Läsning påverkar dig

Tänk att forskarna äntligen kommit fram till detta. Inte för att det egentligen är en nyhet för oss som faktiskt läser böcker. Men det är ju alltid trevligt att få något bekräftat, eller hur?

Läsning påverkar hjärnan

(Och ja. Jag räknar mig faktiskt till bokläsarnas skara - trots mitt uselt låga antal lästa böcker detta sista år.)

Låt de gamla drömmarna dö

När jag först hörde talas om Låt den rätte komma in så spetsade jag öronen direkt. En svensk författare som skriver om vampyrer och en berättelse som utspelar sig i Sverige? Det lät helt enkelt för bra för att vara sant.

Men det var det inte.

När jag lade ifrån mig boken så var jag såld. Totalt, komplett såld. Det var en skräckhistoria på temat vampyrer men skriven på ett sätt som andades kvalitet och känsla för det skrivna språket. Det var nytt och fräscht. Unikt. Det var skräcklitteratur med en helt egen stil. Redan där och då anade jag att jag hade funnit en ny favoritförfattare. Men framför allt längtade jag efter att få reda på hur det skulle gå för Eli och Oskar.

Roman nummer två, Hanteringen av odöda, slängde jag mig över så snart den kom ut. Trots att ordet "zombie" i all förhandsinfo borde ha avskräckt mig. Vampyrer ja visst. Zombies? Njae... Men jag blev inte besviken. Och John Ajvide Lindqvist etablerade sig - en gång för alla - som min nya stora favoritskräckförfattare.

I mina ögon är dock novellsamlingen Pappersväggar det absolut bästa som Ajvide Lindqvist har skrivit. Fast då är jag förstås oerhört svag för novellens korta format. Berättelserna där riktigt kröp in under skinnet på mig och stannade kvar där. Länge. Långt efter det att jag lagt ifrån mig boken. För mig är det ett av de säkraste tecknen på en riktigt bra bok. Allt sedan dess har jag kastat mig över varje bok som haft Ajvide Lindqvist namn på omslaget. Och aldrig har jag blivit besviken.

Inte den här gången heller.

Många åsikter har framförts när det gäller Låt de gamla drömmarna dö. En del har ansett att vissa texter borde stannat kvar i byrålådan medan andra har höjt hela boken till skyarna. Mina förväntningar var därför inte skyhöga när jag äntligen plockade fram mitt exemplar ur bokhyllan och började läsa - över ett år efter att den kommit ut. Så rädd var jag för att bli besviken att den fick stå där längst in i mörkret och bara vänta. Och vänta. Men jag borde ha litat på Ajvide Lindqvist. Alla farhågor kom på skam. Visst, det är en bok som innehåller lite av varje: noveller, följetong, manus till sketcher, kåserier och annat smått och gott. Men på något underligt vis så känns den ändå inte splittrad. En del texter är givetvis mer intressanta än andra. Minst intressanta är sketcherna ur Reuter&Skoog. De skummade jag igenom. För mig är det den första delen av boken som är den största behållningen. Det är där novellerna finns. Inte minst den som avslöjar, åtminstone något, om hur det gick sen, för Oskar och Eli. Men det fascinerande med den här novellen är att deras historia skildras genom berättandet av en helt annan historia. En historia om vänskap och kärlek mellan människor som stod utanför händelserna i Låt den rätte komma in. Det är så fruktansvärt skickligt gjort. Även om övriga noveller kanske inte når upp till de i Pappersväggar så är det flera av dem som lämnar kvar en otäck, krypande känsla - om än inte direkt skräck. Fulet. Elda telefonkataloger. Följetongen Tindalos.

Jag är glad att jag äntligen vågade plocka fram Låt de gamla drömmarna dö ur bokhyllans mörker. För det fanns tillräckligt många fantastiska läsupplevelser där i för att John Ajvide Lindqvist ska behålla sin plats i toppen bland Sveriges främsta författare. Inte bara inom genren skräck.

Pojkarna

Där stod jag - mitt i köket med barnen stojandes runt omkring mig. Jag höll på att packa upp en bokbeställning från Adlibris när jag fick syn på den där den låg inträngd mellan Lilla spöket Laban och en pocketbok jag inte minns namnet på. Omslaget var bara så läckert! Jag tog upp den och kände med fingrarna över omslagets struktur. Jag måste erkänna att jag gillar när ett förlag satsar på omslaget. Låter det sticka ut från mängden. När jag öppnade boken fastnade jag direkt. Blev stående där - mitt i köket med barnen stojandes runt omkring mig. Tills jag bryskt återbördades till verkligheten av ett paket makaroner som åkte i golvet. Ut över golvet. Makaroner överallt. Lilltjejen hade brutit sig in i skafferilådan och boken fick vänta.

