Sådana böcker borde alla ha

De där böckerna som man läst så många gånger att man känner dem utan och innan. Böckerna som man öppnar bara för att man måste få vistas en stund i den världen igen. Bara för att.

Jag har flera. Jag kallar dem för mina Comfort reads. Men allra överst på listan kommer nog alltid Gösta Berlings saga att stå. Jag vågar mig inte ens på en gissning hur många gånger jag har läst den boken vid det här laget. Men många är det.

Vilka är era?

När jag inte läser

Så fungerar inte livet. Inte för mig. Läsandet är den plats där jag hämtar energi och inspiration; allt det jag behöver för att orka hantera det som livet slänger på mig. Allt det där som drar ner och stjäl kraften från mig, det minskar i betydelse när jag tar mig tid att läsa. Jag behöver läsa för att kunna andas.

Förra året hade jag inte något läsmål. Det ångrar jag inte. Jag brukar inte behöva några läsmål eftersom läsandet brukar finnas där ändå på ett naturligt sätt. Men förra året hände något som gjorde att läsningen försvann iväg från mig. Det är något jag ångrar desto mer. När jag ser tillbaka på 2013 så kan jag inte skylla allt det svåra på att jag inte läste. Självfallet inte. Men att det  påverkade mig, det kan jag säga. För varje gång jag öppnar en bok och börjar läsa så blir luften jag andas lättare. Någon sa för flera år sedan att se film är en form av eskapism - ett sätt att fly undan vardagen - och att vi alla behöver någon form av eskapism. Men att läsandet skulle vara en form av eskapism enbart håller jag inte med om. Inte för mig åtminstone. Dess betydelse är oändligt mycket större än så. Läsandet suddar ut allt det som kräver och kväver och ersätter det med tankar, känslor och kunskaper som föder kreativitet och glädje. Läsandet fyller upp de tomrum som allt det svarta lämnar efter sig och som annars hotar att växa och ta över. När jag valde att inte läsa, för det är ett val vare sig det är medvetet eller omedvetet, så valde jag att släppa fritt allt det negativa och låta det äta upp mig inifrån.

Sedan ett antal år tillbaka för jag läsdagbok. Inget märkvärdigt, en enkel röd och svart bok som jag köpt i en bokhandel. I den antecknar jag: titel, författare, datum då jag läst ut boken och någon liten kommentar. Jag har skrivit om den tidigare. I min läsdagbok kan jag gå tillbaka och se hur många böcker jag läst varje år. Sedan trollungarna föddes har det blivit färre böcker, det är givet. Men om jag jämför det antal böcker jag läst ett visst år med hur jag orkat ta mig igenom det året så blir det otäckt tydligt. De år jag läst minst antal böcker är också de år då jag haft svårare att orka med det som livet valt att utsätta mig för.

Jag har inget uttalat läsmål för det här året. Om jag hade det skulle jag bara hänga upp mig på antalet böcker och bli besviken när jag inte når det mål jag satt upp. För man kan aldrig veta vad som kommer att hända, vilka händelser och  människor som kommer att lägga sig i vägen för läsandet. När livet tar över. Det jag har är en stark önskan om att alltid ha en påbörjad bok liggande bredvid sängen så att jag alltid har något att läsa - även om det bara blir några rader varje kväll. För i år ska jag läsa. Hur många böcker det blir får tiden utvisa. Men läsa - det ska jag.

Mina nya betaläsare

Jag har sagt det förr men jag säger det igen: det här året SKA redigeringen av Trollsagan bli klar. Annars deleatar jag hela mappen. Eller inte. Vem vet. Poängen är att jag är djävulskt trött på att ha den hängande över mitt huvud (Ja ja, jag inser att det är jag själv som hängt upp den där.) samtidigt som jag tror på berättelsen. Tror på att den förtjänar att komma ut i bokformat och inte bli liggande på en hårddisk medan dammtussarna har konferens i hörnen. Så i vår ska sprickorna tätas och alla trådar sys in och den ska bli klar. Punkt.

För att ge mig själv den mentala sparken i ändalykten som behövs så har jag tagit till två åtgärder. Den ena är givetvis distanskursen Att skriva för barn som jag ska påbörja om ett par veckor. Spännande och lite pirrigt får väl erkännas. Det var ändå några år sedan jag gick en skrivarkurs senast. Typ... före barnen. Liksom. Men jag hoppas förstås att det ska ge mig den inspiration och kraft jag behöver men kanske också lite konstruktiva råd och tips.

