Några boktips så här i bokreatider

Årets bokrea har varit lite av en besvikelse för min del vilket kan ha att göra med att de flesta boktitlar som jag känt varit intressanta har redan stått i min bokhylla här hemma. Gammal skåpmat med andra ord. Inte heller har jag haft ork eller energi att springa runt i de fysiska boklådorna för att leta fynd som jag annars brukar försöka hinna med. Men tre boktitlar, som alla står i min bokhylla här hemma sedan tidigare, fångade trots allt mitt öga och dessa vill jag passa på att tipsa om innan de tar slut.

Den första är Felicia Feldts bok Felicia försvann om hur det var att växa upp med en mor som inte bara var självutnämnd barnuppfostringsexpert utan också gravt alkoholiserad och hur detta har påverkat hela hennes liv. Då Felicia Feldt är dotter till Anna Wahlgren så har givetvis boken väckt uppståndelse men oavsett detta så är det en stark skildring av en uppväxt.

Författaren Unni Drougges självbiografiska bok Boven i mitt drama kallas kärlek beskriver hur hon fastnar i ett förhållande med en yngre man vars svartsjuka och misshandel kommer att styra hela hennes liv under ett antal år. Samtidigt reser hon landet runt och talar om just mäns våld mot kvinnor. 

Skådespelaren Morgan Allings bok Kriget är slut handlar även den om hur det är att växa upp med en alkoholiserad mor men också om en barndom där han och hans lillebror skickas runt mellan barnhem och fosterfamiljer. Boken är en stark skildring av en uppväxt som präglas av missförhållanden - inte bara inom familjen utan också i det samhälle som har till uppgift att skydda barnen när föräldrarna sviker.

Det här är tre självbiografiska böcker som sinsemellan är väldigt olika men som har det gemensamt att alla tre författarna tvingats utstå misshandel från personer de litade på. Men alla tre har på olika sätt visat sin styrka och lyckats ta sig ur sin situation. De har överlevt. Bara det är beundransvärt nog. Läs dem!

Ingen nyhet...

... men ändå värt att nämna.

Är man ute på nätet och googlar runt lite planlöst så kan man hitta både ett och annat. Frölunda bibliotek har en trevlig blogg -  Viboktipsar - där personalen tipsar om böcker i olika kategorier. Banne mig om de inte har tipsat om Bohuslänska gårdsbutiker och kaféer. Även om det var ett litet tag sedan förstås. Men kul! Och lite overkligt. Fortfarande.

Hon går genom tavlan ur bilden

Nu när jag har läst klart Hon går genom tavlan ur bilden vet jag inte riktigt vad jag ska känna. Det är en fantastiskt verklig och ganska otäck skildring av en barndom där allt går fel. Samtidigt får vi följa huvudpersonen i nuet när hon är inlåst på en psykiatrisk avdelning, hennes tankar, fantasier, drömmar, mardrömmar. De bitarna är både vackra och obehagliga på en och samma gång. Första halvan av boken höll mig i ett strypgrepp, jag ville inte sluta läsa. Men sedan... Jag vet inte vad det är som gör att jag tappar fokus. Jag älskar språket, tonen och sättet hon hoppar mellan tidsperioderna. Samtidigt tråkar det ut mig efter ett tag. Känns som hon upprepar samma hela tiden. Bankar in sitt budskap. Kanske är boken helt enkelt för lång. Och det kommer från en som älskar långa böcker. Men någonstans strax efter halvvägs tappar hon mig lite. Inte helt. Det är den för bra för. Men lite.

Ändå vill jag inte vara utan läsupplevelsen. Det är en fantastisk skriven bok trots allt. Med en historia som bör läsas. Kanske öppnar den upp ögonen på någon. Jag hoppas det. Så... läs den!

Jag väntar under mossan

Nu har jag gjort det.
Läst den, vill säga.
Eller snarare sträckläst den.
Och jag säger bara en sak: Läs den! Jag väntar under mossan av Amanda Hellberg är helt klart och utan konkurrens en av de bästa böckerna jag läst på länge.

Jag skulle kunna tillägga att den här boken har alla de ingredienser som jag älskar: spökstämning, kråkslott, bottenlösa näckrosdammar, osaliga och odöda andar, oknytt och allsköns andra varelser ur den nordiska folkmytologin. Till och med näcken själv gör ett litet inhopp. Det är bara en sak som är fel med den...

