Vissa saker kräver tålamod och väntan.
Andra inte.
Just nu är jag omringad av båda varianterna.
Och just nu
är det tillräckligt.
För ibland
behöver man andas också.
Visar inlägg med etikett tankar och funderingar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tankar och funderingar. Visa alla inlägg
tisdag 13 maj 2014
onsdag 12 mars 2014
Att leva två liv
Läser om Elsie Johansson.
Som levde två liv.
Ett - i ensamhet - som författare.
Ett som familjemedlem.
Hennes val.
Tanken jag inte kommer undan.
Hur ser mitt eget val ut?
Som levde två liv.
Ett - i ensamhet - som författare.
Ett som familjemedlem.
Hennes val.
Tanken jag inte kommer undan.
Hur ser mitt eget val ut?
söndag 9 mars 2014
När livet tar över och tiden inte räcker till
Ibland blir det bara för mycket. Som när man inser att tiden inte kommer att räcka till för alla måsten. Som när man inser att den där listan med skrivmål man plitade ihop för en viss månad kommer att gå upp i rök. Eller glida genom fingrarna. Beroende på hur man ser på saken. Insåg i helgen att innan mars månad når sin sista dag ska jag, förutom brödjobb, dagisrace och allt det vanliga, hinna följande:
Så allt det där man önskar att man skulle hinna och som man egentligen känner är jätteviktigt, får man nu tvingas ställa åt sidan, som bloggutmaningar, Trollsagor, nya noveller och... läsning.
Någon som vet hur man klonar sig?
- Skriva drygt 170 omdömen.
- Hinna få klart texten till ett reportage.
- Skriva fyra inlämningsuppgifter till skrivarkursen.
- Läsa och kommentera de andra kursdeltagarnas texter x 4.
- Leta upp, hitta på och fixa nytt träningsmaterial till stora trollungens förskola.
Så allt det där man önskar att man skulle hinna och som man egentligen känner är jätteviktigt, får man nu tvingas ställa åt sidan, som bloggutmaningar, Trollsagor, nya noveller och... läsning.
Någon som vet hur man klonar sig?
lördag 8 mars 2014
Internationella kvinnodagen
I flera dagar har jag funderat fram och tillbaka på om jag skulle skriva något för att uppmärksamma den här dagen. Jag borde göra det. Alla som kallar sig feminister borde visa var de står en sådan här dag. Men kände att jag inte orkade. Tankar som: Varför ha en "kvinnodag" när feminism är något som borde vara en naturlig del av alla dagar? hade också smugit sig in. Inspirationen saknades helt enkelt och det finns så många som skriver om det bättre än jag. Men så läste jag den här artikeln i Amelia och kände - varför inte? Så här kommer mitt bidrag.
Mitt feministmoment:
Det finns många att välja på men när jag läste artikeln i Amelia så var det speciellt ett tillfälle som jag kom att tänka på. När jag i början av 2000-talet precis hade påbörjat min första fasta anställning som grundskolelärare blev jag kontaktad av en kurskamrat som ville ha lite tips på undervisningsmaterial. Eftersom jag hade varit ute och vikarierat under utbildningen så visste han att jag kunde hjälpa honom att komma igång. Vi hade gått samma utbildning med likartad inriktning och hade samma kompetens med undantag av att jag hade större undervisningserfarenhet eftersom hans enda kontakt med skolan under utbildningen hade varit praktiken. Den här första terminen skulle vi undervisa i samma ålderskategori och när vi pratade om våra anställningar så blev det snart uppenbart att han hade fått en lön som låg 3000 kronor över min - trots att jag ändå lyckats förhandla mig till en, vad jag hade förstått av andra kvinnliga kurskamraters erfarenheter, bra ingångslön. Varför? Ja, vad tror ni själva? Missförstå mig rätt nu, det är inte så att jag missunnar honom den lön han lyckades få. Tvärtom. Lärare är rejält underbetalda överlag - då som nu - och lönerna behöver höjas. Men att få en lön som låg så markant över vad en kvinnlig lärare i samma situation aldrig ens skulle kunna drömma om - enbart för att man råkar vara av "rätt" kön - det är inte och kommer aldrig att vara okej. Sverige är idag ett samhälle där män inte bara styr utan också har högre status än kvinnor. Som feminist ställer man sig bakom en värld där alla människor oavsett kön, religion, etnisk tillhörighet, sexuell läggning och eventuella funktionshinder är lika mycket värda och har samma möjligheter i livet. Något som inte är fallet idag.
Därför är jag feminist:
Därför att allt annat är otänkbart så länge vi har ett samhälle där kvinnor inte anses vara lika mycket värda som män.
