En kaotisk, snurrig och alldeles absurd dag

En del dagar flyter bara på utan att göra större väsen av sig. Andra dagar är fyllda av väntan fastän du står där och bara stampar av otålighet. Ytterligare andra är stressiga och kaotiska dagar där allt går fel. Men sedan kommer de där dagarna när saker händer som du inte räknat med, dagar när bollar sätts i rullning och allt du kan göra är att följa med i dess rörelser. Gissa var bollen eller bollarna kommer att landa är totalt meningslöst. Men om du har tur, så landar de precis där de ska.

Gårdagen var en sådan dag. Att det skulle bli en fullspäckad dag med inte mindre än tre möten inbokade visste jag redan när jag vaknade. Lägg till detta en massa stressiga, smärtsamma, jobbiga men också roliga och totalt absurda ingredienser i en enda stor röra och du har dagen i ett nötskal.

Det började redan när jag kom till förskolan. Lillkillens avdelning hade totalt missat att det var en habiliteringskonferens inbokad den morgonen och där stod de med bara en ordinarie och resten vikarier = kaos. Men med en liten rokard löste sig det. So far so good.

När jag svängde ner till centrum för att köpa med mig lunch hem efter konferensen stod det en stor turistbuss och tog upp större delen av parkeringen. Inte direkt någon vanlig syn här där jag bor. Personerna som svärmade runt bussen var desto vanligare. Tills kvinnan med det blå håret dök upp. Och här talar vi inte mesblått heller utan japanska-tecknade-serierblått. Minst sagt. Det ovanliga var inte håret i sig utan det faktum att det utgjorde en sådan kraftig kontrast till kvinnan själv och hennes sällskap. Dagens smile tänkte jag och vände runt hörnet där jag nästan blev omkullsprungen av en kvinna klädd i somriga shorts och ännu somrigare sandaler. So far so good. Solen sken åtminstone under delar av dagen - även då det regnade.  Men till detta hade hon satt på sig en tjock täckjacka (dun?), stickad halsduk och mössa. Japp. Vinterkläder. Ja, jag får väl erkänna att hon åtminstone hade anammat det omväxlande och underliga vädret under gårdagen. Om inte annat. Dagens andra smile.

Hem igen för att bädda sängar och röja upp det värsta inför nästa inbokade möte med en pushig mäklare. Det är då det händer. Jag böjer mig ner för att plocka upp några legobitar när ryggen hugger till. Golvet i mitt sovrum är hårt kan jag tillägga. Särskilt när man blir liggande där en timme utan att komma upp. Nåväl, jag hade åtminstone min trasiga golvlampa som sällskap där nere tillsammans med två katter som undrade vad sjutton jag höll på med. Där fick jag för att jag inte tränat min yoga på sistone. Tur i oturen att telefonen låg inom räckhåll då antar jag.

Mötet med den pushiga mäklaren visar sig bli något försenat så jag hinner tack och lov trycka i mig ett par värktabletter som får göra sin kur. Sedan är det bara att bita ihop och vänta tills hon ringer på dörren. Inte för att huset ska säljas och inte för att ett annat ska köpas utan för att vårt område tydligen är attraktivt just nu och mäklarna är extremt pushiga och det skadar ju aldrig att se vad som finns där ute.

Lagom till eftermiddagens dagisrace försvinner den pushiga mäklaren utan att jag egentligen blivit så mycket klokare och sedan är det raka spåret ner till det lokala Bushuset med de två trollungarna för nästa möte - Mammaåterträff! Det visar sig att Bushuset är alldeles tomt så när som på våra fem stycken små härliga huliganer och en stycken liten diva, alias Lilltjejen. Himmelrike för barnen att kunna härja hur de vill och ännu mer himmelrike för den här mamman att få sitta ner i hela två timmar och göra ingenting - förutom att prata och umgås och ta det lugnt efter en kaotisk och totalt galen dag tillsammans med människor som jag träffar alldeles för sällan. Människor som ger energi istället för att ta. Det är lyx det!

