Recept på ett lyckat födelsedagskalas

Ingredienserna för ett lyckat födelsedagskalas för trollungarnas lillkusse som fyllde fyra år kan se ut som följer:

Ett gäng glada trollungar i olika storlekar och ålder.
En stor gräsmatta.
Ett krocketspel.
Solsken.
Två stycken såpbubblemaskiner.
En vattentunna.
Ett flertal klädombyten.
Några paket.
Ett fiskespö som inte bara fiskar upp godispåsar utan också andra mer eller mindre mystiska saker.
En strand vid en sjö där det går att bada.
En stor trädgård med massor av gömställen.

Och sist men inte minst - en stor jordgubbstårta.

Istället för att skriva

Blev det en sväng till lekplatsen för trollungarna, Hugo, Robin och deras mammor. Inte fel det heller. Och så underbart att se lillkillen mitt i centrum av leken på karusellen.

Välbehövlig egen tid

Onsdag, rättare sagt varannan onsdag, är min dag. En hel dag som är min att förfoga över som jag vill. Just den här onsdagen har fyllts av följande:

• Tvättat.
• Hängt tvätt.
• Bokat klippning till trollungarna.
• Bokat om tandhygienisttid för mig.
• Skrivit lite i min moleskine.
• Låååång dusch i lugn och ro utan att bli störd av två små vattentokiga trollungar.
• Promenad i solen och värmen.
• Lunch tillagad av någon annan.
• En välbehövlig middagslur.
• Lite jobb.
• Lite surfande.
• Lite bara vara.

Förhoppningsvis ska energidepåerna vara lite påfyllda nu inför sista arbetsdagen på veckan och den fullständigt fullbokade helgen som följer. Förhoppningsvis.

Ha en fin onsdagskväll allihop!

Och tiden som aldrig räcker till

Inser att jag inte kommer att hinna skriva klart novellen till Skrivas novelltävling på temat Gränser i tid. Jag är helt enkelt för trött för att skriva ikväll. Det tar tydligen på krafterna att gå på Vårfest på trollungarnas förskola och träffa livs levande sagofigurer. Synd, för den novellen hade passat perfekt. Men jag vill inte heller skicka in en text som jag inte kan stå för, så valet är enkelt.

Men en bild kan jag bjuda på.

En kaotisk, snurrig och alldeles absurd dag

En del dagar flyter bara på utan att göra större väsen av sig. Andra dagar är fyllda av väntan fastän du står där och bara stampar av otålighet. Ytterligare andra är stressiga och kaotiska dagar där allt går fel. Men sedan kommer de där dagarna när saker händer som du inte räknat med, dagar när bollar sätts i rullning och allt du kan göra är att följa med i dess rörelser. Gissa var bollen eller bollarna kommer att landa är totalt meningslöst. Men om du har tur, så landar de precis där de ska.

Gårdagen var en sådan dag. Att det skulle bli en fullspäckad dag med inte mindre än tre möten inbokade visste jag redan när jag vaknade. Lägg till detta en massa stressiga, smärtsamma, jobbiga men också roliga och totalt absurda ingredienser i en enda stor röra och du har dagen i ett nötskal.

Det började redan när jag kom till förskolan. Lillkillens avdelning hade totalt missat att det var en habiliteringskonferens inbokad den morgonen och där stod de med bara en ordinarie och resten vikarier = kaos. Men med en liten rokard löste sig det. So far so good.

När jag svängde ner till centrum för att köpa med mig lunch hem efter konferensen stod det en stor turistbuss och tog upp större delen av parkeringen. Inte direkt någon vanlig syn här där jag bor. Personerna som svärmade runt bussen var desto vanligare. Tills kvinnan med det blå håret dök upp. Och här talar vi inte mesblått heller utan japanska-tecknade-serierblått. Minst sagt. Det ovanliga var inte håret i sig utan det faktum att det utgjorde en sådan kraftig kontrast till kvinnan själv och hennes sällskap. Dagens smile tänkte jag och vände runt hörnet där jag nästan blev omkullsprungen av en kvinna klädd i somriga shorts och ännu somrigare sandaler. So far so good. Solen sken åtminstone under delar av dagen - även då det regnade.  Men till detta hade hon satt på sig en tjock täckjacka (dun?), stickad halsduk och mössa. Japp. Vinterkläder. Ja, jag får väl erkänna att hon åtminstone hade anammat det omväxlande och underliga vädret under gårdagen. Om inte annat. Dagens andra smile.