Därför borde du också vara det:
Att inte vara feminist är inte bara att ställa sig bakom det manssamhälle som Sverige fortfarande är utan också att blunda för den kamp som kvinnor i alla tider fört för att vi ska få de rättigheter vi har idag. Det är helt enkelt respektlöst.
Mitt feministmoment:
Det finns många att välja på men när jag läste artikeln i Amelia så var det speciellt ett tillfälle som jag kom att tänka på. När jag i början av 2000-talet precis hade påbörjat min första fasta anställning som grundskolelärare blev jag kontaktad av en kurskamrat som ville ha lite tips på undervisningsmaterial. Eftersom jag hade varit ute och vikarierat under utbildningen så visste han att jag kunde hjälpa honom att komma igång. Vi hade gått samma utbildning med likartad inriktning och hade samma kompetens med undantag av att jag hade större undervisningserfarenhet eftersom hans enda kontakt med skolan under utbildningen hade varit praktiken. Den här första terminen skulle vi undervisa i samma ålderskategori och när vi pratade om våra anställningar så blev det snart uppenbart att han hade fått en lön som låg 3000 kronor över min - trots att jag ändå lyckats förhandla mig till en, vad jag hade förstått av andra kvinnliga kurskamraters erfarenheter, bra ingångslön. Varför? Ja, vad tror ni själva? Missförstå mig rätt nu, det är inte så att jag missunnar honom den lön han lyckades få. Tvärtom. Lärare är rejält underbetalda överlag - då som nu - och lönerna behöver höjas. Men att få en lön som låg så markant över vad en kvinnlig lärare i samma situation aldrig ens skulle kunna drömma om - enbart för att man råkar vara av "rätt" kön - det är inte och kommer aldrig att vara okej. Sverige är idag ett samhälle där män inte bara styr utan också har högre status än kvinnor. Som feminist ställer man sig bakom en värld där alla människor oavsett kön, religion, etnisk tillhörighet, sexuell läggning och eventuella funktionshinder är lika mycket värda och har samma möjligheter i livet. Något som inte är fallet idag.
Därför är jag feminist:
Därför att allt annat är otänkbart så länge vi har ett samhälle där kvinnor inte anses vara lika mycket värda som män.
Därför borde du också vara det:
Att inte vara feminist är inte bara att ställa sig bakom det manssamhälle som Sverige fortfarande är utan också att blunda för den kamp som kvinnor i alla tider fört för att vi ska få de rättigheter vi har idag. Det är helt enkelt respektlöst.
fredag 7 mars 2014
När jag inte läser
Så fungerar inte livet. Inte för mig. Läsandet är den plats där jag hämtar energi och inspiration; allt det jag behöver för att orka hantera det som livet slänger på mig. Allt det där som drar ner och stjäl kraften från mig, det minskar i betydelse när jag tar mig tid att läsa. Jag behöver läsa för att kunna andas.
Förra året hade jag inte något läsmål. Det ångrar jag inte. Jag brukar inte behöva några läsmål eftersom läsandet brukar finnas där ändå på ett naturligt sätt. Men förra året hände något som gjorde att läsningen försvann iväg från mig. Det är något jag ångrar desto mer. När jag ser tillbaka på 2013 så kan jag inte skylla allt det svåra på att jag inte läste. Självfallet inte. Men att det påverkade mig, det kan jag säga. För varje gång jag öppnar en bok och börjar läsa så blir luften jag andas lättare. Någon sa för flera år sedan att se film är en form av eskapism - ett sätt att fly undan vardagen - och att vi alla behöver någon form av eskapism. Men att läsandet skulle vara en form av eskapism enbart håller jag inte med om. Inte för mig åtminstone. Dess betydelse är oändligt mycket större än så. Läsandet suddar ut allt det som kräver och kväver och ersätter det med tankar, känslor och kunskaper som föder kreativitet och glädje. Läsandet fyller upp de tomrum som allt det svarta lämnar efter sig och som annars hotar att växa och ta över. När jag valde att inte läsa, för det är ett val vare sig det är medvetet eller omedvetet, så valde jag att släppa fritt allt det negativa och låta det äta upp mig inifrån.
Sedan ett antal år tillbaka för jag läsdagbok. Inget märkvärdigt, en enkel röd och svart bok som jag köpt i en bokhandel. I den antecknar jag: titel, författare, datum då jag läst ut boken och någon liten kommentar. Jag har skrivit om den tidigare. I min läsdagbok kan jag gå tillbaka och se hur många böcker jag läst varje år. Sedan trollungarna föddes har det blivit färre böcker, det är givet. Men om jag jämför det antal böcker jag läst ett visst år med hur jag orkat ta mig igenom det året så blir det otäckt tydligt. De år jag läst minst antal böcker är också de år då jag haft svårare att orka med det som livet valt att utsätta mig för.