Några år tidigare hade jag gått en skrivarkurs i Studiefrämjandets regi. En novellkurs på distans. Tjejen som höll i den hade en fantastisk förmåga att sätta fingret på vad det var som fungerade eller inte fungerade i en text. Varje gång ett utlåtande från henne om en text jag skrivit damp ner i inboxen kastade jag mig över det. För jag visste att det som stod där i skulle göra min text ännu bättre. Hade jag bara haft tiden så skulle jag gärna gå fler skrivarkurser men ibland så måste andra delar av livet prioriteras. (Till exempel den där vildvittran som gav mig extra städjobb i köket den där dagen.)

Skrivarkursläraren hette Jessica Schiefauer. Förra året fick hennes bok Pojkarna Augustpriset för Årets svenska barn- och ungdomsbok. Det finns bara en sak att säga om den och det är - Läs den!

Farlig läsning ;-P

Nä hur i hela friden ska det här sluta? Tanken var att jag skulle läsa något lättsamt och snabbläst efter Lyckan är en ensam fågel, därav Curtis Sittenfelds bok the man of my dreams som jag hört ska tillhöra den kategorin. Men icke sa nicke. Istället fastnar jag i vampyrträsket igen - inte för att jag har något emot det förstås - i form av den här faktaboken om vampyrer som jag plockade upp på biblioteket sist jag var där. Och nu klarar jag inte av att lägga den ifrån mig. Inte ens i bilen. Japp. Jag läser till och med när jag åker bil vilket är något som aldrig annars händer eftersom jag blir åksjuk bara jag tittar åt en bok i bilen. Men nu kommer jag på mig själv med hänga halvvägs ut genom bilfönstret för att få frisk luft medan jag har ett stadigt grepp om Vampyrer. Hur ska detta sluta?

Färdigläst! :-)

Nu i veckan läste jag klart de sista sidorna i Lyckan är en ensam fågel av Anna Gavalda och jag måste erkänna att jag gillar den även om den inte hamnar på min topplista. Det tog helt enkelt för lång tid att komma in i berättelsen. För lång tid skulle nog många anse. Om jag ska vara ärlig så beror det bara delvis på att det var en berättelse som det tog tid att komma in i utan delvis också på att jag inte hade läsro i början. Varje gång jag satte mig ner för att läsa blev jag avbruten och många kapitel fick jag läsa om både en och två gånger. Jag tyckte att berättelsens struktur och sättet hon blandade berättarperspektiv på var både splittrande och förvirrande. Men när läsron väl infann sig och jag fick sitta ner i lugn och ro så släppte det. Och efter första delen så var jag fast. (Boken är indelad i fyra delar.) Jag drogs in i språket och berättelses som jag alltid gör jag läser en Gavalda-bok. Samtidigt som jag måste få veta hur det går så vill jag inte att boken ska ta slut utan bara fortsätta sida efter sida så att jag kan fortsätta njuta. Men slut tog den som alla böcker gör - förr eller senare. Vilken tur då att det fortfarande finns en bok kvar av henne som jag ännu inte läst ;-P Jag insåg nämligen -efter en sväng förbi hennes hemsida - att jag missat En dag till skänks som kom ut förra året. Måste se till att införskaffa den - bums!

För er som har tålamod så rekommenderar jag verkligen Lyckan är en ensam fågel. Men ge den lite tid. Lärdom av detta - ge aldrig upp om en bok! Eller... nästan aldrig åtminstone :-) 

I morgon blir det jobb för hela slanten. Två nya gårdar/kaféer ska få besök. Förhoppningsvis håller regnet upp tillräckligt för att det ska bli en härlig dag. Håller tummarna...

Äntligen läsflyt!

Äntligen har jag fått läsflyt! Igår tillbringade jag ett par timmar i sträck ensam med Lyckan är en ensam fågel och it did the trick! Klockan närmade sig, och passerade, en tidpunkt när jag borde ha försökt somna för länge sedan för att orka med morgondagen men jag kunde helt enkelt inte sluta läsa. Jag hade fastnat i berättelsen om Charles Balanda och hans irrfärder och var helt enkelt tvungen att få veta vad som skulle hända på nästa sida. Och på nästa. Och nästa. Jag visste väl att det inte var Gavalda det var fel på. Men nu är jag på rätt spår igen. Äntligen!

