Jag har röstat

Har du?

I bilen på väg ner till vallokalen lyssnade jag på radion. I år förväntas 56% av de röstberättigade i Sverige rösta i valet till Europaparlamentet och det ska tydligen vara rekord. Rekord? Visst, det är ca 10 % fler än i förra valet men rekord? Jag tycker tvärtom att det är skrämmande att bara drygt  hälften av de som faktiskt får rösta i det här landet väljer att inte utnyttja den rätten. Och den skyldigheten. För det är faktiskt vad det handlar om. Väljer man att sitta hemma i soffan och slappa så har man inte heller rätt att komma och gnälla sedan.

Så nu har jag röstat. Och om du inte redan har gjort det så gör det.

Välbehövlig egen tid

Onsdag, rättare sagt varannan onsdag, är min dag. En hel dag som är min att förfoga över som jag vill. Just den här onsdagen har fyllts av följande:

• Tvättat.
• Hängt tvätt.
• Bokat klippning till trollungarna.
• Bokat om tandhygienisttid för mig.
• Skrivit lite i min moleskine.
• Låååång dusch i lugn och ro utan att bli störd av två små vattentokiga trollungar.
• Promenad i solen och värmen.
• Lunch tillagad av någon annan.
• En välbehövlig middagslur.
• Lite jobb.
• Lite surfande.
• Lite bara vara.

Förhoppningsvis ska energidepåerna vara lite påfyllda nu inför sista arbetsdagen på veckan och den fullständigt fullbokade helgen som följer. Förhoppningsvis.

Ha en fin onsdagskväll allihop!

Just a reminder...

Det är inte ofta.
Men det händer.
En påminnelse
Om att de fortfarande finns där.
De illasinnade.

Idag var en sådan dag.
När skrivlusten vaknade.

Det här med att vänta

Vissa saker kräver tålamod och väntan. 

Andra inte. 

Just nu är jag omringad av båda varianterna.

 

Och just nu

är det tillräckligt.

För ibland

behöver man andas också.

 

Sjukstuga

Stängt idag.

Tankar i natten

Livet just nu

Ibland kommer den över mig

Bloggtröttheten.
Bara sådär.

Vill inte blogga.
Orkar inte blogga.
Vill inte läsa bloggar.
Orkar inte läsa bloggar.

Vill inte.
Orkar inte.

Idag är en sådan dag.
Hjärnan säger ifrån.
Kroppen protesterar.

En paus.
Lite vila.

Sådana dagar
måste man lyssna.

En listnörds bekännelser del 2

Eller en kärleksförklaring till den ultimata appen/programvaran för att-göra-listan.

Jag har skrivit om det tidigare och dessförinnan också - mitt beroende av listor. Ända sedan barnsben så har jag varit - och kommer nog alltid att förbli - en listnörd. Så är det bara. Jag varken kan eller vill klara mig utan mina listor. Men vad gör man den där dagen när den gamla vanliga att-göra-listan inte längre räcker till? När alla livets måsten har blivit så många att man inte längre kan behålla kontrollen över dem ens med listans hjälp? När man en dag vaknar upp och inser att livet består av så många olika delar att de inte längre klarar av att samsas under samma tak. Och definitivt inte i samma lista.

Det är då man vänder sig till Things for Mac och iPhone.

När jag för ett par år sedan, efter en tids experimenterande med olika digitala att-göra-listor i iPhonen, hittade en artikel på nätet om Things for Mac så kände jag genast att det här var något jag ville veta mer om. Så jag började surfa runt och leta information om såväl Things som de alternativ som fanns tillgängliga då (Omnifocus, Evernote, Wunderlist m.fl.). Några hade gratisversioner som jag laddade ner och tittade lite närmare på men även om det var bra program så var det ingen av dem som lyckades väcka mitt intresse på samma sätt som Things. 

Things bygger på GTD (Getting Things Done)-metoden som går ut på att man bryter ner varje större att-göra-uppgift i mindre delar och skriver ner dem indelat i grupper eller områden. Genom att göra detta är man sedan fri att fokusera på att göra själva uppgifterna snarare än att lägga kraft och energi på att komma ihåg och försöka hålla ordning på VAD det är man egentligen ska göra. 

Eftersom det här var något jag redan hade börjat experimentera med på egen hand (och utan att ha en aning om att det fanns program och appar som var uppbyggda på det här sättet) så var upptäckten av Things lite av en revolution för mig. Här fanns alla de funktioner som jag sökte men inget av det där onödiga eller extra som bara tar upp plats och hindrar. Det hade inte bara en snygg design utan var också utvecklat just för Mac. Jag var frälst.

