Varje kväll den här julmånaden har jag och min dotter tittat på Familjen Hedenhös uppfinner julen på webteve. Varje kväll har hon frågat och frågat om allt mellan himmel och jord. Hon har älskat årets julkalender med hela sitt treåriga lilla hjärta. Varje kväll har jag suttit där och svarat på alla frågor och tänkt samma tanke: att 2013 har varit som ett svart hål.
Jag har tänkt på hur lätt det är att tappa kontrollen. Hur lätt det är att låta det svarta hålet ta över. Låta dess krafter styra och ställa medan tankarna vilar. Medan livet vilar. Jag har tänkt på hur skönt det är att istället krypa ner, in under den där varma björnskinnsfällen och slumra sig igenom allt det jobbiga. Allt det svåra och onda. Allt det goda.
Tills den dagen då det är tid att vakna igen. Börja tänka igen. Börja andas igen. Och det måste ske innan den skyddande björnskinnsfällen vuxit fast i sitt underlag för alltid. Innan det inte längre går att ångra.
Kanske är den dagen här nu.
Varje årsskifte brukade jag hoppas att nästa år ska bli bättre. Godare. Snällare. Det gör jag inte längre. Istället önskar jag att jag ska hitta styrkan, kraften och orken att ta mig igenom allt det onda som jag vet kommer med nästa år. Att jag ska orka hålla mig vaken och inte dras in i ett nytt svart hål så att jag kan upptäcka de små glimtarna av skönhet som faktiskt finns där.
Nästa år.