Jag har inget uttalat läsmål för det här året. Om jag hade det skulle jag bara hänga upp mig på antalet böcker och bli besviken när jag inte når det mål jag satt upp. För man kan aldrig veta vad som kommer att hända, vilka händelser och människor som kommer att lägga sig i vägen för läsandet. När livet tar över. Det jag har är en stark önskan om att alltid ha en påbörjad bok liggande bredvid sängen så att jag alltid har något att läsa - även om det bara blir några rader varje kväll. För i år ska jag läsa. Hur många böcker det blir får tiden utvisa. Men läsa - det ska jag.
Förra året hade jag inte något läsmål. Det ångrar jag inte. Jag brukar inte behöva några läsmål eftersom läsandet brukar finnas där ändå på ett naturligt sätt. Men förra året hände något som gjorde att läsningen försvann iväg från mig. Det är något jag ångrar desto mer. När jag ser tillbaka på 2013 så kan jag inte skylla allt det svåra på att jag inte läste. Självfallet inte. Men att det påverkade mig, det kan jag säga. För varje gång jag öppnar en bok och börjar läsa så blir luften jag andas lättare. Någon sa för flera år sedan att se film är en form av eskapism - ett sätt att fly undan vardagen - och att vi alla behöver någon form av eskapism. Men att läsandet skulle vara en form av eskapism enbart håller jag inte med om. Inte för mig åtminstone. Dess betydelse är oändligt mycket större än så. Läsandet suddar ut allt det som kräver och kväver och ersätter det med tankar, känslor och kunskaper som föder kreativitet och glädje. Läsandet fyller upp de tomrum som allt det svarta lämnar efter sig och som annars hotar att växa och ta över. När jag valde att inte läsa, för det är ett val vare sig det är medvetet eller omedvetet, så valde jag att släppa fritt allt det negativa och låta det äta upp mig inifrån.
Sedan ett antal år tillbaka för jag läsdagbok. Inget märkvärdigt, en enkel röd och svart bok som jag köpt i en bokhandel. I den antecknar jag: titel, författare, datum då jag läst ut boken och någon liten kommentar. Jag har skrivit om den tidigare. I min läsdagbok kan jag gå tillbaka och se hur många böcker jag läst varje år. Sedan trollungarna föddes har det blivit färre böcker, det är givet. Men om jag jämför det antal böcker jag läst ett visst år med hur jag orkat ta mig igenom det året så blir det otäckt tydligt. De år jag läst minst antal böcker är också de år då jag haft svårare att orka med det som livet valt att utsätta mig för.
Jag har inget uttalat läsmål för det här året. Om jag hade det skulle jag bara hänga upp mig på antalet böcker och bli besviken när jag inte når det mål jag satt upp. För man kan aldrig veta vad som kommer att hända, vilka händelser och människor som kommer att lägga sig i vägen för läsandet. När livet tar över. Det jag har är en stark önskan om att alltid ha en påbörjad bok liggande bredvid sängen så att jag alltid har något att läsa - även om det bara blir några rader varje kväll. För i år ska jag läsa. Hur många böcker det blir får tiden utvisa. Men läsa - det ska jag.
torsdag 6 februari 2014
Kanske borde man
... vända ut och in på sin garderob hemma för att se om man fortfarande har kvar de där gamla byxorna som man köpte i en viss klädbutik för decennier sedan och som man av någon underlig anledning inte har gjort sig av med ännu eftersom man drar sig för att slänga saker som fortfarande är hela, därefter stoppa ner de där byxorna i en plastpåse, skriva "Nej tack" med stora skrikiga bokstäver på utsidan av nämnda plastpåse och promenera ner till en viss klädbutik inne i stan och lämna tillbaka byxorna.
Eller åtminstone dumpa dem utanför deras port. Eller nåt.
Bara en tanke.
Eller åtminstone dumpa dem utanför deras port. Eller nåt.
Bara en tanke.
onsdag 5 februari 2014
"Det mest kränkande jag hört"
Den här artikeln dök upp i mitt Facebookflöde i morse. Hann inte läsa den då men har har nu gjort det.
En nioårig funktionshindrad pojke fick inte följa med sin storasyster in när hon skulle handla i klädbutiken Chelsea i Göteborg. Istället blev han och hans familj utslängd med orden: "Vi tar inte emot sådana här."
Sådana här? Vet inte ens om det finns några ord för att beskriva hur arg och rent ut sagt förbannad man blir som förälder när man läser Frida Boisens artikel. Ibland får jag nästan en känsla av att barn med olika funktionshinder behandlas sämre än vuxna i samma situation. Är det för att barn oftast inte kan försvara sig själva som det känns så? Jag vet inte. Vad jag vet är dock att jag kommer aldrig att sätta min fot i den butiken någonsin igen (Inte för att jag handlat där på många herrans år men ändå.) och göra mitt bästa för att avråda alla jag känner och inte känner från att gå dit.