I Things for Mac delar man in sina att-göra-uppgifter i olika områden som man själv bestämmer hur de ska se ut. Varje större uppgift inom ett område kallas för projekt och bryts ner i mindre uppgifter som ska gå snabbt och lätt att göra. 

Jag har delat in mina projekt i sju olika områden:

Inom varje område placerar jag sedan varje uppgift jag har att göra, antingen som ett större projekt eller som en enkel uppgift om det är något som är snabbt avklarat. Det finns också en inbox där alla nya uppgifter samlas i väntan på att sorteras in. Så här kan det se ut när jag har projekten öppnade:

Utöver de här grundläggande funktionerna finns det många andra bra sätt att använda Things på:

• Jag kan tidsinställa ett projekt eller en uppgift.
• Jag kan föra in återkommande uppgifter som ska klaras av regelbundet.
• Jag kan tagga uppgifter och projekt så att de lätt går att sortera och hitta.
• Jag kan synka med såväl iPhonen som iCal via iCloud.
• Jag kan skriva in anteckningar vid en uppgift.
• Jag kan söka efter uppgifter med Spotlight.

Den absolut bästa funktionen för mig är att jag kan synka mina "listor" i Things for Mac med iPhonen. Sitter jag på jobbet och kommer på att jag måste beställa de där namnlapparna till barnens kläder (som jag ska göra idag till exempel) så knappar jag bara in det i iPhonen och direkt när jag drar igång Macbooken när jag kommer hem har jag det på min att-göra-lista rakt framför mig. 

Efter ett par års användning av Things kan jag säga att det är ett program och en app som funkar klockrent för mina behov. Så fort något dyker upp som behöver göras men som inte kan avklaras direkt så skriver jag in det i antingen datorn eller iPhonen, beroende på vad jag har närmast till hands. Är det något som behöver vara gjort till en viss dag eller tid så lägger jag in en tidsinställning och får en påminnelse i god tid. På det här viset slipper jag både att gå runt och hålla alla måsten i huvudet och att krångla med olika listor, digitalt eller i pappersform. Istället har jag alla kom-ihåg samlade på ett och samma ställe och kan lita på att de dyker upp på min dagliga lista när det är dags. Som ett resultat har mycket av den stressen jag bar runt på innan och som orsakades av oron för att glömma något viktigt försvunnit. Visst kan jag fortfarande glömma bort saker men då beror det vanligtvis på att jag slarvat och inte skrivit upp det i Things. 

Things for Mac är utvecklat av Culture Code som belönades med Apple Design Award 2009. Varken programmet eller appen är helt gratis men jag hade tur och köpte båda när de hade ett erbjudande för ett par år sedan. Och jag har aldrig ångrat det.

På tal om det här manssamhället vi lever i

Läser Frida Boisens krönika och blir förbannad. Rejält förbannad. Enligt Norrköpings tingsrätt så har männen i det här landet rätt att tafsa på kvinnor hur som helst utan att det blir några konsekvenser. Men om en kvinna försvarar sig så åker hon dit. Som så ofta är det männen som har lagen på sin sida i det här landet och det skrämmer mig.

Alla har vi människor av olika sorter i de kretsar vi rör oss. Inte alla dessa människor delar våra värderingar. I mina finns en man som har till vana att daska folk i rumpan närhelst han känner för det.  Klatscha till lite för skojs skull sådär. Och med folk menar jag givetvis enbart den ena halvan av befolkningen - den kvinnliga. Jag tror inte han skulle komma på tanken att daska en annan man i rumpan. Mig lyckades han överraska en gång för många år sedan. En gång. Aldrig mer. För jag blev riktigt förbannad. Att bli daskad i rumpan som ung tjej av en man som är dubbelt så gammal var inget jag accepterade på den tiden. Inte heller är det något jag anser att jag eller någon annan ska behöva acceptera idag. Så jag satte helt sonika ner foten. Rejält. Jag upplyste honom om att det var inte bara kvinnoförnedrande utan även kränkande och om det hände igen så skulle jag slå tillbaka. Något som jag tydligen inte får lov att göra enligt männen som styr och ställer i Norrköpings tingsrätt.

Givetvis var det mig det var fel på enligt rumpdaskaren.

"Överreagerar du inte lite nu?"

