Läsning pågår

Läsning pågår...

Läsning pågår...

Av den här och någon till.

I skrivarkursens namn.
Nostalgitripp med andra ord.

Läsning pågår...

När jag inte läser

Så fungerar inte livet. Inte för mig. Läsandet är den plats där jag hämtar energi och inspiration; allt det jag behöver för att orka hantera det som livet slänger på mig. Allt det där som drar ner och stjäl kraften från mig, det minskar i betydelse när jag tar mig tid att läsa. Jag behöver läsa för att kunna andas.

Förra året hade jag inte något läsmål. Det ångrar jag inte. Jag brukar inte behöva några läsmål eftersom läsandet brukar finnas där ändå på ett naturligt sätt. Men förra året hände något som gjorde att läsningen försvann iväg från mig. Det är något jag ångrar desto mer. När jag ser tillbaka på 2013 så kan jag inte skylla allt det svåra på att jag inte läste. Självfallet inte. Men att det  påverkade mig, det kan jag säga. För varje gång jag öppnar en bok och börjar läsa så blir luften jag andas lättare. Någon sa för flera år sedan att se film är en form av eskapism - ett sätt att fly undan vardagen - och att vi alla behöver någon form av eskapism. Men att läsandet skulle vara en form av eskapism enbart håller jag inte med om. Inte för mig åtminstone. Dess betydelse är oändligt mycket större än så. Läsandet suddar ut allt det som kräver och kväver och ersätter det med tankar, känslor och kunskaper som föder kreativitet och glädje. Läsandet fyller upp de tomrum som allt det svarta lämnar efter sig och som annars hotar att växa och ta över. När jag valde att inte läsa, för det är ett val vare sig det är medvetet eller omedvetet, så valde jag att släppa fritt allt det negativa och låta det äta upp mig inifrån.

Sedan ett antal år tillbaka för jag läsdagbok. Inget märkvärdigt, en enkel röd och svart bok som jag köpt i en bokhandel. I den antecknar jag: titel, författare, datum då jag läst ut boken och någon liten kommentar. Jag har skrivit om den tidigare. I min läsdagbok kan jag gå tillbaka och se hur många böcker jag läst varje år. Sedan trollungarna föddes har det blivit färre böcker, det är givet. Men om jag jämför det antal böcker jag läst ett visst år med hur jag orkat ta mig igenom det året så blir det otäckt tydligt. De år jag läst minst antal böcker är också de år då jag haft svårare att orka med det som livet valt att utsätta mig för.

Jag har inget uttalat läsmål för det här året. Om jag hade det skulle jag bara hänga upp mig på antalet böcker och bli besviken när jag inte når det mål jag satt upp. För man kan aldrig veta vad som kommer att hända, vilka händelser och  människor som kommer att lägga sig i vägen för läsandet. När livet tar över. Det jag har är en stark önskan om att alltid ha en påbörjad bok liggande bredvid sängen så att jag alltid har något att läsa - även om det bara blir några rader varje kväll. För i år ska jag läsa. Hur många böcker det blir får tiden utvisa. Men läsa - det ska jag.

Ikväll har jag läst

Sträckläst. En bok som jag haft liggande oläst. Länge. En bok som jag har velat läsa. Länge. Men det har tagit tid. Att våga. Men nu är det gjort. Jag har läst. Sträckläst. Och jag är glad att jag hittade modet.

Läsning pågår

Lite research.

I väntan på kursstarten...

Omläsning pågår

Åtminstone delar av den. De som handlar om skönlitterärt berättande. För barn.

Inför starten av skrivarkursen och i väntan på bokpaketet. 

Min läsdagbok

Insåg till min förskräckelse när jag uppdaterade min läsdagbok att antalet böcker jag läst under 2013 inte ens når upp till ett tvåsiffrigt antal. Att antalet lästa böcker detta år - hujeda mig - går att räkna på fingrarna. Hade jag inte sett det med egna ögon hade jag inte trott på det och jag kan inte påminna mig att något liknande hänt förut. Aldrig någonsin. Åtminstone inte sedan jag knäckte läskoden som barn.

 

Note to self: Undvik svarta hål. De äter böcker.

Jag väntar under mossan

Nu har jag gjort det.
Läst den, vill säga.
Eller snarare sträckläst den.
Och jag säger bara en sak: Läs den! Jag väntar under mossan av Amanda Hellberg är helt klart och utan konkurrens en av de bästa böckerna jag läst på länge.