Och det är när man minst anar det som de händer. När man slappnar av och bara låter livet föra en dit man ska som de betydelsefulla händelserna inträffar. Åtminstone vill jag tro det. För ibland kan det räcka med en stundens ingivelse för att bollar ska sättas i rullning och planer börja smidas. Planer som har potential att leda till någonting fantastiskt. Om man har tur. Vem vet...

Vad är väl en bal på slottet...

När man har ett liv som mamma till två trollungar?
Alldeles, alldeles underbart... skulle jag tro. Idag har jag gjort följande:

Bloggat.
Insett att sylten till gröten är alldeles slut samtidigt som två hungriga trollungar vill ha sin frukost.
Röjt ett kök, tvättat och vikt tvätt.
Utfodrat två trollungar med fjäsklunch.
Släpat två, trots fjäsklunchen, motvilliga trollungar till bussen för färd in till shoppingcenter där vårjackor och skor till nämnda trollungar ska inhandlas.
Lyssnat på lilla trollungens ihärdiga upprepande av vi ska "handla undulat". Helst gul sådan.
Jagat ett styck skrattande trollunge genom nämnda shoppingcenter med förhoppningen om att få tag i henne innan hon kommer bort alternativt fastnar i en av rulltrapporna.
Fångat in ett styck skrikandes trollunge bara för att bli utskälld av tant med rullator som tydligen ansåg att trollungen blev plågad när hon blev satt i vagnen.
Mutat trollungarna med glass respektive kanelbulle för att få dem att prova jackor.
Provat samt inhandlat två stycken vårjackor.
Fikat på glass och kanelbulle tillsammans med två styck trollungar och ett styck mycket tålmodig väninna.
Jublat när stora trollungen somnar i vagnen.
Jagat lilla trollungen genom skoaffären.
Dragit fram lilla trollungen från gömstället under skohyllorna i nämnda skoaffär.
Lyckats få lilla trollungen att prova "springskor" med hot om att bli satt i vagnen igen om hon inte lyssnar.
Provat samt inhandlat ett par "springskor" till lilla trollungen.
Jublat högt när lilla trollungen somnat i vagnen bara för att inse att stora trollungen precis vaknat.
Kollapsat i en stor hög inne på shoppingcentrets lekhörna tillsammans med inte lika tålmodig väninna längre och ett styck sovandes trollunge medan stora trollungen leker av sig en stund.
Släpat två styck trollungar till bussen för färd hemåt.
Stått på gården med hjärtat i halsgropen i en och en halv timme medan lilla trollungen tränat på att cykla på sin springcykel i sina nya springskor alternativt göra vurpor i sina nya springskor.
Pizza.
Bloggat.
Godnatt.

En ganska ok start på skrivarmånad nummer två

Om jag får säga det själv. Åtminstone när det kommer till skrivande. Trots jobb komplett med skridskoutflykter och allt, trots förkylningar och trots näst intill obefintlig sömn då Lillkillen fortfarande är orolig efter sin operation så har jag hunnit med en hel del den här veckan. So far.

• Sista kapitlet till nya utgåvan av Halländska är inlämnat till förlaget. (Puh.) Återstår bara de eventuella småändringar som ska göras i samband med korrekturläsning och layout.
• Ett novellutkast är inskrivet i ett worddokument så att det ska vara enkelt att bara sätta igång och arbeta med det. När andan faller på. Vilket den redan gjort, om jag ska vara ärlig. Liiiite har jag ändrat medan jag skrev in den. Kan liksom inte låta bli. Så är det alltid och så ska det vara.
• Min moleskine har fyllts på med lite nygammalt material.

Allt som allt så känner jag mig ganska nöjd med tanke på att det bara har gått några dagar av februari än. Nu ska jag iväg med Lillkillen till en specialpedagogisk bedömning på habiliteringen där vi vanligtvis håller till varannan onsdag. Men i eftermiddag har jag en efterlängtad date med Trollsagan. Bara så att ni vet.