"Lite skoj får man tåla."

Det värsta var ändå att omgivningen, genom att inte stötta mig, gav rumpdaskaren sitt accepterande. De höll med honom om att jag var den som reagerade onormalt. För "lite skoj måste man tåla". Tydligen.

Om den här mannen fortfarande går omkring och daskar kvinnor i rumpan vet jag faktiskt inte. Det är inte så ofta våra vägar korsas nu för tiden. Men jag vill gärna hoppas att han lärde sig någonting av händelsen trots allt. Kanske gjorde han det, kanske inte. Men mig daskade han åtminstone inte i rumpan fler gånger efter det.

Och precis som Frida Boisen har jag en dotter. En dotter som jag kommer att uppfostra till att försvara sig om någon man skulle få för sig att hon inte har rätt att bestämma över sin egen kropp. För det har hon. Precis som alla andra kvinnor. Oavsett vad männen i Norrköpings tingsrätt anser.

Tänk att ett enda litet ord kan betyda så mycket

Plötsligt händer det. Igår var en sådan dag. Jag skulle precis placera parkeringsbiljetten i bilfönstret när jag hörde en uppfordrande, om än något otydlig, liten röst bakom mig.

Mamma!

När jag vänder mig om står stora trollungen där med utsträckt hand. Han har bråttom dit vi ska och är otålig. Mamma tar för lång tid på sig. När jag skyndar mig att stänga bildörren så att jag kan ta hans hand händer det igen. Denna gången klart och tydligt. Som om han aldrig gjort annat.

Mamma!

När ens son inte har något talat språk (med undantag av ett par, tre ord som kan vara svåra att uppfatta om man inte känner honom) utan är hänvisad till att människor i hans omgivning ska förstå honom ändå, då är det stort när ett nytt ord läggs till listan. Och när det ordet är mamma...

Tror inte jag behöver säga något mer.

Det bästa med att vara sjuk

Är inte halsen som smärtar eller bomullen i huvudet. Inte heller är det febern som härjar i kroppen och värken som följer. Det är definitivt inte samvetet som gnager och tjatar om allt det där som kroppen inte orkar med just då.

Om nu någon trodde det.

Nej, det är den där känslan att när du är sjuk är enda gången som du kan ge dig själv tillåtelse att dra upp täcket över huvudet, stänga av mobilen och bara sova bort en hel dag. Enda gången du kan bänka dig i soffan med kuddar och filtar och titta på gamla repriser av teveserier du aldrig hunnit se eftersom du annars har fullt upp med alla de där andra sakerna som verkar så viktiga. Eller krypa upp i sängen med en kopp hett te med honung och citron och bara läsa. Läsa tills ögonen protesterar och boken trillar i golvet.

Det är det bästa med att vara sjuk. Om det nu finns något som är bra med det.
Jag tvivlar.

Internationella kvinnodagen

I flera dagar har jag funderat fram och tillbaka på om jag skulle skriva något för att uppmärksamma den här dagen. Jag borde göra det. Alla som kallar sig feminister borde visa var de står en sådan här dag. Men kände att jag inte orkade. Tankar som: Varför ha en "kvinnodag" när feminism är något som borde vara en naturlig del av alla dagar? hade också smugit sig in. Inspirationen saknades helt enkelt och det finns så många som skriver om det bättre än jag. Men så läste jag den här artikeln i Amelia och kände - varför inte? Så här kommer mitt bidrag.

Mitt feministmoment:
Det finns många att välja på men när jag läste artikeln i Amelia så var det speciellt ett tillfälle som jag kom att tänka på. När jag i början av 2000-talet precis hade påbörjat min första fasta anställning som grundskolelärare blev jag kontaktad av en kurskamrat som ville ha lite tips på undervisningsmaterial. Eftersom jag hade varit ute och vikarierat under utbildningen så visste han att jag kunde hjälpa honom att komma igång. Vi hade gått samma utbildning med likartad inriktning och hade samma kompetens med undantag av att jag hade större undervisningserfarenhet eftersom hans enda kontakt med skolan under utbildningen hade varit praktiken. Den här första terminen skulle vi undervisa i samma ålderskategori och när vi pratade om våra anställningar så blev det snart uppenbart att han hade fått en lön som låg 3000 kronor över min - trots att jag ändå lyckats förhandla mig till en, vad jag hade förstått av andra kvinnliga kurskamraters erfarenheter, bra ingångslön. Varför? Ja, vad tror ni själva? Missförstå mig rätt nu, det är inte så att jag missunnar honom den lön han lyckades få. Tvärtom. Lärare är rejält underbetalda överlag - då som nu - och lönerna behöver höjas. Men att få en lön som låg så markant över vad en kvinnlig lärare i samma situation aldrig ens skulle kunna drömma om - enbart för att man råkar vara av "rätt" kön - det är inte och kommer aldrig att vara okej. Sverige är idag ett samhälle där män inte bara styr utan också har högre status än kvinnor. Som feminist ställer man sig bakom en värld där alla människor oavsett kön, religion, etnisk tillhörighet, sexuell läggning och eventuella funktionshinder är lika mycket värda och har samma möjligheter i livet. Något som inte är fallet idag.