Den andra "åtgärden" är egentligen inget som jag kommit på själv utan en situation som uppstod lite spontant en dag när jag hade avslutat en lektion med en av mina klasser i år fem. Eleverna, som vet att jag skriver, har länge frågat efter att få läsa något och då tänker de givetvis på någon av kapitelböckerna. En reseskildring är så klart inte lika lockande för en tio-elvaåring. Jag har fram tills nu duckat frågan med svävande svar som "njae, vi har annat vi måste igenom först" och "kanske längre fram om tid finns" eftersom jag inte riktigt känt att någon av de två manuskripten som jag har och som är någorlunda klara är i tillräckligt läsbart skick. (Läs: jag har fegat.) Men just där och då trillade slanten ner hos mig. Varför inte?

Varje torsdag har jag ett kort pass i svenska som jag egentligen inte riktigt vet vad jag ska göra av då jag inte är klassens huvudlärare i ämnet. Det jag vet att de behöver (precis som alla elever) och det som jag också har planerat att syssla med den stunden är - läsning och läsförståelse. Så varför inte använda min egen text istället för en av skolbibliotekets? Eleverna var ju redan helt inne på detta så för mig var det bara att säga ja och amen.

Vinsten för mig blir att jag får en deadline som jag inte kan missa utan att göra en hel klass besviken. Varje torsdag måste jag ha hunnit gå över och skriva igenom det antal sidor som jag planerar att läsa och diskutera i klassen den dagen. Jag kommer inte undan. Jag får också en möjlighet att på ett naturligt sätt läsa min Trollsaga högt så att jag kan se var texten hakar upp sig, var det inte flyter på i språket, något som jag ändå skulle ha gjort hemma. Så det var med dessa två tankar som jag gick in i projektet och började läsa Trollsagan för klassen för några veckor sedan.

För eleverna blir det här ett lite extra spännande sätt att arbeta med läsning eftersom de blir de första som får höra berättelsen. Givetvis känner de sig utvalda och tar sin uppgift på största allvar eftersom de förstår att de får vara delaktiga i en skrivprocess - på riktigt. Några krav på att eleverna ska komma med en massa klokheten och andra synpunkter på själva texten som jag kan ha nytta av i mitt redigeringsarbete har jag inte utan först och främst har jag tänkt att vi ska diskutera eventuella svåra ord och andra vanliga frågor på temat läsförståelse. Men som den sprudlande och kreativa grupp tjejer och killar de är så har jag redan fått både en och två tankeställningar att fundera över. Jag kan dock inte säga att jag är förvånad och jag ser verkligen fram emot nästa torsdag.

Kraftsamling kring läsning

I Sverige saknar 23 procent av tonåringarna grundläggande kunskaper i läsförståelse, enligt den senaste PISA-undersökningen.

Läser jag.

En kraftsamling kring läsning efterfrågas av diverse experter.

Om det fortsätter så här - kommer det ens att finnas någon som är läskunnig nog för att ta sig igenom en skönlitterär bok om några decennier?

Undrar jag. Som författare.

Som lärare känner jag mig enbart påhoppad. För ingen har väl undgått att lärarna är de nya slagpåsarna i samhället?

Sånt man gör...



Av förklarliga skäl är jag sedan julhelgen mestadels hänvisad till det tidigare av de två - åtminstone tills Macbooken är tillbaka hemma. Mestadels alltså.

Alice Munro vs. E L James

Nu är det faktiskt så att jag fick en bok i julklapp. Trots allt mitt gnäll om orörda boktravar här hemma. Det får jag varje år. Av min far. Som vanligtvis har ganska god smak när det gäller att välja ut julklappsböcker. Med undantag av den gången han ville ge min brors flickvän Fifty shades of Grey. Till hans försvar så hade han inte en aning om vad boken handlade om utan hade blivit rekommenderad den i bokhandeln av en äldre dam som stod bakom disken. En äldre dam som ansåg att Fifty shades var en fantastiskt bra, välskriven och läsvärd bok som skulle passa en yngre dam på några och tjugo år ypperligt. Det var då jag bad min far googla boken innan han bestämde sig. Strax därefter fick jag ett telefonsamtal. Min far hade tagit sitt förnuft till fånga.