Hem igen för att bädda sängar och röja upp det värsta inför nästa inbokade möte med en pushig mäklare. Det är då det händer. Jag böjer mig ner för att plocka upp några legobitar när ryggen hugger till. Golvet i mitt sovrum är hårt kan jag tillägga. Särskilt när man blir liggande där en timme utan att komma upp. Nåväl, jag hade åtminstone min trasiga golvlampa som sällskap där nere tillsammans med två katter som undrade vad sjutton jag höll på med. Där fick jag för att jag inte tränat min yoga på sistone. Tur i oturen att telefonen låg inom räckhåll då antar jag.

Mötet med den pushiga mäklaren visar sig bli något försenat så jag hinner tack och lov trycka i mig ett par värktabletter som får göra sin kur. Sedan är det bara att bita ihop och vänta tills hon ringer på dörren. Inte för att huset ska säljas och inte för att ett annat ska köpas utan för att vårt område tydligen är attraktivt just nu och mäklarna är extremt pushiga och det skadar ju aldrig att se vad som finns där ute.

Lagom till eftermiddagens dagisrace försvinner den pushiga mäklaren utan att jag egentligen blivit så mycket klokare och sedan är det raka spåret ner till det lokala Bushuset med de två trollungarna för nästa möte - Mammaåterträff! Det visar sig att Bushuset är alldeles tomt så när som på våra fem stycken små härliga huliganer och en stycken liten diva, alias Lilltjejen. Himmelrike för barnen att kunna härja hur de vill och ännu mer himmelrike för den här mamman att få sitta ner i hela två timmar och göra ingenting - förutom att prata och umgås och ta det lugnt efter en kaotisk och totalt galen dag tillsammans med människor som jag träffar alldeles för sällan. Människor som ger energi istället för att ta. Det är lyx det!

Och det är när man minst anar det som de händer. När man slappnar av och bara låter livet föra en dit man ska som de betydelsefulla händelserna inträffar. Åtminstone vill jag tro det. För ibland kan det räcka med en stundens ingivelse för att bollar ska sättas i rullning och planer börja smidas. Planer som har potential att leda till någonting fantastiskt. Om man har tur. Vem vet...

Som ett gammalt trögt 56k modem

Går skrivandet just nu. Segt, söligt och såsigt. Men lite text fick jag faktiskt ur mig igår, med betoning på *lite*. Egentligen blev det mest en massa skräp. Så idag står jag här med följande:

Ett väldigt ostrukturerat och virrigt utkast till veckans skrivuppgift som vill dra åt två olika håll och som därför troligen kommer att landa någonstans mittemellan och bli pannkaka.

Ett annat mycket löst sammanhållet utkast till en novell på temat skräck som egentligen inte är mycket mer än några lösryckta tankar och funderingar och som jag definitivt inte kommer att hinna få klar i tid för att skicka in till Mörkerdottirs förlags novelltävling.

Deadline på skrivarkursens uppgift på måndag som vanligt och bara nio dagar kvar tills texten till novelltävlingen ska lämnas in. På schemat idag står dansträning med lilla trollungen och simträning med båda trollungarna så frågan är väl: Var hittar jag tiden?

Någonstans någon gång. Antar jag.

Vad är väl en bal på slottet...