Kanske är jag pessimistisk och kanske beror det på att jag själv har en son med funktionshinder vilket gör att jag lägger märke till det mer nu än tidigare, jag vet inte. Men de senaste åren har det känts som om diskrimineringen av människor med olika funktionshinder har ökat i samhället. Som om toleransen har minskat - inte bara när man har att göra med olika myndigheter och institutioner i samhället utan också bland allmänheten. Bara senaste veckan har jag stött på ordet "mongo" som skällsord på ett facebookforum jag är med på - utan att en enda av deras över tusen medlemmar reagerade. Min sons har Downs Syndrom vilket är en kromosomavvikelse och inte en sjukdom något som jag ofta måste påpeka för människor som inte är insatta. Trots kännedom om det valde en släkting till honom att definiera det som en sjukdom, som något "avvikande" (inte mitt ordval) och "icke önskvärt" (inte heller mitt ordval).
Jag tror det är viktigare än någonsin att alla vi som vill ha ett samhälle där alla människor, oavsett vad de har för funktionshinder, hudfärg, religiös tro eller icke tro, sexuell läggning och så vidare, tar ställning.
Ibland är det lättare. Som när jag skrev ett inlägg på det där facebookforumet och visade hur tanklöst och rent ut sagt illa den här personen betett sig när hon valde att använda sig av ett nedsättande ord på det sättet som hon gjorde. Det kräver bara lite av min tid. Andra gånger är det svårare. En släkting som envist vägrar att se förbi sina egna fördomar oavsett hur djupt de sårar är inte alltid lika lätt att veta hur man ska hantera. Men poängen är att vi måste hantera det. Måste stå upp och visa att det inte är acceptabelt att diskriminera i dagens Sverige.
En nioårig funktionshindrad pojke fick inte följa med sin storasyster in när hon skulle handla i klädbutiken Chelsea i Göteborg. Istället blev han och hans familj utslängd med orden: "Vi tar inte emot sådana här."
Sådana här? Vet inte ens om det finns några ord för att beskriva hur arg och rent ut sagt förbannad man blir som förälder när man läser Frida Boisens artikel. Ibland får jag nästan en känsla av att barn med olika funktionshinder behandlas sämre än vuxna i samma situation. Är det för att barn oftast inte kan försvara sig själva som det känns så? Jag vet inte. Vad jag vet är dock att jag kommer aldrig att sätta min fot i den butiken någonsin igen (Inte för att jag handlat där på många herrans år men ändå.) och göra mitt bästa för att avråda alla jag känner och inte känner från att gå dit.
Kanske är jag pessimistisk och kanske beror det på att jag själv har en son med funktionshinder vilket gör att jag lägger märke till det mer nu än tidigare, jag vet inte. Men de senaste åren har det känts som om diskrimineringen av människor med olika funktionshinder har ökat i samhället. Som om toleransen har minskat - inte bara när man har att göra med olika myndigheter och institutioner i samhället utan också bland allmänheten. Bara senaste veckan har jag stött på ordet "mongo" som skällsord på ett facebookforum jag är med på - utan att en enda av deras över tusen medlemmar reagerade. Min sons har Downs Syndrom vilket är en kromosomavvikelse och inte en sjukdom något som jag ofta måste påpeka för människor som inte är insatta. Trots kännedom om det valde en släkting till honom att definiera det som en sjukdom, som något "avvikande" (inte mitt ordval) och "icke önskvärt" (inte heller mitt ordval).
Jag tror det är viktigare än någonsin att alla vi som vill ha ett samhälle där alla människor, oavsett vad de har för funktionshinder, hudfärg, religiös tro eller icke tro, sexuell läggning och så vidare, tar ställning.
Ibland är det lättare. Som när jag skrev ett inlägg på det där facebookforumet och visade hur tanklöst och rent ut sagt illa den här personen betett sig när hon valde att använda sig av ett nedsättande ord på det sättet som hon gjorde. Det kräver bara lite av min tid. Andra gånger är det svårare. En släkting som envist vägrar att se förbi sina egna fördomar oavsett hur djupt de sårar är inte alltid lika lätt att veta hur man ska hantera. Men poängen är att vi måste hantera det. Måste stå upp och visa att det inte är acceptabelt att diskriminera i dagens Sverige.
lördag 1 februari 2014
När man vandrar om natten
Om någon frågar mig idag hur mycket sömn jag fick i natt så är jag inte helt övertygad om att jag skulle kunna ge ett svar på det. Ibland flyter sömn och vakenhet samman till en grynig massa som varken är det ena eller det andra men samtidigt båda tillstånden på en och samma gång. Det jag vet är att jag vandrade; vandrade mellan barnens sängar och vandrade i tankarna allt medan jag lyssnade till en liten tjej som hostade och hostade tills hon inte hade någon hosta kvar inom sig. Kanske dåsade jag någonstans mitt i allt detta. Jag minns inte. Men det jag vet att jag gjorde var att skriva.