 

Det finns säkert poänger med att läsa Fifty Shades of Grey men jag tror ändå att min julklappsbok inte bara är bättre utan också mer välskriven och definitivt mer läsvärd.

 

Jag gillar min julklappsbok.

Året som gått

2013 har, som jag tidigare gnällt om, inte varit det bästa året i mitt liv. Inte heller det värsta, om jag ska vara helt ärlig. Ser jag tillbaka på de senaste åren så har där funnits ett och annat som fört med sig betydligt värre minnen och upplevelser. Nej, 2013 har istället varit ett år som på något sätt har försvunnit. Gått upp i rök. Jag kan inte beskriva känslan på något annat sätt. När året startade hade jag en liten förhoppning (Ja, jag borde ha vetat bättre, inte sant?) om att allt skulle vända det här året. En önskan om att några av alla de tunga saker som hängde över mig som mörka moln skulle glida iväg och försvinna för gott. Jag hade fel. Istället var det året själv som gled iväg in i dimman. Med sig tog den all min ork och all min energi. Åtminstone känns de så när jag sitter här och tänker tillbaka på de tolv månader som passerat förbi sedan förra årsskiftet.


Vad 2013 förde med sig

Saknad och tomhet. Det händer inte lika ofta längre, men då och då, att jag lyfter telefonluren och börjar att slå ett nummer för att bli stående stilla när jag inser att ingen längre finns där för att svara.

Två dödsfall. Ett med mycket sorg och saknad och ett som kom med en känsla av lättnad. Av frihet. En känsla av att äntligen - äntligen - kan jag slippa den delen av mitt förgångna och gå vidare.

Sjuka barn som aldrig får vara friska och glada någon längre stund. Det har varit förkylningar, öroninflammationer, halsflusser, influensor, oändliga läkarbesök, revirpissande mellan olika avdelningar, väntan, försvunna remisser, inhalationer, syrenivåkontroller, hörselkontroller, brutna läkarlöften, läkarmissar, läkarslarv, uppskjutna operationer, näbbiga inkompetenta sjuksköterskor och så kallade "koordinatorer" som saknar de mest basala kunskaperna i läskunnighet och en oändlig trötthet som följd av allt detta.

En blogg som tystnade då orken och inspirationen försvann. Två bloggar som tystnade.

En uppflammande oro för sonens förskolesituation när personalbyten hotar med en återgång till det gamla. En oro som förstärks när jag möts av en ovilja hos den personalen att möta honom på hans nivå och hjälpa honom att kommunicera. En oro som bekräftas när jag ser tårarna som sprutar när "fel" person är där vid lämning. För Noah gråter aldrig utan anledning.

Ett lärarjobb där bilan ständigt vilar över mig. För det är så i det här landet att sex års universitetsstudier inklusive en lärarexamen som grundskolelärare samt en lärarlegitimation med en behörighet som sträcker sig från år 3 till gymnasienivå räcker inte för att undervisa ett gäng 9 till 12-åringar. Inte om man  har "fel" ämnen i sin så kallade "behörighet".

Ett lärarjobb där det inte längre finns plats för mig. Ett jobb utan arbetslag, utan samarbete. Ett jobb där det kan gå dagar utan att jag säger mer än ett kort "god morgon" i korridoren till en annan vuxen människa medan jag rusar mellan klassrummen.

Ett lärarjobb som inte skulle vara värt det utan alla sprudlande och underbara elever.

Sömnbrist. En längtan efter att få sova ut en endaste gång. En kropp som protesterar mot bristen på sömn och motion med ständigt återkommande värk och migrän. En gammal skada i ryggen som gör sig påmind lite oftare än den brukar. Mycket oftare.

Ensamhet. Isolering. När du inte har mer energi än vad som räcker för att ta sig igenom dagen, när du inte orkar att vara en vän själv, då tystnar det omkring dig. Det är den bistra sanningen.

Travar av olästa böcker som ligger lika orörda nu som de gjorde när året tog sin början. Inga har tillkommit och inga har öppnats.

