På tal om det här manssamhället vi lever i

Läser Frida Boisens krönika och blir förbannad. Rejält förbannad. Enligt Norrköpings tingsrätt så har männen i det här landet rätt att tafsa på kvinnor hur som helst utan att det blir några konsekvenser. Men om en kvinna försvarar sig så åker hon dit. Som så ofta är det männen som har lagen på sin sida i det här landet och det skrämmer mig.

Alla har vi människor av olika sorter i de kretsar vi rör oss. Inte alla dessa människor delar våra värderingar. I mina finns en man som har till vana att daska folk i rumpan närhelst han känner för det.  Klatscha till lite för skojs skull sådär. Och med folk menar jag givetvis enbart den ena halvan av befolkningen - den kvinnliga. Jag tror inte han skulle komma på tanken att daska en annan man i rumpan. Mig lyckades han överraska en gång för många år sedan. En gång. Aldrig mer. För jag blev riktigt förbannad. Att bli daskad i rumpan som ung tjej av en man som är dubbelt så gammal var inget jag accepterade på den tiden. Inte heller är det något jag anser att jag eller någon annan ska behöva acceptera idag. Så jag satte helt sonika ner foten. Rejält. Jag upplyste honom om att det var inte bara kvinnoförnedrande utan även kränkande och om det hände igen så skulle jag slå tillbaka. Något som jag tydligen inte får lov att göra enligt männen som styr och ställer i Norrköpings tingsrätt.

Givetvis var det mig det var fel på enligt rumpdaskaren.

"Överreagerar du inte lite nu?"

"Lite skoj får man tåla."

Det värsta var ändå att omgivningen, genom att inte stötta mig, gav rumpdaskaren sitt accepterande. De höll med honom om att jag var den som reagerade onormalt. För "lite skoj måste man tåla". Tydligen.

Om den här mannen fortfarande går omkring och daskar kvinnor i rumpan vet jag faktiskt inte. Det är inte så ofta våra vägar korsas nu för tiden. Men jag vill gärna hoppas att han lärde sig någonting av händelsen trots allt. Kanske gjorde han det, kanske inte. Men mig daskade han åtminstone inte i rumpan fler gånger efter det.

Och precis som Frida Boisen har jag en dotter. En dotter som jag kommer att uppfostra till att försvara sig om någon man skulle få för sig att hon inte har rätt att bestämma över sin egen kropp. För det har hon. Precis som alla andra kvinnor. Oavsett vad männen i Norrköpings tingsrätt anser.

Internationella kvinnodagen

I flera dagar har jag funderat fram och tillbaka på om jag skulle skriva något för att uppmärksamma den här dagen. Jag borde göra det. Alla som kallar sig feminister borde visa var de står en sådan här dag. Men kände att jag inte orkade. Tankar som: Varför ha en "kvinnodag" när feminism är något som borde vara en naturlig del av alla dagar? hade också smugit sig in. Inspirationen saknades helt enkelt och det finns så många som skriver om det bättre än jag. Men så läste jag den här artikeln i Amelia och kände - varför inte? Så här kommer mitt bidrag.

Mitt feministmoment:
Det finns många att välja på men när jag läste artikeln i Amelia så var det speciellt ett tillfälle som jag kom att tänka på. När jag i början av 2000-talet precis hade påbörjat min första fasta anställning som grundskolelärare blev jag kontaktad av en kurskamrat som ville ha lite tips på undervisningsmaterial. Eftersom jag hade varit ute och vikarierat under utbildningen så visste han att jag kunde hjälpa honom att komma igång. Vi hade gått samma utbildning med likartad inriktning och hade samma kompetens med undantag av att jag hade större undervisningserfarenhet eftersom hans enda kontakt med skolan under utbildningen hade varit praktiken. Den här första terminen skulle vi undervisa i samma ålderskategori och när vi pratade om våra anställningar så blev det snart uppenbart att han hade fått en lön som låg 3000 kronor över min - trots att jag ändå lyckats förhandla mig till en, vad jag hade förstått av andra kvinnliga kurskamraters erfarenheter, bra ingångslön. Varför? Ja, vad tror ni själva? Missförstå mig rätt nu, det är inte så att jag missunnar honom den lön han lyckades få. Tvärtom. Lärare är rejält underbetalda överlag - då som nu - och lönerna behöver höjas. Men att få en lön som låg så markant över vad en kvinnlig lärare i samma situation aldrig ens skulle kunna drömma om - enbart för att man råkar vara av "rätt" kön - det är inte och kommer aldrig att vara okej. Sverige är idag ett samhälle där män inte bara styr utan också har högre status än kvinnor. Som feminist ställer man sig bakom en värld där alla människor oavsett kön, religion, etnisk tillhörighet, sexuell läggning och eventuella funktionshinder är lika mycket värda och har samma möjligheter i livet. Något som inte är fallet idag.

Därför är jag feminist:
Därför att allt annat är otänkbart så länge vi har ett samhälle där kvinnor inte anses vara lika mycket värda som män.

Därför borde du också vara det:
Att inte vara feminist är inte bara att ställa sig bakom det manssamhälle som Sverige fortfarande är utan också att blunda för den kamp som kvinnor i alla tider fört för att vi ska få de rättigheter vi har idag. Det är helt enkelt respektlöst.

Ja faktiskt. Hur svårt kan det vara?

Säger som Pernilla Alm,  Malin Persson Giolito, Carina Bergfeldt och säkert många många fler:

Hur svårt kan det vara?

Att vara feminist innebär att man verkar för att män och kvinnor ska ha samma rättigheter. Något som inte är fallet idag.
I Sverige.
På 2000-talet.
Sorgligt men sant.