Ofta hjälper mig skrivandet, det nattliga flödesskrivandet, att få ordning på tankarna som snurrar. Att få rätsida på saker och ting, som min mormor skulle sagt. Det hjälper mig också att sätta ord på det som fram tills den stunden har varit höljt i dunkel. Någon gång händer det att det blir en text av det. En novell. Men inte i natt. I natt handlade mina tankar och minnen om mänskliga relationer och hur skrämmande långt en del människor är villiga att gå i sin strävan uppåt och framåt.
Det finns människor som är samlare; de drar in personer vilka de tror att de kan dra nytta av någon gång, nu eller i framtiden, och spinner sitt nät omkring dem och låter dem hänga där tills det är dags. När de sedan sugit ut vad de kan kastar de det som är kvar på avskrädeshögen. Ibland är det en medveten handling. Andra gånger är de helt omedvetna om sitt beteende och den skada de orsakar. Jag har mött båda sorterna många gånger i mitt liv. Alltför många. Den här gången är min roll i det hela att stå utanför och se på, utan att kunna förhindra det som sker. Mina händer är bundna. Alla försök att ingripa skulle falla platt. Kanske skulle jag till och med framstå som en lögnare, eller bara avundsjuk och missunnsam. Jag vet inte. Det jag vet är att det inte tjänar något syfte att känna denna hjälplöshet inför det faktum att jag inte är den som kan förändra utgången. I natt tog jag ett beslut. Ibland måste människor få göra sina egna misstag. Man kan inte rädda den som inte vill bli räddad. Det kanske inte händer nu, kanske inte i morgon och kanske inte ens om ett år. Kanske dröjer det tio år innan sanningen avslöjas för de som fångats i ett mänskligt spindelnät. Men jag vet, att förr eller senare kommer sanningen fram och ut i ljuset. Jag bara hoppas att skadan som då skett inte är alltför stor.
Ofta hjälper mig skrivandet, det nattliga flödesskrivandet, att få ordning på tankarna som snurrar. Att få rätsida på saker och ting, som min mormor skulle sagt. Det hjälper mig också att sätta ord på det som fram tills den stunden har varit höljt i dunkel. Någon gång händer det att det blir en text av det. En novell. Men inte i natt. I natt handlade mina tankar och minnen om mänskliga relationer och hur skrämmande långt en del människor är villiga att gå i sin strävan uppåt och framåt.
Det finns människor som är samlare; de drar in personer vilka de tror att de kan dra nytta av någon gång, nu eller i framtiden, och spinner sitt nät omkring dem och låter dem hänga där tills det är dags. När de sedan sugit ut vad de kan kastar de det som är kvar på avskrädeshögen. Ibland är det en medveten handling. Andra gånger är de helt omedvetna om sitt beteende och den skada de orsakar. Jag har mött båda sorterna många gånger i mitt liv. Alltför många. Den här gången är min roll i det hela att stå utanför och se på, utan att kunna förhindra det som sker. Mina händer är bundna. Alla försök att ingripa skulle falla platt. Kanske skulle jag till och med framstå som en lögnare, eller bara avundsjuk och missunnsam. Jag vet inte. Det jag vet är att det inte tjänar något syfte att känna denna hjälplöshet inför det faktum att jag inte är den som kan förändra utgången. I natt tog jag ett beslut. Ibland måste människor få göra sina egna misstag. Man kan inte rädda den som inte vill bli räddad. Det kanske inte händer nu, kanske inte i morgon och kanske inte ens om ett år. Kanske dröjer det tio år innan sanningen avslöjas för de som fångats i ett mänskligt spindelnät. Men jag vet, att förr eller senare kommer sanningen fram och ut i ljuset. Jag bara hoppas att skadan som då skett inte är alltför stor.
söndag 26 januari 2014
Det här med skrivarkurser
Sitter och surfar runt lite på nätet efter information om olika skrivkurser. (Trots att jag egentligen borde förbereda ett grupparbete om Vikingar. Japp. Prokrastinera var ordet och det funkar lika bra på lärarjobbet som på skrivandet.) Jag har, mer eller mindre, bestämt mig för att det är en skrivarkurs som gäller och att det måste vara en distanskurs. Så som mitt liv ser ut idag funkar inget annat. Jag har tidigare gått skrivarkurser på Falkens Författarskola - såväl irl som på distans - och båda formerna har varit både givande och inspirerande. De kurserna gick på Falkens Författarskola men den verkar ligga nere numera; jag hittar den inte. Men jag har tittat lite på Skrivarakademin på Folkuniversitetet, de har en del att välja på. Och det är precis det som är problemet - Jag vet inte vilken som passar mig bäst där jag är just nu. (Dagens i-landsproblem var temat alltså.)