Jag skulle kunna tillägga att den här boken har alla de ingredienser som jag älskar: spökstämning, kråkslott, bottenlösa näckrosdammar, osaliga och odöda andar, oknytt och allsköns andra varelser ur den nordiska folkmytologin. Till och med näcken själv gör ett litet inhopp. Det är bara en sak som är fel med den...

Jag önskar att det var jag som hade skrivit den. För det är precis sådana här berättelser som jag hoppas att jag en dag ska få djupdyka i - och inte bara som läsare då. Förstås. Får helt enkelt försöka skynda mig att bli klar med min trollsaga, om den här typen av böcker äntligen får ett uppsving i litteraturen. För det vore helt suveränt jäkla underbart, tycker jag. 

Eller, vad säger  ni?

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Ni vet det där citatet som jag har ältat det senaste? Just det ja! Det var från den här boken:
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer. En helt underbar liten roman med riktig feelgood-känsla.

Från början hade jag inga som helst planer på att läsa den alls men så fick jag låna den av min bokfrälste far och tänkte "varför inte?". Först förstod jag inte vad det var han och alla andra var så entusiastiska över men det tog inte många sidor innan jag var fast. Totalt! Det är helt enkelt en helmysig liten historia där författarinnan har lyckats ta ett allvarligt ämne som andra världskriget och efterkrigstiden och förvandlat det till något som är både gripande och starkt men samtidigt också charmigt och fullständigt fängslande. Boken är svår att lägga ner när man väl har börjat att läsa den.

Så gör just det - läs den!

Att den sedan är full av härliga (och givetvis sanna förstås) citat som Karlar är mer intressanta i böcker än i verkliga livet. gör ju inte det hela sämre. Eller hur?

Låt de gamla drömmarna dö

När jag först hörde talas om Låt den rätte komma in så spetsade jag öronen direkt. En svensk författare som skriver om vampyrer och en berättelse som utspelar sig i Sverige? Det lät helt enkelt för bra för att vara sant.

Men det var det inte.

När jag lade ifrån mig boken så var jag såld. Totalt, komplett såld. Det var en skräckhistoria på temat vampyrer men skriven på ett sätt som andades kvalitet och känsla för det skrivna språket. Det var nytt och fräscht. Unikt. Det var skräcklitteratur med en helt egen stil. Redan där och då anade jag att jag hade funnit en ny favoritförfattare. Men framför allt längtade jag efter att få reda på hur det skulle gå för Eli och Oskar.

Roman nummer två, Hanteringen av odöda, slängde jag mig över så snart den kom ut. Trots att ordet "zombie" i all förhandsinfo borde ha avskräckt mig. Vampyrer ja visst. Zombies? Njae... Men jag blev inte besviken. Och John Ajvide Lindqvist etablerade sig - en gång för alla - som min nya stora favoritskräckförfattare.

I mina ögon är dock novellsamlingen Pappersväggar det absolut bästa som Ajvide Lindqvist har skrivit. Fast då är jag förstås oerhört svag för novellens korta format. Berättelserna där riktigt kröp in under skinnet på mig och stannade kvar där. Länge. Långt efter det att jag lagt ifrån mig boken. För mig är det ett av de säkraste tecknen på en riktigt bra bok. Allt sedan dess har jag kastat mig över varje bok som haft Ajvide Lindqvist namn på omslaget. Och aldrig har jag blivit besviken.

Inte den här gången heller.

Många åsikter har framförts när det gäller Låt de gamla drömmarna dö. En del har ansett att vissa texter borde stannat kvar i byrålådan medan andra har höjt hela boken till skyarna. Mina förväntningar var därför inte skyhöga när jag äntligen plockade fram mitt exemplar ur bokhyllan och började läsa - över ett år efter att den kommit ut. Så rädd var jag för att bli besviken att den fick stå där längst in i mörkret och bara vänta. Och vänta. Men jag borde ha litat på Ajvide Lindqvist. Alla farhågor kom på skam. Visst, det är en bok som innehåller lite av varje: noveller, följetong, manus till sketcher, kåserier och annat smått och gott. Men på något underligt vis så känns den ändå inte splittrad. En del texter är givetvis mer intressanta än andra. Minst intressanta är sketcherna ur Reuter&Skoog. De skummade jag igenom. För mig är det den första delen av boken som är den största behållningen. Det är där novellerna finns. Inte minst den som avslöjar, åtminstone något, om hur det gick sen, för Oskar och Eli. Men det fascinerande med den här novellen är att deras historia skildras genom berättandet av en helt annan historia. En historia om vänskap och kärlek mellan människor som stod utanför händelserna i Låt den rätte komma in. Det är så fruktansvärt skickligt gjort. Även om övriga noveller kanske inte når upp till de i Pappersväggar så är det flera av dem som lämnar kvar en otäck, krypande känsla - om än inte direkt skräck. Fulet. Elda telefonkataloger. Följetongen Tindalos.