När man har ett liv som mamma till två trollungar?
Alldeles, alldeles underbart... skulle jag tro. Idag har jag gjort följande:

Bloggat.
Insett att sylten till gröten är alldeles slut samtidigt som två hungriga trollungar vill ha sin frukost.
Röjt ett kök, tvättat och vikt tvätt.
Utfodrat två trollungar med fjäsklunch.
Släpat två, trots fjäsklunchen, motvilliga trollungar till bussen för färd in till shoppingcenter där vårjackor och skor till nämnda trollungar ska inhandlas.
Lyssnat på lilla trollungens ihärdiga upprepande av vi ska "handla undulat". Helst gul sådan.
Jagat ett styck skrattande trollunge genom nämnda shoppingcenter med förhoppningen om att få tag i henne innan hon kommer bort alternativt fastnar i en av rulltrapporna.
Fångat in ett styck skrikandes trollunge bara för att bli utskälld av tant med rullator som tydligen ansåg att trollungen blev plågad när hon blev satt i vagnen.
Mutat trollungarna med glass respektive kanelbulle för att få dem att prova jackor.
Provat samt inhandlat två stycken vårjackor.
Fikat på glass och kanelbulle tillsammans med två styck trollungar och ett styck mycket tålmodig väninna.
Jublat när stora trollungen somnar i vagnen.
Jagat lilla trollungen genom skoaffären.
Dragit fram lilla trollungen från gömstället under skohyllorna i nämnda skoaffär.
Lyckats få lilla trollungen att prova "springskor" med hot om att bli satt i vagnen igen om hon inte lyssnar.
Provat samt inhandlat ett par "springskor" till lilla trollungen.
Jublat högt när lilla trollungen somnat i vagnen bara för att inse att stora trollungen precis vaknat.
Kollapsat i en stor hög inne på shoppingcentrets lekhörna tillsammans med inte lika tålmodig väninna längre och ett styck sovandes trollunge medan stora trollungen leker av sig en stund.
Släpat två styck trollungar till bussen för färd hemåt.
Stått på gården med hjärtat i halsgropen i en och en halv timme medan lilla trollungen tränat på att cykla på sin springcykel i sina nya springskor alternativt göra vurpor i sina nya springskor.
Pizza.
Bloggat.
Godnatt.

Det bästa med att vabba

Vilket jag har gjort större delen av den här veckan, är att man hinner så mycket. Åtminstone när man har en trollunge som är tillräckligt pigg för att sysselsätta sig själv en stund här och där samtidigt som han fortfarande vill sova en liten middagslur.

= Skrivtid för hans mamma!

Redan igår skrev jag in det sista skriftliga omdömet i datorn. Jag hann också skriva vidare på utkastet till veckans skrivuppgift på skrivarkursen som jag - tro't eller ej - skrev redan tidigare i veckan. Men det som upptog större delen av min skrivtid igår var novellen till tävlingen på temat Vampyr. Just nu kliar det i fingrarna efter att öppna dokumentet och läsa. Men jag ska hålla mig. Till i morgon. Jag vet att texten mår bäst av lite avstånd just nu. Hur det än blir och vad jag än känner när jag läser igenom den i morgon så kommer jag att ta tillvara alla stunder jag kan den här helgen som kommer. På måndag är deadline och då ska den in. Punkt.

Idag har jag haft en skrivfri såväl som datorfri dag. Det behövs ibland. Jag har till och med haft datorn helt avstängd vilket inte är något som tillhör vanligheterna här hemma. Istället har dagen ägnats åt att fixa och dona lite här hemma. Jag har bakat cupcakes med lilla trollungen, byggt duplo med den stora trollungen, haft mysigt fikasällskap i form av en släkting på besök och promenerat i solen med båda trollungarna. Så det var med gott samvete jag drog igång macbooken efter att trollungarna däckat för kvällen.

Ha en fin helg allihop!

Idag rockar vi udda sockar

Jag och trollungarna.

Runt om i hela världen firar vi den 21 mars World Down Syndrome Day i syfta att väcka medvetenhet och förståelse för vad Downs Syndrom innebär. Vi firar genom att bära udda sockor hela dagen. Tanken är att ha en svensk motsvarighet till den internationella kampanjen Rock your socks! / Lots of socks. Just nu sprids hashtaggarna #rockadinasockar (nationellt) och #wdsd2014 (internationellt) på sociala medier.