Mycket ska man hinna med under en dag

Bli väckt okristligt tidigt i vanlig ordning.
Slås av insikten att man faktiskt fått hela fem timmars sömn den här natten.
Jubla över detta ofattbara och mycket ovanliga.
Stappla ur sängen och fram till medicinlådan för dagens dos av näsdroppar, febernedsättande och annat smått och gott.
Byta blöjor.
Jaga efter sista rena paret med Pippitrosor till den ena trollungen som vägrar alla andra.
Fixa frukost till två trollungar.
Försöka hinna stjälpa i sig en kopp te utan att den hinner bli iskall.
Tömma diskmaskinen.
Fylla diskmaskinen.
Köra igång diskmaskinen.
Bädda.
Se till att två trollungar får kläder på sig och borstar tänderna.
Jaga den ena trollungen som har fått för sig att det är kul och fullständigt ofarligt att springa genom huset med tandborsten i munnen.
Få iväg samma trollunge till förskolan.
Jubla över detta.
Placera den kvarvarande trollungen i sitt rum med iPaden.
Jubla över att iPaden uppför sig någorlunda normalt den här morgonen.
Hoppas att iPaden fortsätter uppföra sig normalt eftersom det kostar att köpa en ny.
Snabbdusha och försöka få ordning på sig själv samtidigt som det ringer på dörren.
Inse att man förlagt sina bilnycklar.
Vända upp och ner på huset i jakten på bilnycklarna.
Hitta bilnycklarna i jeansfickan där de legat hela tiden.
Busköra för att hinna till ett möte på habiliteringen med sonens habiliteringsteam.
Diskutera innehållet i sonens vårdplan.
Diskutera sonens nuvarande försämrade förskolesituation.
Bolla tankar kring hösten då sonen fyller de ödesdigra 6 åren.
Sucka uppgivet tillsammans med de andra över en förskolechef som inte gör det som ingår i hennes uppdrag.
Stressa hem för att avlösa trollungen farföräldrar som sitter barnvakt.
Proppa trollungen full med kalla pannkakor då han inte får äta varm mat då han är nyopererad.
Ge trollungen hans regelbundna smärtlindring.
Fylla på sin egen medicindos.
Få trollungen att varva ner så att han sover middag en stund.
Jubla över att detta lyckas.
Läsa igenom de nyskrivna kapitlen till Halländska och göra några små ändringar.
Skicka iväg ett antal nyskrivna kapitel till respektive kafé- och gårdsbutikägare.
Blogga.
Få svar från första kafé- och gårdsbutikägaren redan efter tio minuter.
Jubla över detta ovanliga.
Läsa mailet och få ett mycket positivt utlåtande om sin text.
Jubla över detta.
Svara på mailet.
Jaga en annan kafé- och gårdsbutikägare som man behöver få komma i kontakt med.
Misströsta om man någonsin kommer att få tag i sagda kafé- och gårdsbutikägare.
Jubla när man läser ett mail som säger att man troligen kommer att få det. Bara inte idag.
Köra igång en tvättmaskin.
Väcka en motsträvig trollunge för att hämta den andra trollungen på förskolan.
Försöka få på en nu ännu mer motsträvig och irriterad trollunge sin vinteroverall.
Skaka i både ben och armar efter att ha vunnit kampen om vinteroverallen.
Springa till förskolan med en ledsen och arg trollunge i vagnen för att hinna i tid.
Börja om kampen om vinteroverall på nytt, den här gången med den andra trollungen.
Vinna även denna kampen och skaka ännu mer i armar och ben.
Släpa sig hemåt med två sura och griniga trollungar i vagnen.
Ha en lång diskussion med den ena trollungen om vikten av att kissa på toaletten när man kommer hem från förskolan.
Vinna diskussionen.
Åka till ICA och handla med den ena trollungen.
Inse att stunden på ICA troligen är dagens lugnaste stund.
Komma hem och placera två trollungar framför Karlsson på Taket - på sin egen dator då deras slutligen gett upp andan trots flera mirakulösa livräddningar.
Ha hjärtat i halsgropen och hoppas att de inte har datorn i golvet. Igen.
Gå in i tvättstugan för att ta hand om den, som man trodde, klara tvätten bara för att upptäcka att tvättmaskinen slutligen gett upp andan.
Ta hand om en hög med dyblöt, halvren tvätt som luktar skurk.
Inse att man glömt påminna den ena trollungen om att gå till toan och kissa en andra gång när denna kissar ner mattan i barnrummet.
Inse att man inte kommer att kunna tvätta den mattan förrän man köpt en ny tvättmaskin.
Äta rester till middag.
Göra iordning två trollungar för sängen under stora protester.
Fylla på sin egen och trollungens medicindos inför natten.
Jaga runt hela huset i jakt på "Titte" och "Titte" för att få den andra trollungen att sluta gråta.
Kollapsa framför datorn för att hinna skriva ner de här raderna innan nattpasset tar vid.