Jag önskar att det var jag som hade skrivit den. För det är precis sådana här berättelser som jag hoppas att jag en dag ska få djupdyka i - och inte bara som läsare då. Förstås. Får helt enkelt försöka skynda mig att bli klar med min trollsaga, om den här typen av böcker äntligen får ett uppsving i litteraturen. För det vore helt suveränt jäkla underbart, tycker jag. 

Eller, vad säger  ni?

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Ni vet det där citatet som jag har ältat det senaste? Just det ja! Det var från den här boken:
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer. En helt underbar liten roman med riktig feelgood-känsla.

Från början hade jag inga som helst planer på att läsa den alls men så fick jag låna den av min bokfrälste far och tänkte "varför inte?". Först förstod jag inte vad det var han och alla andra var så entusiastiska över men det tog inte många sidor innan jag var fast. Totalt! Det är helt enkelt en helmysig liten historia där författarinnan har lyckats ta ett allvarligt ämne som andra världskriget och efterkrigstiden och förvandlat det till något som är både gripande och starkt men samtidigt också charmigt och fullständigt fängslande. Boken är svår att lägga ner när man väl har börjat att läsa den.

Så gör just det - läs den!

Att den sedan är full av härliga (och givetvis sanna förstås) citat som Karlar är mer intressanta i böcker än i verkliga livet. gör ju inte det hela sämre. Eller hur?

Skräckboksprat

Jag vet. Det här är en hel månad gammalt. Men ändå. Hur kunde jag missa detta?!
Skräckboksprat på Nyhetsmorgon. Länk här.

Pojkarna

Där stod jag - mitt i köket med barnen stojandes runt omkring mig. Jag höll på att packa upp en bokbeställning från Adlibris när jag fick syn på den där den låg inträngd mellan Lilla spöket Laban och en pocketbok jag inte minns namnet på. Omslaget var bara så läckert! Jag tog upp den och kände med fingrarna över omslagets struktur. Jag måste erkänna att jag gillar när ett förlag satsar på omslaget. Låter det sticka ut från mängden. När jag öppnade boken fastnade jag direkt. Blev stående där - mitt i köket med barnen stojandes runt omkring mig. Tills jag bryskt återbördades till verkligheten av ett paket makaroner som åkte i golvet. Ut över golvet. Makaroner överallt. Lilltjejen hade brutit sig in i skafferilådan och boken fick vänta.

Några år tidigare hade jag gått en skrivarkurs i Studiefrämjandets regi. En novellkurs på distans. Tjejen som höll i den hade en fantastisk förmåga att sätta fingret på vad det var som fungerade eller inte fungerade i en text. Varje gång ett utlåtande från henne om en text jag skrivit damp ner i inboxen kastade jag mig över det. För jag visste att det som stod där i skulle göra min text ännu bättre. Hade jag bara haft tiden så skulle jag gärna gå fler skrivarkurser men ibland så måste andra delar av livet prioriteras. (Till exempel den där vildvittran som gav mig extra städjobb i köket den där dagen.)

Skrivarkursläraren hette Jessica Schiefauer. Förra året fick hennes bok Pojkarna Augustpriset för Årets svenska barn- och ungdomsbok. Det finns bara en sak att säga om den och det är - Läs den!

Biblioteket - Vi möts igen

För ett tag sedan besökte jag biblioteket igen. Den här gången hade jag planerat att spana in något som kallas för "Äppelhyllan" som specialpedagogen jag träffade i våras tipsade om. Där kan man t. ex. hitta böcker med såväl teckenspråk som TAKK men även "titta och känna-böcker". Om man har tur vill säga. Vårt lilla lokala bibliotek hade inte mycket till utbud men jag gick ändå hem med ett par titlar som jag ska läsa tillsammans med barnen.

Men det bästa av allt var att jag gjorde ett oväntat fynd också. :-) Visserligen kostade det mig hela fem kronor men det var de bäst spenderade fem kronorna på länge måste jag säga. Nej, nej, det var absolut inte fråga om några nya böter. Sådant aktar jag mig noga för numera. Nej, jag köpte faktiskt några böcker, bland annat några ungdomsböcker som jag hoppas barnen kommer att vilja läsa när de blir äldre. Bland dem både Peter Pohl och Ursula LeGuin. Tjejen bakom lånedisken var ett lika stort frågetecken som jag när hon såg titlarna. Har verkligen biblioteket tänkt rensa ut de här? Tydligen för det står stämplat i varje exemplar: Utrensad. Men bästa fyndet var ändå det här:

Att hitta en sådan här bok lite oväntat är guld för en vampyrfantast som jag. Nu när jag har läst klart den så konstaterar jag bara att det var den bäst spenderade kronan jag någonsin :-P Helt klart en läsvärd bok även om de första delarna som handlade om förebilder för dagens vampyrer och förebilder till dagens Dracula var det bästa med den. Veckans boktips! Åtminstone om man gillar vampyrer...

