För ett par dagar sedan läste jag ett
gästinlägg på
Debutantbloggen som handlade om att våga språnget. Att ta klivet ut och fullfölja sina drömmar utan att lyssna till alla de röster som säger till dig att något inte går. Therese Johansson som skrev inlägget startade eget för att få syssla med skrivande och böcker på heltid. Hon är beundransvärd i mina ögon. Hon vågade och satsade fullt ut.
Jag fegade.
För fem år sedan, i samband med ett friår, startade jag eget företag som frilansskribent. Äntligen. Under de här åren som gått sedan dess har jag skrivit en uppsjö av artiklar samt två böcker, varav den ena är på väg att komma ut i veckorna. En tredje är i startgroparna. På fem år kanske det är okej anser en del. Några kanske tycker det är fantastiskt medan andra kanske är av den åsikten att jag kunde åstadkommit så mycket mer. Vissa dagar hör jag själv till de förstnämnda och andra dagar sällar jag mig till de sistnämnda. Mer sällan hör jag till dem som tycker att det är fantastiskt. För vad jag drömmer om är att kunna försörja mig på att skriva - på heltid. Och det kan jag inte göra på några artiklar och ett par reseskildringar. Det krävs så mycket mer än det. Det krävs att jag satsar fullt ut.
Det har jag inte gjort.
Så ja, jag fegade. Åtminstone lite. I mina egna ögon. För att jag lyssnade till alla de runt omkring mig och till min egen inre osäkerhet och ändrade inriktning på min utbildning så att jag skulle kunna få ett så kallat "riktigt jobb". När jag sedan tog steget och började skriva så valde jag att ha kvar mitt "dagjobb" som lärare (Okej, alla ni som arbetar som lärare vet att "dagjobb" snarare är ett "dygnetruntjobb" om vi skall vara helt ärliga men det är inte poängen här.) och istället försöka bygga upp mitt företag och skrivandet pö om pö. För en fast inkomst är inte bara lockande, det är också en trygghet. Jag valde den tryggheten. Men det betyder inte att jag har tappat bort drömmen om att en dag kunna ägna mig helt åt skrivandet. Jag jobbar på det, som ni vet.
Vad jag vill säga är att det *är* viktigt att följa sina drömmar. Men det är också viktigt att man hittar sin egen väg till slutmålet. Livets omvägar kanske inte alltid är av ondo. Visst finns det en del av mig som ångrar att jag inte satsade tidigare i livet. Men det är en mycket liten del som oftast inte gör så mycket väsen av sig. För man tjänar ingenting på att gå och gräma sig över det som varit. Där du är - här och nu - är det som räknas.
Och vägen som ligger bakom mig har gett mig så mycket annat som jag annars inte hade fått med mig.
(Therese, fick jag också reda på i inlägget, är den som driver
Calliope books - en av mina favoritbokbloggar. Har ni inte hittat den ännu så tycker jag ni ska masa er över dit. Jag lovar, ni kommer inte att bli besvikna.)