Därför är jag feminist:
Därför att allt annat är otänkbart så länge vi har ett samhälle där kvinnor inte anses vara lika mycket värda som män.

Därför borde du också vara det:
Att inte vara feminist är inte bara att ställa sig bakom det manssamhälle som Sverige fortfarande är utan också att blunda för den kamp som kvinnor i alla tider fört för att vi ska få de rättigheter vi har idag. Det är helt enkelt respektlöst.

När jag inte läser

Så fungerar inte livet. Inte för mig. Läsandet är den plats där jag hämtar energi och inspiration; allt det jag behöver för att orka hantera det som livet slänger på mig. Allt det där som drar ner och stjäl kraften från mig, det minskar i betydelse när jag tar mig tid att läsa. Jag behöver läsa för att kunna andas.

Förra året hade jag inte något läsmål. Det ångrar jag inte. Jag brukar inte behöva några läsmål eftersom läsandet brukar finnas där ändå på ett naturligt sätt. Men förra året hände något som gjorde att läsningen försvann iväg från mig. Det är något jag ångrar desto mer. När jag ser tillbaka på 2013 så kan jag inte skylla allt det svåra på att jag inte läste. Självfallet inte. Men att det  påverkade mig, det kan jag säga. För varje gång jag öppnar en bok och börjar läsa så blir luften jag andas lättare. Någon sa för flera år sedan att se film är en form av eskapism - ett sätt att fly undan vardagen - och att vi alla behöver någon form av eskapism. Men att läsandet skulle vara en form av eskapism enbart håller jag inte med om. Inte för mig åtminstone. Dess betydelse är oändligt mycket större än så. Läsandet suddar ut allt det som kräver och kväver och ersätter det med tankar, känslor och kunskaper som föder kreativitet och glädje. Läsandet fyller upp de tomrum som allt det svarta lämnar efter sig och som annars hotar att växa och ta över. När jag valde att inte läsa, för det är ett val vare sig det är medvetet eller omedvetet, så valde jag att släppa fritt allt det negativa och låta det äta upp mig inifrån.

Sedan ett antal år tillbaka för jag läsdagbok. Inget märkvärdigt, en enkel röd och svart bok som jag köpt i en bokhandel. I den antecknar jag: titel, författare, datum då jag läst ut boken och någon liten kommentar. Jag har skrivit om den tidigare. I min läsdagbok kan jag gå tillbaka och se hur många böcker jag läst varje år. Sedan trollungarna föddes har det blivit färre böcker, det är givet. Men om jag jämför det antal böcker jag läst ett visst år med hur jag orkat ta mig igenom det året så blir det otäckt tydligt. De år jag läst minst antal böcker är också de år då jag haft svårare att orka med det som livet valt att utsätta mig för.

Jag har inget uttalat läsmål för det här året. Om jag hade det skulle jag bara hänga upp mig på antalet böcker och bli besviken när jag inte når det mål jag satt upp. För man kan aldrig veta vad som kommer att hända, vilka händelser och  människor som kommer att lägga sig i vägen för läsandet. När livet tar över. Det jag har är en stark önskan om att alltid ha en påbörjad bok liggande bredvid sängen så att jag alltid har något att läsa - även om det bara blir några rader varje kväll. För i år ska jag läsa. Hur många böcker det blir får tiden utvisa. Men läsa - det ska jag.

På temat: Sådant som jag är beroende av

Hittar vi nagellack och alla roliga små tillbehör de kommer med. Och eftersom det går sisådär med skrivandet den här veckan och lärarjobbet känns allt annat än roligt just nu så ansåg jag att det var dags att införskaffa ett nytt hem till alla dessa små nagellackspryttlar som dräller omkring här hemma. För vem vill inte komma hem till lite ordning efter en dag av total kaos?