Det finns:
Det finns:
- Författarskolan
- Skrivrespons
- Att skriva en bok
- Skrivarverkstan
- Att skriva för barn och unga
Någon som har gått kurs på Skrivarakademin eller vet något om dem? Får väl helt enkelt gå och värka lite till på det och hoppas att bitarna faller på plats innan platserna tar slut.
onsdag 22 januari 2014
Lösa trådar, måsten och distraktioner
Idag är en sådan där dag när jag försöker knyta ihop en hel massa lösa trådar. Går det som jag hoppas (men hur ofta händer det i en blå måne?) blir jag klar med uppdateringen av Halländska idag. Strular det så kan det ta någon dag till. Eller två. Eller tre. Men det känns ändå skönt att se slutet på projektet då det kliar i fingrarna att ta itu med andra spännande skrivprojekt - nya såväl som gamla. Särskilt eftersom det är ett projekt som borde ha såväl som hade varit i hamn för länge sedan, om det inte varit för fan och hans moster.
När man håller på med ett större skrivprojekt så är det många olika saker som påverkar ens arbete. Man ska få tag i människor som kanske är oanträffbara av olika anledningar. Man ska försöka hitta ro att läsa igenom sista versionen av en text i lugn och ro utan att bli distraherad av vare sig oväsentligheter eller väsentligheter. Man ska ha hela sitt fokus med sig. Men istället kanske man tvingas att göra avbrott för sådana saker som att försöka förstå sig på försäkringskassans hemsida så att man inte söker tillfällig föräldrapenning tre gånger för samma dag. (Som "någon" gjorde i måndags.) Man tvingas kanske att göra avbrott för att jaga rätt på bilnycklar och rusa iväg till ett möte som man inte är i form för det minsta.
Allt detta medan huvudet dunkar, näsan rinner och någon konstig värk har satt sig under högra ögat. (Enligt experterna kan det vara något som kallas bihålorna. *rullar med ögonen* Jag struntar fullkomligt i vad det kallas, jag vill bara att det ska försvinna.)
Allt detta medan man ska roa en klättrar-på-väggarna-av-rastlöshet-femåring som egentligen ska vara konvalescent och sitta stilla i sängen och äta glass och se på film då han är nyopererad. Problemet är att han inte inser det utan hellre vill gå till förskolan med lillasyster.
Allt detta medan telefonen ringer varje gång man kommit igenom halva texten och gör så att man tappar tråden på tankegången man nyss hade och får börja om.
Allt detta.
Och lite till.
När man håller på med ett större skrivprojekt så är det många olika saker som påverkar ens arbete. Man ska få tag i människor som kanske är oanträffbara av olika anledningar. Man ska försöka hitta ro att läsa igenom sista versionen av en text i lugn och ro utan att bli distraherad av vare sig oväsentligheter eller väsentligheter. Man ska ha hela sitt fokus med sig. Men istället kanske man tvingas att göra avbrott för sådana saker som att försöka förstå sig på försäkringskassans hemsida så att man inte söker tillfällig föräldrapenning tre gånger för samma dag. (Som "någon" gjorde i måndags.) Man tvingas kanske att göra avbrott för att jaga rätt på bilnycklar och rusa iväg till ett möte som man inte är i form för det minsta.
Allt detta medan huvudet dunkar, näsan rinner och någon konstig värk har satt sig under högra ögat. (Enligt experterna kan det vara något som kallas bihålorna. *rullar med ögonen* Jag struntar fullkomligt i vad det kallas, jag vill bara att det ska försvinna.)
Allt detta medan man ska roa en klättrar-på-väggarna-av-rastlöshet-femåring som egentligen ska vara konvalescent och sitta stilla i sängen och äta glass och se på film då han är nyopererad. Problemet är att han inte inser det utan hellre vill gå till förskolan med lillasyster.
Allt detta medan telefonen ringer varje gång man kommit igenom halva texten och gör så att man tappar tråden på tankegången man nyss hade och får börja om.
Allt detta.
Och lite till.
onsdag 8 januari 2014
Berättelserna som väljer mig
På Debutantbloggen idag skriver Johannes Pinter, en av årets nya debutantbloggare, om vad det är han söker när han väljer sina skrivprojekt. Han berättar om sin fascination för det övernaturliga och framförallt om sin respekt för vår nordiska mytologi. Det han är ute efter, skriver han, är "historier som tar avstamp i den vardagliga verkligheten, men som visar upp denna verklighet på ett oväntat sätt" snarare än renodlade fantasiberättelser.