Jag är glad att jag äntligen vågade plocka fram Låt de gamla drömmarna dö ur bokhyllans mörker. För det fanns tillräckligt många fantastiska läsupplevelser där i för att John Ajvide Lindqvist ska behålla sin plats i toppen bland Sveriges främsta författare. Inte bara inom genren skräck.

När jag borde sova

... ligger jag istället här och läser.

Fy Fabian vad bra den är! Varför har den här fått stå i bokhyllan och samla damm så här länge? Obegripligt. Totalt obegripligt. Kan inte sluta läsa. Borde. Men kan inte.
Kan inte.
Kan inte.

En natt går det väl att klara sig utan sömn, eller?

Ibland behöver man bara få må bra

Kände att det var dags för en riktig feelgoodbok igen. Anna Gavalda brukar aldrig svika. Den här lilla gulliga inbundna boken fick följa med hem i en bokbeställning för säkert hundra år sedan och har snällt fått vänta i hyllan tills nu.

Läsning pågår...

Var god stör ej!

Pojkarna

Där stod jag - mitt i köket med barnen stojandes runt omkring mig. Jag höll på att packa upp en bokbeställning från Adlibris när jag fick syn på den där den låg inträngd mellan Lilla spöket Laban och en pocketbok jag inte minns namnet på. Omslaget var bara så läckert! Jag tog upp den och kände med fingrarna över omslagets struktur. Jag måste erkänna att jag gillar när ett förlag satsar på omslaget. Låter det sticka ut från mängden. När jag öppnade boken fastnade jag direkt. Blev stående där - mitt i köket med barnen stojandes runt omkring mig. Tills jag bryskt återbördades till verkligheten av ett paket makaroner som åkte i golvet. Ut över golvet. Makaroner överallt. Lilltjejen hade brutit sig in i skafferilådan och boken fick vänta.

Några år tidigare hade jag gått en skrivarkurs i Studiefrämjandets regi. En novellkurs på distans. Tjejen som höll i den hade en fantastisk förmåga att sätta fingret på vad det var som fungerade eller inte fungerade i en text. Varje gång ett utlåtande från henne om en text jag skrivit damp ner i inboxen kastade jag mig över det. För jag visste att det som stod där i skulle göra min text ännu bättre. Hade jag bara haft tiden så skulle jag gärna gå fler skrivarkurser men ibland så måste andra delar av livet prioriteras. (Till exempel den där vildvittran som gav mig extra städjobb i köket den där dagen.)

Skrivarkursläraren hette Jessica Schiefauer. Förra året fick hennes bok Pojkarna Augustpriset för Årets svenska barn- och ungdomsbok. Det finns bara en sak att säga om den och det är - Läs den!

Farlig läsning ;-P

Nä hur i hela friden ska det här sluta? Tanken var att jag skulle läsa något lättsamt och snabbläst efter Lyckan är en ensam fågel, därav Curtis Sittenfelds bok the man of my dreams som jag hört ska tillhöra den kategorin. Men icke sa nicke. Istället fastnar jag i vampyrträsket igen - inte för att jag har något emot det förstås - i form av den här faktaboken om vampyrer som jag plockade upp på biblioteket sist jag var där. Och nu klarar jag inte av att lägga den ifrån mig. Inte ens i bilen. Japp. Jag läser till och med när jag åker bil vilket är något som aldrig annars händer eftersom jag blir åksjuk bara jag tittar åt en bok i bilen. Men nu kommer jag på mig själv med hänga halvvägs ut genom bilfönstret för att få frisk luft medan jag har ett stadigt grepp om Vampyrer. Hur ska detta sluta?