Så var då julefriden räddad

(Nej, den är inte nyinköpt. Enbart lagad efter en viss ung dams vilda framfart.)

Nu är det slut

För resten av det här året och lite till ska jag inte göra något av följande:

Jag ska inte sätta några fler betyg.
Jag ska inte skriva fler LPP:er.
Jag ska inte rätta några läxförhör.
Jag ska inte försöka lära elever om Treriksröset och Smygehuk.
Jag ska inte försöka förklara hur man ritar ett träd när jag inte har en aning om hur man ritar ett träd.
Jag ska inte jaga längs korridorer efter de som är ovilliga.
Jag ska inte tjata och gnata, inte traggla och älta.
Jag ska inte försvinna under berget av papper på mitt skrivbord eller drunkna i datorns inbox.
Jag ska inte lägga meningslösa timmar på det som aldrig blir något av ändå.
Jag ska inte resignera.
Jag ska inte explodera.


Istället ska jag göra följande:

Jag ska koka julgröt och grilla julskinka.
Jag ska dricka glögg och knapra pepparkakor.
Jag ska klä en gran eller två.
Jag ska slå in mängder av paket och se på när barnen öppnar dem.
Jag ska trösta när tomten skrämmer.
Jag ska längta efter snön som kanske kommer.
Jag ska skriva så tangentbordet glöder och fingrarna ryker.
Jag ska läsa travar av böcker - både högt och tyst.
Jag ska mysa i sängen om morgonen medan jag lyssnar till barnen som vaknar.
Jag ska sitta i köket med en kopp te och titta ut.
Jag ska krama mina små tills de tröttnar.

Jag ska sova.


Japp. Höstterminen är till ända för min del och jullovet har tagit vid.
Va sa?
Jag sa:

JULLOVET ÄR HÄR NU! 

HÖRDE NI?

Det kom ett paket...

Och sedan ett till...

Stora som sjutton. 

Hela vägen från Amerika.

Från barnens Gudmor.

Barnens julklappar visade det sig. 

Det blir en tung och stor säck som tomten har med sig i år.

Minsann.

NaNoWriMo dag 18, julplaner, teckenmaterial och annat smått och gott

Trots den envisa förkylningen som vägrar ge med sig (För det är ju så med antibiotika, att det tar bara bort halsflussen och inte själva virusinfektionen så... Hallå? Kan inte någon snälla uppfinna en medicin mot förkylningar?) så har det varit en ganska produktiv dag - både med skrivande och annat. Okej, det kanske inte syns i statistiken för min Nano-roman (Uselt, jag vet.) men jag sysslar faktiskt också med annat skrivande emellanåt. Så det så. Jag har även lyckats få tummen ur och fixat och donat med material till lillkillen idag. (Hm, det kan väl inte vara den försvunna orken som börjar visa sig igen...?) Dels lite schemabilder till förskolan som hängt över mig hur länge som helst och dels lite teckenböcker/temaböcker med jultema. Nu ska alltihop bara lamineras och spiralas så är det klart. *Det* känns riktigt bra! Jag har också inhandlat lite av innehållet i den planerade julklappskalendern som jag ska försöka få ihop de närmaste veckorna.