En utgiven bok - Bohuslänska gårdsbutiker och kaféer. Den tredje i serien På resa genom Sverige. Kanske den bästa. I varje fall den som ligger mig varmast om hjärtat.

Ett eget skrivande som aldrig blev av. Det skönlitterära skrivandet som är ett livselixir för mig. Inga noveller, ingen trollsaga, ingen vampyrberättelse, ingen romanbearbetning, inget NaNoWriMo, ingen skrivarkurs. Inget. Enbart tyst och tomt.

Sist men inte minst...

En kraschad Macbook. Ett symboliskt slut på ett år där dimman tillåtits ta över.


Det är med glädje jag säger Adjö till 2013. Inte för att jag tror att 2014 kommer att bli bättre. Eller lättare. Det hoppet har för länge sedan försvunnit. Men jag hoppas att jag kommer att se tillbaka på året och säga att jag trots allt hade ork och styrka att ta mig igenom alla prövningar det utsatte mig för. Och kanske, kanske, att någon liten ljusglimt kommer att tillåtas att ta sig igenom allt det mörka. Något litet som lämnar ett avtryck. Ett avtryck av något positivt som jag kan ta med mig från det året. För det är något som jag inte tar med mig från 2013. Där har mörkret och dimman tagit över.

Läsning påverkar dig

Tänk att forskarna äntligen kommit fram till detta. Inte för att det egentligen är en nyhet för oss som faktiskt läser böcker. Men det är ju alltid trevligt att få något bekräftat, eller hur?

Läsning påverkar hjärnan

(Och ja. Jag räknar mig faktiskt till bokläsarnas skara - trots mitt uselt låga antal lästa böcker detta sista år.)

Läser... läser... läser...

Måste komma upp i tvåsiffrigt antal lästa böcker innan årets slut.
Det bara är så.
Punkt slut.

Min läsdagbok

Insåg till min förskräckelse när jag uppdaterade min läsdagbok att antalet böcker jag läst under 2013 inte ens når upp till ett tvåsiffrigt antal. Att antalet lästa böcker detta år - hujeda mig - går att räkna på fingrarna. Hade jag inte sett det med egna ögon hade jag inte trott på det och jag kan inte påminna mig att något liknande hänt förut. Aldrig någonsin. Åtminstone inte sedan jag knäckte läskoden som barn.

 

Note to self: Undvik svarta hål. De äter böcker.

Läsning pågår...

Bokhögen som följde mig hem

...från skolan där jag ibland arbetar.

Jag har lovat mig själv att läsa fler barn- och ungdomsböcker. Ingelin Angerborn är en författare som jag länge varit nyfiken på. Ska bli spännande att läsa hela tre böcker! En tidigare bok - Månfågel - har jag delvist läst då det varit högläsningsbok i en av klasserna där jag arbetar.  Det var också den som väckte mitt intresse.

Hm... är det förresten någon som kan urskilja det återkommande temat i min lilla boktrave? Om jag säger att den skulle kunna ses som lite research inför kommande skrivprojekt så kanske det blir lättare.

För en gångs skull

Ikväll gör jag något som jag inte gjort på länge...

Hon går genom tavlan ur bilden

Nu när jag har läst klart Hon går genom tavlan ur bilden vet jag inte riktigt vad jag ska känna. Det är en fantastiskt verklig och ganska otäck skildring av en barndom där allt går fel. Samtidigt får vi följa huvudpersonen i nuet när hon är inlåst på en psykiatrisk avdelning, hennes tankar, fantasier, drömmar, mardrömmar. De bitarna är både vackra och obehagliga på en och samma gång. Första halvan av boken höll mig i ett strypgrepp, jag ville inte sluta läsa. Men sedan... Jag vet inte vad det är som gör att jag tappar fokus. Jag älskar språket, tonen och sättet hon hoppar mellan tidsperioderna. Samtidigt tråkar det ut mig efter ett tag. Känns som hon upprepar samma hela tiden. Bankar in sitt budskap. Kanske är boken helt enkelt för lång. Och det kommer från en som älskar långa böcker. Men någonstans strax efter halvvägs tappar hon mig lite. Inte helt. Det är den för bra för. Men lite.

Ändå vill jag inte vara utan läsupplevelsen. Det är en fantastisk skriven bok trots allt. Med en historia som bör läsas. Kanske öppnar den upp ögonen på någon. Jag hoppas det. Så... läs den!