Hans inlägg fick mig att fundera lite över mina egna val av skrivprojekt. Eller snarare vilka skrivprojekt som väljer mig.
För det är oftast så att när jag börjar på något nytt skrivprojekt så är det sällan ett medvetet val. De bästa berättelserna bara kommer av sig själv. En dag bara finns de där; det kan vara en karaktär eller en scen. Ibland behöver det inte ens vara mer än en enkel bild. Från denna lilla, till synes obetydliga punkt, tar sedan berättelsen sin början. Så var det när jag för ett antal år sedan skrev ner min Trollsaga. En av huvudkaraktärerna - trollflickan - bara fanns där en morgon när jag vaknade. Hur hon såg ut, namn, allt. Hon studsandes upp och ner framför mina ögon och tillät mig inte att smita undan. Jag har skrivit om det tidigare. Här. Så var det också när jag skrev det nästan klara utkastet till min vampyrberättelse. Den gången var det en scen som jag såg utspelas framför mig. Så har det varit med de flesta av de texter som jag har liggande på hårddisken.
Alla som känner mig eller som läser den här bloggen vet vid det här laget att jag är lite smått besatt av inte bara vampyrer och andra litterära monster utan också av troll, häxor och allsköns nordiska väsen som lever vid sidan av oss vanliga dödliga. Så har det varit ända sedan jag var barn. Om jag fick välja godnattsaga som skulle läsas så fanns det inget alternativ till en Bröderna Grimm-saga eller en riktigt otäck spökhistoria. Inte för mig åtminstone.
Det övernaturliga är också ett tema som återkommer, på ett eller annat sätt, i de flesta av de texter jag skriver även om det är i långt ifrån alla. Jag skriver "på ett eller annat sätt" därför att det är inte alltid som det är så tydligt. Och det är inte heller alltid meningen att det ska vara tydligt. I ett par av de novellerna jag skrivit under årens lopp har jag strävat efter att få fram en känsla av något som det inte går att sätta fingret på men som ligger där under ytan och genomsyrar hela berättelsen utan att någonsin egentligen visa sig. Kanske har jag lyckats. Kanske inte. Men det är de här berättelserna som jag själv dras till om jag skulle vara läsaren. Tror jag åtminstone. Det är svårt att vara objektiv när det gäller ens egna texter. Det handlar om den där känslan av att vår verklighet som vi känner den inte är vad den ser ut att vara. Utan att där finns en annan värld där någonstans. Kanske vid sidan av. Kanske mitt ibland oss. Men vi kommer aldrig undan den eller dess verkningar.
Hans inlägg fick mig att fundera lite över mina egna val av skrivprojekt. Eller snarare vilka skrivprojekt som väljer mig.
För det är oftast så att när jag börjar på något nytt skrivprojekt så är det sällan ett medvetet val. De bästa berättelserna bara kommer av sig själv. En dag bara finns de där; det kan vara en karaktär eller en scen. Ibland behöver det inte ens vara mer än en enkel bild. Från denna lilla, till synes obetydliga punkt, tar sedan berättelsen sin början. Så var det när jag för ett antal år sedan skrev ner min Trollsaga. En av huvudkaraktärerna - trollflickan - bara fanns där en morgon när jag vaknade. Hur hon såg ut, namn, allt. Hon studsandes upp och ner framför mina ögon och tillät mig inte att smita undan. Jag har skrivit om det tidigare. Här. Så var det också när jag skrev det nästan klara utkastet till min vampyrberättelse. Den gången var det en scen som jag såg utspelas framför mig. Så har det varit med de flesta av de texter som jag har liggande på hårddisken.
Alla som känner mig eller som läser den här bloggen vet vid det här laget att jag är lite smått besatt av inte bara vampyrer och andra litterära monster utan också av troll, häxor och allsköns nordiska väsen som lever vid sidan av oss vanliga dödliga. Så har det varit ända sedan jag var barn. Om jag fick välja godnattsaga som skulle läsas så fanns det inget alternativ till en Bröderna Grimm-saga eller en riktigt otäck spökhistoria. Inte för mig åtminstone.