Så vem vet?

Det kanske blir en jul i år också...


Dagens NaNoWriMo således:

Total Words Written

29,015 

Words Remaining

20,985

Mysig morgon eller "Det ska börjas i tid"

Mitt i allt förkylningsjobbigt. Lillkillen bygger duplo i sängen samtidigt som han slötittar på Pippi Långstrump firar jul. Lilltjejen läser en bok. Och jag menar verkligen *läser*. Hon bläddrar sida för sida, låter pekfingret följa raderna medan hon låtsasläser på sitt alldeles egna språk som bara hon förstår. Då och då avbryter hon sitt "läsande" och morrar som ett monster.

Vad det är för en bok?

In i feberdimman. Igen.

Jaha. Då var det dags igen. För nästa sjukdomsomgång. Här hostas och hackas tänder. Vi fryser och svettas om vart annat medan kroppen värker och huvudet känns som om det vore stoppat med bomull. Men sett från den ljusa sidan så är lilltjejens feber, som har legat runt 40-strecket de senaste dagarna, äntligen på väg ner.

Man får vara glad för det lilla. Antar jag.

Tidig morgon i höstmörkret

Man hade kunnat tänka sig att trollungarna borde ha anammat det här med vintertid samma dag som klockan ställdes om men... Icke sa Nicke. Strax efter klockan 05.00 i morse flög de ur sängen som om klockan redan hunnit bli 06.00.

Tokungar.

Trött mamma

Precis som en dag skall vara

Idag har jag:

Promenerat till affären och handlat, bakat kanelbullar, gröp ur två pumpor, karvat förskräckliga ansikten på sagda pumpor assisterad av granntjejen med kompis och lillebror samt två trollungar (läs: haft inofficiellt fritids här hemma), bloggat, bakat amerikansk pumkin' pie assisterad av ovanstående barngrupp, tvättat, ätit kanelbullar tillsammans med ovanstående barngrupp (läs: förlängd fritidstid), planerat inför morgondagens kalas, lekt monster, byggt duplo, skrivit lite, Nano-planerat lite, bloggat igen och massor av annat som jag redan har glömt bort. 

Trött är bara förnamnet. Men trots tröttheten en helt underbar dag.

Godnatt!

Vad jag gjorde i natt

När lillkillen inte kunde ligga ner och sova eftersom han var så full av elakt slem att han hostade tills han kräktes.

Jag skrev. Eller... jag skrev en lista. Började på en lista. Medan lillkillen smådåsade framför en film med huvudet vilande mot min axel och kramandes om min ena arm med sina små händer för trygghet kom jag upp i drygt en och en halv sida med punkter. Förslag på scener eller delar av scener till en längre bok. När lillkillen var redo att sova igen så var jag fortfarande inte färdig med listan. Men det får bli en annan gång. När lillkillen somnade gjorde jag detsamma.

Mammor behöver också sin sömn. Åtminstone ibland.

Idén till "boken" har funnits inom mig i många år. Decennier till och med. Många gånger har jag påbörjat något men något har inte känts rätt. Formen har varit fel. Ännu är det för tidigt att kalla det för en berättelse för ramen är ännu för diffus. Men något har påbörjats. Något som känns som om det skulle kunna funka. Det känns. Ända i märgen. Kanske. Kanske har jag hittat rätt till slut.

Jag har lovat mig själv att om jag är klar med alla förstautkast till nästa reseskildring när NaNoWriMo drar igång så kör jag. Och den här gången ska jag köra ända till 50 000 ord. Så är det bara.

