Nu ska här läsas, banne mig!

Tänk hur lätt det är att sätta skållhett te i halsen

Läste responsen på min slutuppgift på skrivarkursen tidigare idag:

Det här är så bra att jag tycker att du ska pröva lyckan på något förlag.

Skriver kursledaren och jag sätter teet i halsen. Närapå åtminstone. För det var så otippat. Jag som gått runt i flera år och velat med mina kapitelböcker och tänkt att det där med bilderboksidéerna kan jag ju alltid ta itu med senare. Men kanske ska jag tänka om. Det känns nästan så. Faktiskt.

Något att fundera på.

Skrivarkurstankar vecka 4

Fick omdömet på inlämningsuppgift 3 på skrivarkursen igår och det var lite som väntat. Jag hade inte riktigt följt instruktionerna med två motsatskaraktärer - åtminstone inte på det sätt som avsågs i själva uppgiften - vilket jag insåg när jag hade skrivit klart texten. Men så är det ofta när jag får en idé och börjar skriva; texten drar iväg åt sitt eget håll. Jag hade skrivit inledningen till en berättelse som jag burit med mig i ganska många år nu. Ursprungligen hade jag tänkt att det skulle vara en bra idé för en bilderbok men min kurslärare ansåg att den skulle kunna fungera som en äventyrsbok för åldersgruppen ett snäpp upp, dvs 6-9 år. Så nu har jag fått något att fundera över. För mig har det varit så tydligt att det var en bilderbok eftersom en av "huvudpersonerna" framstod så tydligt visuellt för mig. Men nu är jag inte lika säker längre.

Får erkänna att den här skrivarkursen på sätt och vis är tuffare än jag hade räknat med. Att det skulle vara svårt att hitta rätt språk till rätt åldersgrupp, det hade jag räknat med. Det är också en stor anledning till att jag valde just den här kursen. Men att det skulle vara så svårt att komma på något att skriva om till varje uppgift hade jag inte trott. Tidigare kurser jag gått har haft tvåveckorsintervall för inlämningsuppgifter men här har vi bara en vecka på oss och nästan varje gång så blir jag alldeles tom i huvudet. Om inte annat så har den här kursen bekräftat för mig att jag behöver tid för att få till texter som jag kan känna mig nöjd med. Jag har precis läst igenom fjärde skrivuppgiften och har inte den blekaste vad jag ska skriva om. Men om en vecka ska uppgiften lämnas in så det är väl bara att sätta igång. Antar jag.

Barnboksidé + skrivarkurs = sant

Inför inlämningsuppgift 3 på skrivarkursen har jag ruskat tag i en gammal barnboksidé som legat och skräpat i bakhuvudet (och i anteckningsblocket) i evigheters evigheter. Uppgiften går ut på att skriva en scen med en kort dialog mellan två motsatspersoner eller personligheter som passar för läsare 3-5 år. Genast när jag läste uppgiften tänkte jag på en karaktär som studsat runt i mitt huvud i åratal och vilken chans det här kan vara att börja lära känna den på allvar. Nu gäller det bara att komma på en motsatskaraktär och en scen/dialog kring dessa. Lätt som en plätt.

Not.

Men det löser sig nog.

Bästa fyndet eller om vikten av att skriva ner sina idéer direkt

Att gå igenom halvskrivna gamla anteckningsböcker och osorterade högar med skrynkliga och ibland till och med halvt sönderrivna papperslappar är som att gå på en riktigt spännande skattjakt. Minst sagt. Det absolut bästa fyndet - hittills - är flera nedtecknade sidor med tankar och idéer kring ett barnboksprojekt som jag länge velat göra. Att gå igenom anteckningar som jag klottrade ner för flera år sedan var helt fantastiskt eftersom jag helt glömt bort hur långt jag faktiskt hade kommit i mina planer. Varje gång jag funderat på att ta tag i det där bokprojektet så har det känts motigt, mycket på grund av att jag känt att jag tappat taget om de där första kreativa tankarna jag hade när idén först dök upp. Och det är dessa som jag nu äntligen återfunnit.

Som min granntjej och "nästantonåring" förmodligen skulle uttrycka det (och i egenskap av nästantonåring torde hon ha koll på de flesta av dagen "inneuttryck"):

Helt Amazing!

Sitter och funderar lite

Över det här med skrivmål. Förra året var definitivt inte ett år som kan beskrivas som särdeles produktivt i mitt liv. Åtminstone inte när det gäller skrivandet. Visst, jag skrev ett antal nya kapitel till en nyutgivning av en av reseskildringarna. (Som för tillfället ligger inlåsta på en hårddisk i väntan på att Macbooken ska bli funktionsduglig igen vilket är en helt annan historia.) Men that's it. 2012 däremot såg annorlunda ut. Då skrev jag inte bara en hel bok - Bohuslänska gårdsbutiker och kaféer - utan också ett helt förstautkast till en roman under NaNoWriMo. Mitt första fullständiga romanutkast som nu har legat och samlat damm i drygt ett år. Jag påbörjade även en omarbetning av Trollsagan som jag hann ganska långt på. Utöver det skrev jag flera novellutkast, synops till en barnbok och andra småtexter, bloggade regelbundet, blev intervjuad i radion och läste en hel del böcker. Jag sökte också flera stipendier som visserligen inte gav någon utdelning men ändå. Jag var aktiv som författare. När jag ser tillbaka på 2013 så ser jag bara att jag någonstans gav upp allt och slutade försöka.

