungt att skriva. Trögt. Jag fastnar hela tiden på ord. Vrider och vänder när jag borde fokusera på strukturen. Oinspirerad. Men jag vet att det här är ett tillfälligt tillstånd och att jag snart tar mig loss. För jag tror på den här berättelsen. Den hade inte kommit till mig om den inte var ämnad att bli nedskriven och utgiven i bokform. Då hade jag inte lyssnat. Inte tagit mig an uppdraget. Men det gjorde jag. Så nu är det upp till mig att göra berättelsen rättvisa. För den valde mig och ingen annan.

Med barnets blick

Häromdagen skrev Janina på BLÄDDRABLÄDDRA om hur viktigt, men även svårt, det är att skildra miljöer ur rätt perspektiv. Hur lätt det är att tappa fokus. Framför allt blir detta tydligt när man har en bok där ett barn är den som äger perspektivet i berättelsen. Men kanske ännu mer så när man skriver direkt för barn.

När jag sitter och jobbar med omskrivningen av min barnbok så är det någonting som jag hela tiden försöker ha framför mig - nästan som ett filter som allting ska igenom innan det blir godkänt. För det är så fruktansvärt lätt att glömma bort att huvudpersonen inte har samma ögon som jag själv. För mig som författare gäller det att se med barnets ögon och inte enbart mina egna. Då underlättar det givetvis om man har nära till sin egen barndom - på ett eller annat sätt.

Fundera lite över vad det är som gör att vissa författare fängslar dig mer än andra. Vad det är som de har till skillnad från andra. För mig handlar det ofta om just detta - att de på ett trovärdigt sätt kan berätta historien utifrån den som äger perspektivet i berättelsen. Att de kan se med den personens ögon.

Med trollsagan handlar det för mig om att se med barnets blick.


Btw, gillar du bloggar om skrivande så är BLÄDDRABLÄDDRA väl värt ett besök!

Det här med att vänta

På Debutantbloggen idag handlar det om väntan och om det faktum att väntan inte är över bara för att man har skrivit på ett kontrakt. Det är så lätt att tro att när man väl fått en bok antagen så är det raka spåret och så är den ute i handeln men - Icke sa Nicke. Så lätt kommer man inte undan i bokbranschen.

Just nu väntar jag på releasedatum för min reseskildring - Västgötska gårdsbutiker & kaféer. Den väntan är så svår som någon. Boken är både antagen, skriven och till och med skickat till tryckeriet men därefter... bara att vänta.

När jag skickade in min barnbok till förlag första gången - och hittills enda - så fick jag vänta i månader innan jag fick svar. Hur många har jag faktiskt glömt. Eller förträngt kanske. Jag vet inte. Men det var många. Den här gången är jag beredd på det men den gången var det tufft eftersom jag satte allt mitt hopp till att "Det stora förlaget" skulle gilla min bok. Svaret jag fick, när det väl kom, var en standardrefusering.   Sedan dess har det gått några år och jag har fått lite distans till den där första versionen av trollsagan. Jag har läst igenom min bok med andra ögon. Andra har läst min bok med klara ögon. Jag har fått massor av positiv feedback och framförallt konstruktiv kritik som jag känner är relevant. Nu är jag redo. Och fullt beredd på att få vänta. Länge.

Ibland känns det som om hela livet går ut på att vänta på saker och ting. Inte bara bokbranschen.

Underbara skrivtid

Nu är första kapitlet omskrivet och det känns bra. Riktigt bra.

Här har jag skrivit om det tidigare.