Du kan bidra genom att dela den fina bilden och planschen Anna Ökvist gjort och som du hittar till höger här på bloggen. På hennes blogg hittar du flera olika versioner av den.

Eller genom att fota din egen version av udda sockar och dela med dig av på Facebook, twitter och andra sociala medier.

OLIKA ÄR BRA!

Jag tänker inte gå in på vad DS innebär eller varför det är just denna dag, det har jag gjort så många gånger tidigare. Det är bara att titta runt på bloggen eller under etiketten Downs syndrom så finns det en hel del att läsa. På trollungarnas egen blogg - som tyvärr på grund av tidsbrist legat nere ett tag - finns mer att läsa. På Svenska Downföreningens hemsida kan du också läsa om hur just den här dagen och dess historia kom till.

Om uppskjutarsjuka, tidspress och duktiga flickor

Trots att söndagar nu för tiden är en av veckans mest aktiva dagar med lilla trollungens danskurs på förmiddagen och båda trollungarnas simträning på eftermiddagen så har det under senare tid varit en av mina mest produktiva dagar. Åtminstone när det kommer till skrivandet. Lördagar är inte dumma de heller, om jag ska vara ärlig. Onsdagarna som är tänkta att vara mina författardagar har ofta en tendens att försvinna iväg in i alla de där måstena som man inte hinner de andra dagarna på grund av lärarjobbet och trollungarna. Och när jag väl sätter mig ner och skriver så går det trögt. Som att trampa runt i sirap utan att veta hur jag kommer därifrån. Men söndagarna...

Kanske har det att göra med att helgen när den kommer för med sig en känsla av avslappning. Både hos mig och trollungarna. Stressen och spänningarna från veckan tar en tillfällig paus och tankarna får en chans att flyta fritt utan avbrott samtidigt som trollungarna har fullt upp med att leka fint tillsammans sådär som man önskar att alla syskon kunde göra alltid. Jag vet inte. Kanske har det att göra med att eftersom båda trollungarna får min fullständiga uppmärksamhet när vi åker iväg på deras aktiviteter så säger samvetet att det är okej att lämna dem till deras egen lek däremellan. Jag vet inte. Kanske handlar det bara om min vanliga uppskjutarsjuka och när helgen väl är här så finns det inte längre tid att skjuta upp saker på och mitt "duktig flicka-syndrom" kickar in. Jag har alltid fungerat bra under press. Även om jag efteråt blir helt dränerad på energi.

Det jag vet är att jag den här helgen som gick hann med en hel del skrivrelaterat och det kändes bra. Riktigt bra. Både utkastet till inredningsartikeln är färdigt såväl som utkastet till veckans inlämning på skrivkursen. Nu är det bara att hålla fingrar och tår för att jag finner tiden för att arbeta vidare med utkasten.

På något sätt.

Life is good.

Idag är en sådan där dag där jag är författare och frilansskribent på heltid. Något som bara inträffar varannan onsdag då jag de flesta andra dagar har fullt upp av lärarjobb, trollungar och allt annat som man man måste hantera i vardagen. Men varannan onsdag är jag en skrivande person - från det att jag kramar och pussar mina barn hej då på förskolan på morgonen tills dess att jag möts av deras glada leenden vid hämtning. De onsdagarna är mina och jag skulle aldrig orka utan dem. För det är under de här dagarna som fyller på mina förråd av kraft och energi.

Just den här onsdagen har jag varit iväg och gjort en intervju med en fantastisk konstnär som jag håller på att skriva en text om för ett reportage. Det var två timmar av mycket prat och många skratt över en kanna te och blåbärs- och kiwismoothies. Nu sitter jag här och skriver, tittar på fotografens bilder, funderar och skriver lite till. Om en liten stund ska utkastet få vila och jag ska gå över till den här veckans skrivuppgift på distanskursen. Någonstans där emellan ska jag klämma in lite läsning av de andra deltagarnas texter och kanske också kommentera en text eller två. Ingen stress. Ingen press. Bara skriva och njuta av lugnet här hemma. En arbetsdag kan inte bli mycket bättre än så här.