Plötsligt händer det

Lillkillen äter bröd.

Han som konstant har vägrat allt som ens liknat bröd. Och tro mig - vi har provat det mesta. Så Halleluja. Eller... nästan åtminstone. För plötsligt blir allt så mycket lättare. Mellanmål, utflykter... jag behöver inte alltid släpa med det där paketet med yoghurt som han så envist hållit fast vid. Visst, än är det en bit kvar till smör och pålägg men ändå... Man får vara glad för varje litet steg.

Lösningen då? Lingongrova!

Man vet att...

... man är en sömndepraverad dubbelarbetande småbarnsmamma när man fyller tvättmaskinen med kläder och tvättmedel men startar torktumlaren istället.

God Morgon!

Spännande dag... eller not.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Det som skulle bli en sista trevlig resa norrut för boken förvandlades hastigt och lustigt till en tripp till akutmottagningen med en lilltjej med sprucken läpp. Ja, febern, halsonten, illamåendet och yrseln hjälpte ju inte heller till direkt. Att säga att sängen och sömnen hägrar just nu är en hejdundrande underdrift.

Men i morgon är ju en ny dag så...

Första samtalet

Idag. Utvecklingssamtalen vill säga. Eller välkomstsamtal. Idag måste ju allt klassificeras näst intill absurdum. Men det ska bli intressant att sitta på andra sidan för en gångs skull. Särskilt som jag redan satt ned foten. Det kändes som en nödvändighet efter första nätverksmötet i augusti. Alla var lite stressade, nya ansikten skulle analyseras och förskolans specialpedagog kände sig manad att försöka markera revir gentemot habiliteringen. Trist. Jag gick därifrån med en känsla av "Vad 17 kom vi fram till egentligen?" En vaknatt senare låg ett dokument färdigskrivet och efter några vändor till habiliteringen så skickades det till rektor, personalen och framför allt till specialpedagogen på lillkillens förskola.

Man får helt enkelt ta vara på det man kan. Jag satte mig ner och skrev. Sedan kastade jag iväg det och höll tummarna.

Idag får jag se i hurdan jord det föll.

Upp till armbågarna i snor

Det är där jag befinner mig idag. Åtminstone känns det så med två superförkylda trollungar. En som bara vill hänga framför teven och se på Bolibompa och en annan som bara vill hänga på armen. Och med huvudet. "Det är synd om oss idag."
Så vad gör man? Inte skriver i varje fall. Trots att det kliar i fingrarna. Undrar varför det är så? Att så snart man är förhindrad att skriva vill man inget hellre...

I natt

... öppnade sjukstugan här hemma. Igen. Här hostas och frossas om vart annat. Den ena har så hög feber att det är risk för brännskador om jag rör vid henne. Nästan i varje fall. Den andra har förvandlats till en hink med slem. Det är så jag nästan vill slänga ut en undran till universum och fråga: hur mycket slem får det egentligen plats i en liten barnkropp.

Fast... de delar åtminstone upp det mellan sig. Om det nu finns något bra med det.

Förra helgen var fylld av Lisebergskul och hoppborgshoppande gårdsfest hos morfar, men den här helgen inser jag att det mesta kuliga blir inställt. Jag bloggar när jag hinner och orkar.

Trevlig långhelg allihop!

Syskonsnurr

Igår var det snurrkalas här hemma. Storebror och lillasyster började ståendes mitt på vardagsrumsgolvet. Storebror var noga med att se till så att lillasyster stod fint bredvid honom innan de satte igång. Sedan började de att snurra runt sig själva. De snurrade och skrattade och snurrade ännu mer. De snurrade tills de var alldeles helsnurriga i bollen. Då satte de sig ner. Eller ännu hellre trillade omkull. Sedan fort upp igen och fortsatte snurra. Idag räknar jag blåmärken. Men vad gör det när de hade så skoj. Och blåmärken är en del av livet.