Så nu sitter jag här och funderar på om en av anledningarna till att jag fick gjort så mycket förrförra året var de skrivmål som jag satte upp för mig själv under året, framförallt under hösten. Kanske borde jag redan nu formulera några mål för det här nya året och sedan göra regelbundna uppföljningar här på bloggen. Jag vet inte. Jag vet inte om det skulle fungera som en sporre och skapa ett fokus i mitt skrivande? Eller om det skulle bli ett stressmoment om det visar sig att jag inte kan fullfölja de mål jag sätter upp? Ännu vet jag inte mycket om vad det här nya året kommer att föra med sig i övrigt. Men ett vet jag och det är att risken alltid finns att andra områden kommer att ta över och att orken, kraften och inspirationen kommer att få stryka på foten när det inträffar.

Någon som har några tankar kring detta? Dela gärna med er i så fall. Känner mig lite villrådig just nu men att jag måste göra någonting för att skrivandet ska få tid och utrymme - det känner jag. Det jag inte vet är hur jag ska komma dithän.

Dagens Bokmässetips - Sulky och Bebbe Regerar Okej

Varför? Åh varför? Måste jag alltid missa allt det roliga?

På årets Bokmässa kommer John Ajvide Lindqvist och Mia Ajvide att berätta om sin barnboksdebut Sulky och Bebbe Regerar Okej och jag är givetvis fast på jobbet. För er som följer den här bloggen så är det ingen nyhet att John Ajvide Lindqvist är en av mina svenska favvoförfattare så självklart hade jag tyckte att det varit sjukt kul att få vara där och höra om barnboksdebutet "live". Fast ännu högre hade det förstås smällt att ha råd med ett seminariekort och få höra om deras absurda och övernaturliga värld där. Men... sånt är livet. Får nöja mig med att plocka upp boken till trollungarna här hemma helt enkelt.

För er som har möjlighet att ta er till bokmässan på torsdag så kommer de att finnas på plats i Bonnier Carlséns monter kl. 12.30-12.50.

Era lyckostar...

Sulky och Bebbe regerar okej

Läste precis på Calliope books att John Ajvide Lindqvist kommer att ge ut en barnbok i år tillsammans med Mia Ajvide, Sulky och Bebbe regerar  okej. Okej, om det är någon barnbok jag ska köpa i år - till mig själv alltså - så blir det nog den. Kan bara inte motstå något som är signerat Ajvide Lindqvist, det erkänner jag villigt.

Och nåja, trollungarna kan ju få lyssna och läsa också om de vill. 

Här är ett klipp.

Nytt nordiskt barnbokspris

Med två morgontidiga odjur som ligger i sängen och tittar på "Mamma Mu" så passar jag på att surfa runt lite bland morgontidingarnas kultursidor. I DN läser jag att ett nytt nordiskt barnbokspris ska instiftats. Det har de nordiska kulturministrarna kommit på och det ska bli spännande att se hur detta kommer att påverka svensk barn- och ungdomslitteratur. Förhoppningsvis kommer det att, precis som de skriver att: "bidra till att böcker för unga lyfts fram mer." Med tanke på att Nordiska rådets Litteraturpris som har delats ut i runt 50 år har en hög status bland litteraturutmärkelser så bådar det här gott, känner jag. Med andra ord - 


Jag gillar!

Bokmorfar

Mina barn har det bra. De har en morfar som älskar böcker och litteratur lika mycket som deras mamma gör. Nu har han gått och blivit månadsprenumerant på barnböcker också. Varje månad anländer två böcker ur Astrid Lindgrens samlarserie hem till honom för vidare färd hem till barnbarnen. Ännu så länge är dessa lite för små för att ha tålamod att läsa en bok som inte har stora bilder på varje sida, men den dagen kommer. Och ännu så länge är de lite för små för att förstå hur fantastiskt mycket det här kommer att betyda för dem, men den dagen kommer den också. Det är jag övertygad om.

Min härliga son har älskat böcker nästan från dag ett. Innan han ens kunde rulla runt så brukade jag lägga honom på mage så att han kunde titta på bilderna i någon pekbok. Favoriten var en röd bok med en hund, en gul blomma och en boll i. Än i dag älskar han vovvar och bollar nästan mest av allt. Länge, länge var det Maxböckerna som gällde men numera har de blivit utkonkurrerade av Inger och Lasse Sandbergs fantastiska berättelser om Lilla Spöket Laban. Han kan tillbringa långa stunder själv med en Labanbok i sitt rum och bara bläddra och njuta. Men jag ser så mycket fram emot att få introducera honom för Astrid Lindgrens underbara värld - i bokform. (Filmversionen i form av Emil i Lönneberga har han redan stiftat bekanskap med - och älskar!)

Så här många böcker har vi till dags dato. (Den översta var en babypresent till sonen när han var riktigt liten och resten har morfar fyllt på med. Någon gång nästa år är samlingen komplett.)