Faktiskt inte.
Life is good.

Helgen som gick

Bjöd på en blandad kompott. Förutom de vanliga aktiviteterna som Funky Kidz för Lilltjejen och simträning för båda trollungarna så hann jag både med en sväng på stan' komplett med fika samt en hel del annat - såväl barn- som skrivrelaterat.

Jag skrev klart inlämningsuppgiften till skrivarkursen och skickade in den redan på söndag morgon vilket kändes skönt eftersom det gav mig en respit fram till idag när den nya uppgiften läggs ut. Att slippa lämna in i sista minuten gör det också lättare att skriva respons på de andra deltagarnas texter eftersom jag känner mig mindre splittrad.
En sista korrläsning av Halländska hann jag också med. Hittade ett par småsaker som jag lämnade vidare till förlaget. Nu är det bara väntan kvar. Vet inte exakt när den går i tryck men det tidpunkten borde ligga runt hörnet.
Jag gjorde också en mängd material till Lillkillens träningsstunder på förskolan. Nu ska jag bara  hinna skriva ut och laminera också.
Sist men inte minst så läste jag ut en bok. Sträckläste en bok snarare, om jag ska vara ärlig. Det är inte ofta jag hinner sätta mig ner och bara dyka ner i en bok på det viset men då trollungarnas sömn varit något bättre de sista veckorna så fick jag oväntat en kväll i lugn och ro.

Dag 3 på #Blogg100 idag och än så länge hänger jag med. Å ena sidan så har jag bloggat i princip dagligen de senaste två månaderna så det ska nog gå att hänga med ett tag till. Men å andra sidan så är det så här dags som bloggtorkan brukar sätta in och inspirationen tryta så... #Blogg100 kanske är precis vad jag behöver.

En riktigt bra skrivardag

Gårdagen alltså. Vet inte vad som hände. Jag satt på bussen in till stan' på förmiddagen när en novell dök upp i huvudet. Bara sådär. Lite olämpligt eftersom jag avskyr att skriva på bussar. Men det fick gå. Efter det så bara rullade orden fram hela dagen. Det var som om den där novellidén låste upp  någonting inom mig. För när jag kom hem igen...

• Så skrev jag två varianter på synopsis för en eventuell framtida artikel som jag sedan skickade iväg till min fotografkollega för vidare utskick till intressanta tidskrifter och tidningar.
• Förvandlade jag tankarna från bussresan på förmiddagen till ett fungerande novellutkast på datorn.
• Förberedde jag ett par blogginlägg inför veckan som kommer.
• Sist men inte minst så klämde jag till slut ur mig två utkast till veckans skrivuppgift på skrivarkursen som jag går. Visst, de behöver fortfarande mycket arbete. Mycket arbete. Men ändå. Nu har jag åtminstone någonting att jobba med. Det hade jag inte för ett par dagar sedan.

Definitivt inte illa. Det skadade inte heller att båda barnen däckade tidigt så skrivarkvällen blev längre än väntat. Och med lite bättre sömn än vanligt senaste veckan så föll alla bitarna på plats.  Men nu lägger jag skrivandet åt sidan för dagen. Först Funky Kids med dottern, sedan Simlekskola med båda barnen, lite genomläsning och kommenterande av elevernas inlämningsuppgifter däremellan och sist men inte minst fixa sonens iDagbok samt träningsmaterial inför veckan. Fullt schema med andra ord. Men efter skrivarkvällen igår så känns det helt ok.

Helt ok.

En vit värld

Som av en händelse råkade jag kasta en blick ut genom fönstret i natt när jag var uppe och vandrade mellan Trollungarnas sängar som jag alltid gör ett okänt antal gånger varje natt. På andra sidan glasrutan var världen vit. Med ens kändes världen ljusare. När jag vaknade igen på morgonen av mobilens envetna väckarklocka tänkte jag att det måste ha varit en dröm.