Japp. Tänkte väl det.

Ja, jag börjar tröttna nu

Igår mötte jag dem igen. De där fördomarna. De kommer alltid smygande när man är som minst förberedd.

De var helt casual. Hon, en person med lite tid att fördriva. Jag på väg hem efter en lång arbetsdag. Vi bytte några artiga fraser, om jobb och om barn i allmänhet. Så frågade hon någonting, ingenting av betydelse men med en förväntan om ett svar. Från mig. Därför att min son har funktionshinder. En frågande blick. Downs syndrom och autism. Då kom det.  Som på beställning - En bekymrad blick, en rynkad panna och ett huvud som vinklas lite på sned. Åh, så synd.

Mitt svar? Det tycker inte jag. Tvärtom.

Ja, hon studsade när jag svarade.

ja, jag börjar tröttna nu. På alla dessa fördomar.

Jag är en block- och pennfetischist

Skriver Dag Öhrlund i sin bok Skriv din bok och sälj den!

Och jag jublar inombords. För även om jag inte har några två hyllmeter i bokhyllan fylld med lyxiga anteckningsböcker i skinn så delar jag hans kärlek till allt som har med anteckningsböcker och pennor att göra.

Redan när jag var liten samlade jag på pennor av olika slag och jag har fortfarande ett i syslöjden under högstadiet egentillverkat pennfack, modell större, proppat med oanvända blyertspennor - alla olika. Det första jag gör om jag mot förmodan skulle resa iväg någonstans är att leta upp den lokala bok- och pappershandeln, om det nu finns någon sådan på platsen. Kanske är det ett arv efter min morfar som hade hela skåp fyllda med pennor av alla de slag,  anteckningsblock och andra skrivattiraljer. En del av dessa tar numera upp plats i mina skåp och lådor här hemma. Och jag älskar det!

Så jag erkänner villigt: Jag är en block- och pennfetischist. Och om någon där ute känner igen sig så dela gärna med er av hur det startade för er.

Helgen som gick

Blev det inte mycket skrivet - varken här på bloggen eller annars. Det blir så ibland, när kroppen säger ifrån att den behöver vila. Så jag har vilat. Med ett undantag: inlämningsuppgiften till skrivkursen. Den laddade jag upp i söndags.

Uppgiften gick ut på att vi skulle besjäla ett föremål. Men jag hade otroligt svårt att få till en text som jag tänkte skulle fungera för yngre läsare och ett tag var jag nära att strunta i alltihop och lämna in en text om en fåtölj som jag skrev på samma tema under en annan skrivkurs för en sisådär hundra år sedan. Men jag tog mitt förnuft till fånga - recycling är inte min grej - och körde på det där första utkastet jag skrivit redan på måndagen. Det brukar fungera att gå på den där allra första idén man får och att lyssna till sin magkänsla. När jag var klar kände jag mig till och med ganska nöjd med resultatet. Det vill säga fram tills jag började läsa övriga bidrag. Där sjönk självförtroendet till botten med en gång.

But that's life! Får försöka göra om och göra bättre - tills nästa gång.

En listnörds bekännelser

Som barn gjorde jag listor över allting. Jag gjorde listor på såväl lösa papperslappar, i kalendrar och olika skrivböcker som uppe i huvudet. Och det handlade inte bara om de obligatoriska önskelistorna till jul och födelsedagar. Glöm det!

Det var listor över suddigummin jag samlade på eller önskade mig, listor över favoritsmurfar att ha på bänken i skolan. Det var listor över ord jag fastnat för och namn jag gillade i böcker jag läst. Det var listor över böckerna i bokhyllan - givetvis uppdelade efter genre - och listor över vilka kattraser jag kände till. Varje gång jag skulle åka till mormor och morfar över något lov så gjorde jag en lista över minsta lilla hårband som skulle packas ner och bockas av. De listor som handlade om hästar, hästtjej som jag var, brukade bli extra långa. Där fanns listor över alla hästgrejer som jag ville ha eller kände till, hur många delar ett träns bestod av (nackrem, pannrem, käkrem, sidstycke, nosgrimma, bett och tyglar btw) eller vilka hästraser som kom från Storbritannien. Allra längst blev listorna med hästnamnen.