Kanske var det det faktum att jag äntligen fick lite sammanhängande lästid som gjorde att jag kom in i boken eller så var det helt enkelt så att det krävdes ett hundratal sidor eller mer för att berättelsen skulle börja fastna. Jag vet inte. Allt jag vet är att jag längtar tills nästa gång jag får en stund över att sitta ner i Gavaldas sällskap igen. För jag har faktiskt ett par hundra sidor kvar att läsa innan jag få veta hur den slutar :-)

Äpplen behöver inte vara sura

För ett tag sedan gjorde jag något jag inte gjort på många år. Något jag svurit på att aldrig göra igen. Inte heller har jag saknat det under alla de här åren. Men så för ett par veckors sedan kände jag att nu - nu var dags! Jag kunde helt enkelt inte skjuta upp det längre. Så jag svalde stoltheten och gav mig iväg för att bita i det sura äpplet samtidigt som jag funderade över hur mycket det skulle kosta mig.

Som barn älskade jag att gå till biblioteket och låna hem böcker. På golvet hemma i mitt rum låg travarna höga av såväl skönlitteratur som hästböcker. Som tonåring läste jag mig igenom hyllmeter efter hyllmeter  i det lilla bibliotek som fanns i samhället där vi bodde och när titlarna började tryta fick bibliotekarien beställa nya. Jag slukade allt! När jag sedan flyttade till stora staden för att studera språk och kom till stadsbiblioteket första gången så var det som att stiga rakt in i bokhimmelriket. För en fattig student var det givetvis guld att kunna läsa precis vad jag kände för utan att behöva spendera pengar. Eller?

Det var här mina problem började. Jag lånade böcker friskt men när det var dags att lämna tillbaka dem så gick det sämre. Visst lämnade jag tillbaka dem, bara inte i tid. Det var först när påminnelserna ramlade in genom brevinkastet som jag kom på att "Javisst, biblioteksböckerna ska tillbaka." Och så kom den dagen då det plötsligt började kosta pengar att lämna tillbaka försenade låneböcker. Ve och fasa! Varje gång en påminnelselapp dök upp så blev jag tvingad att öppna plånboken för att lämna ifrån mig av mina surt förvärvade slantar. Behöver jag nämna att böterna med tiden blev ganska dryga? Nä, jag trodde inte det. För trots böterna så kunde jag fortfarande aldrig komma ihåg att lämna tillbaka böckerna i tid. Jag provade allt - lappar på kylskåpet, skrev upp i kalendern, post it på datorn. En gång bad jag till och med min mormor ringa och påminna mig den dagen böckerna skulle in. Men inget fungerade.

För varje gång jag fick en påminnelse drog jag mig allt mer för att gå tillbaka till biblioteket. Inte bara för böternas skull utan också för att det kändes så pinsamt att stå där och mumla ursäkter inför bibliotekariens ogillande blickar. Allt medan taxametern tickade på. De sista böterna jag fick hade räckt till att köpa två inbundna romaner till fullpris. Så det var precis det jag gjorde. Jag struntade i att gå tillbaka till biblioteket, struntade i att betala mina böter, dumpade mina övertrasserade boklåneböcker i luckan i dörren i skydd av mörkret efter stängning och tog beslutet att: hädanefter köper jag de böcker jag vill läsa! Punkt slut. Lånekortet klippte jag  i bitar och slängde - som den kortmissbrukare jag var.

Så har åren gått och skulden har legat där i datorn. Den har vuxit och blivit stor. Kanske har jag det också för där stod jag nu, med äpplets sura smak i munnen, framför bibliotekarien som försäkrar mig om att skulderna brukar skrivas av per automatik efter ett visst antal år men för säkerhets skull tar vi en titt. Och givetvis fanns böterna kvar. Hur höga de blivit under åren vågade jag inte ens fråga om men bibliotekariens rynkade panna sa allt. Men så slätade hon ut sin panna, tittade på mig och på vagnen där mina två trollungar sov sin ljuvliga middagslur och sa: "Vet du, vi gör så här. Jag tycker vi efterskänker böterna och så får du ett nytt lånekort och så får du lova att sköta det bättre den här gången." Sedan log hon.

Det nya kortet kostade mig 25 kronor - men det var det värt. Och igår kom jag ihåg att lämna tillbaka den första omgången låneböcker med en hel dag till godo. I morgon ska den här f.d. bibliotekskortmissbrukaren ta med sig sina två trollungar till biblioteket för att låna hem en hel trave spännande och roliga böcker - för både stora och små!