Det var det inte.

Hej snö! Jag har väntat på dig.

Året som gått

2013 har, som jag tidigare gnällt om, inte varit det bästa året i mitt liv. Inte heller det värsta, om jag ska vara helt ärlig. Ser jag tillbaka på de senaste åren så har där funnits ett och annat som fört med sig betydligt värre minnen och upplevelser. Nej, 2013 har istället varit ett år som på något sätt har försvunnit. Gått upp i rök. Jag kan inte beskriva känslan på något annat sätt. När året startade hade jag en liten förhoppning (Ja, jag borde ha vetat bättre, inte sant?) om att allt skulle vända det här året. En önskan om att några av alla de tunga saker som hängde över mig som mörka moln skulle glida iväg och försvinna för gott. Jag hade fel. Istället var det året själv som gled iväg in i dimman. Med sig tog den all min ork och all min energi. Åtminstone känns de så när jag sitter här och tänker tillbaka på de tolv månader som passerat förbi sedan förra årsskiftet.


Vad 2013 förde med sig

Saknad och tomhet. Det händer inte lika ofta längre, men då och då, att jag lyfter telefonluren och börjar att slå ett nummer för att bli stående stilla när jag inser att ingen längre finns där för att svara.

Två dödsfall. Ett med mycket sorg och saknad och ett som kom med en känsla av lättnad. Av frihet. En känsla av att äntligen - äntligen - kan jag slippa den delen av mitt förgångna och gå vidare.

Sjuka barn som aldrig får vara friska och glada någon längre stund. Det har varit förkylningar, öroninflammationer, halsflusser, influensor, oändliga läkarbesök, revirpissande mellan olika avdelningar, väntan, försvunna remisser, inhalationer, syrenivåkontroller, hörselkontroller, brutna läkarlöften, läkarmissar, läkarslarv, uppskjutna operationer, näbbiga inkompetenta sjuksköterskor och så kallade "koordinatorer" som saknar de mest basala kunskaperna i läskunnighet och en oändlig trötthet som följd av allt detta.

En blogg som tystnade då orken och inspirationen försvann. Två bloggar som tystnade.

En uppflammande oro för sonens förskolesituation när personalbyten hotar med en återgång till det gamla. En oro som förstärks när jag möts av en ovilja hos den personalen att möta honom på hans nivå och hjälpa honom att kommunicera. En oro som bekräftas när jag ser tårarna som sprutar när "fel" person är där vid lämning. För Noah gråter aldrig utan anledning.

Ett lärarjobb där bilan ständigt vilar över mig. För det är så i det här landet att sex års universitetsstudier inklusive en lärarexamen som grundskolelärare samt en lärarlegitimation med en behörighet som sträcker sig från år 3 till gymnasienivå räcker inte för att undervisa ett gäng 9 till 12-åringar. Inte om man  har "fel" ämnen i sin så kallade "behörighet".

Ett lärarjobb där det inte längre finns plats för mig. Ett jobb utan arbetslag, utan samarbete. Ett jobb där det kan gå dagar utan att jag säger mer än ett kort "god morgon" i korridoren till en annan vuxen människa medan jag rusar mellan klassrummen.

Ett lärarjobb som inte skulle vara värt det utan alla sprudlande och underbara elever.

Sömnbrist. En längtan efter att få sova ut en endaste gång. En kropp som protesterar mot bristen på sömn och motion med ständigt återkommande värk och migrän. En gammal skada i ryggen som gör sig påmind lite oftare än den brukar. Mycket oftare.

Ensamhet. Isolering. När du inte har mer energi än vad som räcker för att ta sig igenom dagen, när du inte orkar att vara en vän själv, då tystnar det omkring dig. Det är den bistra sanningen.

Travar av olästa böcker som ligger lika orörda nu som de gjorde när året tog sin början. Inga har tillkommit och inga har öppnats.