Färdigläst! :-)

Nu i veckan läste jag klart de sista sidorna i Lyckan är en ensam fågel av Anna Gavalda och jag måste erkänna att jag gillar den även om den inte hamnar på min topplista. Det tog helt enkelt för lång tid att komma in i berättelsen. För lång tid skulle nog många anse. Om jag ska vara ärlig så beror det bara delvis på att det var en berättelse som det tog tid att komma in i utan delvis också på att jag inte hade läsro i början. Varje gång jag satte mig ner för att läsa blev jag avbruten och många kapitel fick jag läsa om både en och två gånger. Jag tyckte att berättelsens struktur och sättet hon blandade berättarperspektiv på var både splittrande och förvirrande. Men när läsron väl infann sig och jag fick sitta ner i lugn och ro så släppte det. Och efter första delen så var jag fast. (Boken är indelad i fyra delar.) Jag drogs in i språket och berättelses som jag alltid gör jag läser en Gavalda-bok. Samtidigt som jag måste få veta hur det går så vill jag inte att boken ska ta slut utan bara fortsätta sida efter sida så att jag kan fortsätta njuta. Men slut tog den som alla böcker gör - förr eller senare. Vilken tur då att det fortfarande finns en bok kvar av henne som jag ännu inte läst ;-P Jag insåg nämligen -efter en sväng förbi hennes hemsida - att jag missat En dag till skänks som kom ut förra året. Måste se till att införskaffa den - bums!

För er som har tålamod så rekommenderar jag verkligen Lyckan är en ensam fågel. Men ge den lite tid. Lärdom av detta - ge aldrig upp om en bok! Eller... nästan aldrig åtminstone :-) 

I morgon blir det jobb för hela slanten. Två nya gårdar/kaféer ska få besök. Förhoppningsvis håller regnet upp tillräckligt för att det ska bli en härlig dag. Håller tummarna...

Boken som botade lässvackan!

Den här våren har varit en enda lång, mörk lässvacka för mig. Att jag hamnar i lässvackor händer titt som tätt, någon eller några veckor, men aldrig förr så här länge. När jag öppnar min läsjournal och inser att det är mer än en månad sedan jag läste ut en bok blir jag nästan mörkrädd. Men så fick jag en bok i min hand (Tack biblioteket!) som raskt väckte liv i läslusten igen: Styggelsen av Amanda Hellberg. Det är en bok som jag länge har velat läsa men helt enkelt inte kommit mig för av olika anledningar (Eländiga lässvacka!). 


Det räckte med att öppna boken och läsa ett par sidor för att jag skulle vara fast. Totalt. Det är ingen bok som jag känner att jag själv skulle ha velat skriva, vilket händer ibland när en bok är riktigt, riktigt bra, utan en sådan där bok som jag önskar att jag hade kvar oläst eftersom det är en läsupplevelse jag vill ha kvar att se fram emot. Boken har beskrivits som en skräckroman och det är något som passar mig som handen i handsken. De som känner mig vet att jag har en stor svaghet för skräck, spöken, vampyrer och annat övernaturligt. 
Så här står det om Styggelsen på Adlibris hemsida:


"Det är en modern spökhistoria fylld av kringresande sällskap, marknader, spiritistiska samfund och parapsykologiska lurendrejerier." 


Ena halvan av boken utspelar sig i modern tid medan den andra för läsaren tillbaka till 1940-talet. Läsaren får följa Maja Grå som arbetar som städerska en sommar i mitten av 2000-talet. Hon kommer i kontakt med Singa, en ung flicka som på 40-talet kidnappades och utnyttjades av ett spiritistiskt samfund. Om man som jag är lagd åt det lite lättskrämda hållet bör man kanske undvika att läsa boken efter mörkrets inbrott. Men som småbarnsmamma är det svårt att hitta lässtunder mitt på dagen så det blev till att dra täcket över huvudet när jag väl skulle försöka somna sedan. Med betoning på försöka ;-P. Berättelsen har en tendens till att krypa in under skinnet - om än bara för en liten stund. Nu längtar jag tills jag har tid att läsa uppföljaren: Döden på en blek häst.  Jag vill också tipsa om Amandas trevliga blogg: Alla har en bok inom sig .