Färdigläst! :-)

Nu i veckan läste jag klart de sista sidorna i Lyckan är en ensam fågel av Anna Gavalda och jag måste erkänna att jag gillar den även om den inte hamnar på min topplista. Det tog helt enkelt för lång tid att komma in i berättelsen. För lång tid skulle nog många anse. Om jag ska vara ärlig så beror det bara delvis på att det var en berättelse som det tog tid att komma in i utan delvis också på att jag inte hade läsro i början. Varje gång jag satte mig ner för att läsa blev jag avbruten och många kapitel fick jag läsa om både en och två gånger. Jag tyckte att berättelsens struktur och sättet hon blandade berättarperspektiv på var både splittrande och förvirrande. Men när läsron väl infann sig och jag fick sitta ner i lugn och ro så släppte det. Och efter första delen så var jag fast. (Boken är indelad i fyra delar.) Jag drogs in i språket och berättelses som jag alltid gör jag läser en Gavalda-bok. Samtidigt som jag måste få veta hur det går så vill jag inte att boken ska ta slut utan bara fortsätta sida efter sida så att jag kan fortsätta njuta. Men slut tog den som alla böcker gör - förr eller senare. Vilken tur då att det fortfarande finns en bok kvar av henne som jag ännu inte läst ;-P Jag insåg nämligen -efter en sväng förbi hennes hemsida - att jag missat En dag till skänks som kom ut förra året. Måste se till att införskaffa den - bums!

För er som har tålamod så rekommenderar jag verkligen Lyckan är en ensam fågel. Men ge den lite tid. Lärdom av detta - ge aldrig upp om en bok! Eller... nästan aldrig åtminstone :-) 

I morgon blir det jobb för hela slanten. Två nya gårdar/kaféer ska få besök. Förhoppningsvis håller regnet upp tillräckligt för att det ska bli en härlig dag. Håller tummarna...

Äntligen läsflyt!

Äntligen har jag fått läsflyt! Igår tillbringade jag ett par timmar i sträck ensam med Lyckan är en ensam fågel och it did the trick! Klockan närmade sig, och passerade, en tidpunkt när jag borde ha försökt somna för länge sedan för att orka med morgondagen men jag kunde helt enkelt inte sluta läsa. Jag hade fastnat i berättelsen om Charles Balanda och hans irrfärder och var helt enkelt tvungen att få veta vad som skulle hända på nästa sida. Och på nästa. Och nästa. Jag visste väl att det inte var Gavalda det var fel på. Men nu är jag på rätt spår igen. Äntligen!

Kanske var det det faktum att jag äntligen fick lite sammanhängande lästid som gjorde att jag kom in i boken eller så var det helt enkelt så att det krävdes ett hundratal sidor eller mer för att berättelsen skulle börja fastna. Jag vet inte. Allt jag vet är att jag längtar tills nästa gång jag får en stund över att sitta ner i Gavaldas sällskap igen. För jag har faktiskt ett par hundra sidor kvar att läsa innan jag få veta hur den slutar :-)

Kämpar vidare

Just nu kämpar jag med Lyckan är en ensam fågel. Varje gång jag blir avbruten i mitt läsande (och när blir man inte det som småbarnsmamma?) måste jag gå tillbaka en bit och börja om för att hitta rytmen igen. De flesta sidor har jag läst både en och två och ibland till och med tre gånger. Hela tiden kommer jag av mig och bort mig i texten. Ändå kan jag inte lägga ner boken; det är något i Anna Gavaldas språk som lockar. Hon har en rytm och en känsla som jag känner igen från hennes tidigare böcker samtidigt som det är något som är annorlunda med den här boken. Med mer än - ja ett oräkneligt antal om jag ska vara ärlig - olästa böcker i bokhyllan så borde jag kanske ge upp och hitta en annan mer lättläst bok kan man tycka och spara den här till någon annan period i livet när saker och ting är lite mera fokuserade. Men jag vill inte. Jag ska igenom den. Förhoppningsvis ska jag få lite mer tid att sitta ner och läsa nu i slutet av veckan. Förra helgen och början på veckan har varit präglad av förkylningar och sjukdom runt omkring mig men nu kanske jag kan få lite läsro. Längtar. Vill inte ge upp. Brukar inte ge upp om böcker. Jag tillhör de där som alltid - nåja nästan alltid - läser klart en påbörjad bok hur seg den än är. Och tanken på att ha en oläst Gavalda-bok i hyllan... det stör mig lite måste jag erkänna.