En utgiven bok - Bohuslänska gårdsbutiker och kaféer. Den tredje i serien På resa genom Sverige. Kanske den bästa. I varje fall den som ligger mig varmast om hjärtat.

Ett eget skrivande som aldrig blev av. Det skönlitterära skrivandet som är ett livselixir för mig. Inga noveller, ingen trollsaga, ingen vampyrberättelse, ingen romanbearbetning, inget NaNoWriMo, ingen skrivarkurs. Inget. Enbart tyst och tomt.

Sist men inte minst...

En kraschad Macbook. Ett symboliskt slut på ett år där dimman tillåtits ta över.


Det är med glädje jag säger Adjö till 2013. Inte för att jag tror att 2014 kommer att bli bättre. Eller lättare. Det hoppet har för länge sedan försvunnit. Men jag hoppas att jag kommer att se tillbaka på året och säga att jag trots allt hade ork och styrka att ta mig igenom alla prövningar det utsatte mig för. Och kanske, kanske, att någon liten ljusglimt kommer att tillåtas att ta sig igenom allt det mörka. Något litet som lämnar ett avtryck. Ett avtryck av något positivt som jag kan ta med mig från det året. För det är något som jag inte tar med mig från 2013. Där har mörkret och dimman tagit över.

Lucia

Storebrors födelsedagspresent.

Hamnade raskt i lillasysters händer.

Lilltjejens nya kärlek. 

"Paij- je" = spider man.

Mystiska "Jajakakor" och romaner på vift

Vilken dag! Intensiv minst sagt. Först lärarjobb med allt vad det innebär av snöbollskrig, skriftliga omdömen, möten och någon enstaka liten lektion där emellan. Sedan hem för att baka lussekatter med barnen. Eller "Jajakaka" som Lilltjejen säger. (Jaja = katten JamJam) Vad de nu än ska kallas så blev de så lyckade att Trollungarna nästan slogs om påsen som de fick tag på i ett oövervakat ögonblick. Och jag menar verkligen nästan slogs. De dansade runt i köket med var sitt grabbatag om påsen med lussekatterna samtidigt som de tjöt och skällde på varandra som de aldrig gjort förr. 

Vem vann? Det gjorde deras mamma. Som också ställer frågan: Vad sjutton var det i de där Jajakakorna egentligen?

Nu har Trollungarna somnat sött med sina små barnmagar fullproppade av "Jajakakor".  Och jag har ägnat kvällen åt att rädda min stackars Nano-roman. Min testversion av Scrivener går ut i morgon och ännu har inte koderna med vinnarrabatten dykt upp på NaNoWriMos hemsida; det verkar som om de har tekniska problem. Så för att inte riskera att mitt sprillans färdigskrivna allra första romanutkast någonsin ska försvinna in i cyberrymdens gömslen och skrymslen så har jag ägnat lite av kvällen åt att kopiera över alla kapitel till word. Bara ut-ifall-att. Som en extra liten säkerhet. 

NaNoWriMo dag 4

Skrivflyt idag. Det känns bra så här inför en vecka full med aktiviteter; jag har mitt lärarjobb komplett med skriftliga omdömen som ska skrivas, läkarbesök och kurs för lillkillen trots att bilen inte funkar, en reseskildring som ska arbetas på, ett helt hus fullt av förkylning och en röst som helt har lagt av trots alla möjliga huskurer jag har spårat upp.

Om ni undrar ifall jag ser fram emot den här veckan så utgår jag ifrån att svaret redan är givet.


Antal ord skrivna: 8523

Ord kvar att skriva: 41 477

Mysig morgon eller "Det ska börjas i tid"

Mitt i allt förkylningsjobbigt. Lillkillen bygger duplo i sängen samtidigt som han slötittar på Pippi Långstrump firar jul. Lilltjejen läser en bok. Och jag menar verkligen *läser*. Hon bläddrar sida för sida, låter pekfingret följa raderna medan hon låtsasläser på sitt alldeles egna språk som bara hon förstår. Då och då avbryter hon sitt "läsande" och morrar som ett monster.

Vad det är för en bok?