Hästnamnen ja... Det var här de där gula glosböckerna man fick till engelskaglosorna i skolan kom till användning. Inte blev det särskilt många engelska ord nedskrivna där inte. Istället fyllde jag sida upp och sida ner med alla hästnamn jag kunde hitta - allra helst med tillhörande långa obegripliga stamnamn som Stoatley Pride. Namnen hittade jag i allt från hästböcker, tidningar som Min Häst och V65-program som jag norpade åt mig i kiosken till alla de teveprogram som på ett eller annat sätt handlade om hästar eller ridning. Och givetvis, inte minst i stallet. Såklart. Med åren blev det en ansenlig hög med glosböcker hemma i skrivbordslådan med sida upp och sida ner med olika namn. Undrar om mina lärare någonsin förstod att jag inte "tappade bort" de där glosböckerna utan att de kom till användning trots allt. Bara inte på det sätt som de hade önskat. När jag tänker efter så tror jag faktiskt att en eller annan av de där gula glosböckerna finns kvar någonstans i gömmorna här hemma.

Hur det nu var så var det bara en tidsfråga innan "Att göra-listan" skulle smyga sig in bland alla mer eller mindre tokiga listor. Kanske var det i mellanstadiet som den allra första kom in i mitt liv. I fjärde klass gav klassföreståndaren oss en stencil med uppgifter i svenska och SO som vi skulle arbeta med under några veckor. Efter varje punkt på de en och en halv sidorna så fanns en liten fyrkant där det var meningen att vi skulle fylla i ett kryss så snart vi var klara med en uppgift. Vad jag gillade den där stencilen! Uppgifterna i sig var jag mindre road av men att få sätta dit ett kryss när jag var klar - det gillade jag. Känslan av att se hur ruta efter ruta fylldes upp av blyertskryss var en känsla som jag redan från start insåg var en som jag ville hålla kvar. Så jag arbetade på och jag kryssade. Så här efteråt tror jag nästan att det där var min allra första riktiga "att göra-lista".

Sedan dess har att-göra-listorna varit en ständig följeslagare i mitt liv. Tomma sidor i nya kalendrar har aldrig fått vara tomma särskilt länge utan snart fyllts, sida upp och sida ner, med saker jag har tänkt mig att göra. Problemet är att för varje år som går så blir livet allt mer komplicerat och de där listorna allt längre och längre. Det senaste decenniet har de blivit så långa att börjat att de har börjat leva ett eget liv, så till den milda grad att de helt tagit över mitt. Det som en gång började som ett sätt att ha översikt över vad jag hade att göra förvandlades till ett stressmoment. Det gick så långt att jag ett tag till och med undvek listor för att istället försökte nöja mig med kalendern som den är tänkt att användas och hålla resten i huvudet. Big mistake! Big! Big! Big mistake! För när huvudet inte längre har plats, vad händer då?

Just det. Kaos.

Listorna och jag - vi hör ihop. Så är det bara. Men att skriva allt i en enda lång att-göra-lista när livet består av så många olika delar, det går bara inte. Istället experimenterade jag under några år med olika temalistor, både på datorn, i smartphonen och för hand i min kalender. Till viss del fungerade dessa men inte klockrent. Fortfarande saknade jag den där känslan av att ha full kontroll över vad jag hade att göra - utan att behöva anstränga mig orimligt mycket. Istället för att lita till listorna gick min energi åt till att hålla koll på listorna så att jag inte skulle missa saker jag skrivit upp där. Någonstans mitt i allt detta började punkterna på listan allt mer ta karaktären av "projektpunkter" istället för "att-göra" som ett försök att korta ner de där allt längre och längre listorna. Jag höll näsan över vattenytan på det här sättet. Men inte mer. Tills en dag för ett par år sedan...

Fortsättning följer...

Livet x 3

Igår blev det inte mycket skrivet. Dagen innan endast lite mer. Livet x 3 kom i vägen - på både gott och ont. Istället blev det en trevligt lunch med väninnan med dotter. Insåg att det var alltför länge sedan sist. Det blev en tidig hämtning på förskolan då ena trollungen "var hängig" enligt personalen. Visade sig att hon hade ett rejält blåmärke i pannan och ett ännu större på benet. Inte konstigt att hon var "hängig". Måste varit en rejäl vurpa. Men ingen hade sett något. Såklart. Sist men inte minst ett motvilligt besök hos optikern eftersom man kan inte gå hur länge som helst med glasögon som man inte ser med.

Idag ska jag redigera.
Och skriva.
Och redigera lite till.
Kanske.