Fifty Shades of Grey

... tänker jag inte läsa.

Fick frågan häromdagen av en väninna som var lite nyfiken. Hon vet att jag läser en hel del böcker. Eller... åtminstone gjorde jag det förr. Innan jag fick händerna fulla med två små yrväder alltså. Dagen efter fick jag frågan en gång till, det här gången av en arbetskamrat. Men nej.

Snackis eller inte, den lockar mig helt enkelt inte. Jag läster gärna intervjuer med författarinnan E L James - som denna i GP - och missunnar henne definitivt inte framgången hon haft. Skriver man en bok som läses av så många så förtjänar det respekt känner jag. Samtidigt väcker det givetvis en nyfikenhet. Hur gör de?

Men då jag själv inte känner att jag hör till den skaran som skulle kunna skriva en erotisk roman så skulle det vara slöseri med den lilla tid jag har att lägga på läsning idag att ta mig an Fifty Shades of Grey av den anledningen att försöka klura ut hur hon gjort så det får vara. Jag har inget större intresse av att läsa en roman enkom för att den är erotisk. Det måste finnas något mer som lockar i så fall.

Hm... det skulle i så fall vara att hon skrev den som en egen version av Stephanie Meyers Twilightserie då förstås. Eller inte. Nej. Det räcker med att läsa recensioner som dessa för att känna att det finns bättre böcker att lägga sin tid på:

Lisas Läsdagbok på Onekligen

Tafflig saga lockar läsare

Erotisk bästsäljare får skarp kritik

Varför är gräset...

alltid grönare på andra sidan?

Letar och letar och letar efter något att läsa. I hyllan står mängder av ännu olästa böcker som nog en gång måste ha lockat mig eftersom de står där men som just nu i kväll bara känns blaha, blaha. Istället längtar jag efter andra titlar som ännu inte hunnit hit och som inte kommer att göra det i brådrasket heller om inte jag hittar någon bortglömd peng i någon gömma jag inte visste jag hade. Oddsen för det är nog inte de bästa förstås.  Så jag återgår till mina olästa hyllmetrar och fortsätter leta.

För läsa måste jag.

Läsfrossa

Är inne i en helt galen läsfrossa just nu. Jag läser hela tiden. Till och med i bilen, jag som i vanliga fall blir åksjuk. Tre avslutade böcker på lika många dagar. Älskar det.

Och det är bra läsupplevelser också.

I brevlådan idag

Idag damp det ner i brevlådan - första numret av tidningen Skriva. Jag var nog en av de sista som lyckades komma över det i pappersform. Såg på hemsidan att de är slutsålda. När första numret var ute i handeln missade jag det eftersom alla tidningsförsäljare här ute där jag bor inte förstår att det finns de som är intresserade av att läsa annat än skvallertidningar.

Men nu har jag den i min hand till sist.

Världsbokdagen 2012

Ur pressmeddelandet:

Den 23 april firas årligen Världsbokdagen (”World Book and Copyright Day”). Världsboksdagen instiftades av Unesco 1995, som en dag då boken, upphovsrätten och författarna firas världen över. Dagen är till för att uppmärksamma läsning och utgivning av litteratur, samt för att värna upphovsrätten och människors fria tillgång till information. Kort sagt en dag för att fira författare, böcker och läsning! 

Läs mer här. Eller varför inte - läs en bok! Ha en fin Världsbokdag allihop!

Nobelpriset i litteratur 2011

Och Nobelpriset 2011 går till Tomas Tranströmer med motiveringen:


för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga


Tranströmer alltså. Inte helt oväntat om man ska lyssna till spelbolagen. Inte för att de brukar ha koll på läget när det gäller Nobelpriset i litteratur direkt men någon gång ska de väl också de ha lite tur. Och det var ju faktiskt ett tag sedan priset gick till en poet så... varför inte? Måste erkänna att jag faktiskt inte läst så värst mycket av honom, bara några enstaka dikter här och där. Det är så sällan jag tar mig tid att läsa poesi överhuvudtaget. Men det lilla jag läst av honom har jag tyckt om. Får väl ta och lägga till hans namn på den gigantiskt långa läslistan för året. Om han inte redan finns där vill säga. En och annan poet slinker faktiskt med ibland.