Det övernaturliga är också ett tema som återkommer, på ett eller annat sätt, i de flesta av de texter jag skriver även om det är i långt ifrån alla. Jag skriver "på ett eller annat sätt" därför att det är inte alltid som det är så tydligt. Och det är inte heller alltid meningen att det ska vara tydligt. I ett par av de novellerna jag skrivit under årens lopp har jag strävat efter att få fram en känsla av något som det inte går att sätta fingret på men som ligger där under ytan och genomsyrar hela berättelsen utan att någonsin egentligen visa sig. Kanske har jag lyckats. Kanske inte. Men det är de här berättelserna som jag själv dras till om jag skulle vara läsaren. Tror jag åtminstone. Det är svårt att vara objektiv när det gäller ens egna texter. Det handlar om den där känslan av att vår verklighet som vi känner den inte är vad den ser ut att vara. Utan att där finns en annan värld där någonstans. Kanske vid sidan av. Kanske mitt ibland oss. Men vi kommer aldrig undan den eller dess verkningar.
onsdag 1 januari 2014
Sitter och funderar lite
Över det här med skrivmål. Förra året var definitivt inte ett år som kan beskrivas som särdeles produktivt i mitt liv. Åtminstone inte när det gäller skrivandet. Visst, jag skrev ett antal nya kapitel till en nyutgivning av en av reseskildringarna. (Som för tillfället ligger inlåsta på en hårddisk i väntan på att Macbooken ska bli funktionsduglig igen vilket är en helt annan historia.) Men that's it. 2012 däremot såg annorlunda ut. Då skrev jag inte bara en hel bok - Bohuslänska gårdsbutiker och kaféer - utan också ett helt förstautkast till en roman under NaNoWriMo. Mitt första fullständiga romanutkast som nu har legat och samlat damm i drygt ett år. Jag påbörjade även en omarbetning av Trollsagan som jag hann ganska långt på. Utöver det skrev jag flera novellutkast, synops till en barnbok och andra småtexter, bloggade regelbundet, blev intervjuad i radion och läste en hel del böcker. Jag sökte också flera stipendier som visserligen inte gav någon utdelning men ändå. Jag var aktiv som författare. När jag ser tillbaka på 2013 så ser jag bara att jag någonstans gav upp allt och slutade försöka.
Så nu sitter jag här och funderar på om en av anledningarna till att jag fick gjort så mycket förrförra året var de skrivmål som jag satte upp för mig själv under året, framförallt under hösten. Kanske borde jag redan nu formulera några mål för det här nya året och sedan göra regelbundna uppföljningar här på bloggen. Jag vet inte. Jag vet inte om det skulle fungera som en sporre och skapa ett fokus i mitt skrivande? Eller om det skulle bli ett stressmoment om det visar sig att jag inte kan fullfölja de mål jag sätter upp? Ännu vet jag inte mycket om vad det här nya året kommer att föra med sig i övrigt. Men ett vet jag och det är att risken alltid finns att andra områden kommer att ta över och att orken, kraften och inspirationen kommer att få stryka på foten när det inträffar.
Någon som har några tankar kring detta? Dela gärna med er i så fall. Känner mig lite villrådig just nu men att jag måste göra någonting för att skrivandet ska få tid och utrymme - det känner jag. Det jag inte vet är hur jag ska komma dithän.
Så nu sitter jag här och funderar på om en av anledningarna till att jag fick gjort så mycket förrförra året var de skrivmål som jag satte upp för mig själv under året, framförallt under hösten. Kanske borde jag redan nu formulera några mål för det här nya året och sedan göra regelbundna uppföljningar här på bloggen. Jag vet inte. Jag vet inte om det skulle fungera som en sporre och skapa ett fokus i mitt skrivande? Eller om det skulle bli ett stressmoment om det visar sig att jag inte kan fullfölja de mål jag sätter upp? Ännu vet jag inte mycket om vad det här nya året kommer att föra med sig i övrigt. Men ett vet jag och det är att risken alltid finns att andra områden kommer att ta över och att orken, kraften och inspirationen kommer att få stryka på foten när det inträffar.
Någon som har några tankar kring detta? Dela gärna med er i så fall. Känner mig lite villrådig just nu men att jag måste göra någonting för att skrivandet ska få tid och utrymme - det känner jag. Det jag inte vet är hur jag ska komma dithän.
tisdag 31 december 2013
Året som gått
2013 har, som jag tidigare gnällt om, inte varit det bästa året i mitt liv. Inte heller det värsta, om jag ska vara helt ärlig. Ser jag tillbaka på de senaste åren så har där funnits ett och annat som fört med sig betydligt värre minnen och upplevelser. Nej, 2013 har istället varit ett år som på något sätt har försvunnit. Gått upp i rök. Jag kan inte beskriva känslan på något annat sätt. När året startade hade jag en liten förhoppning (Ja, jag borde ha vetat bättre, inte sant?) om att allt skulle vända det här året. En önskan om att några av alla de tunga saker som hängde över mig som mörka moln skulle glida iväg och försvinna för gott. Jag hade fel. Istället var det året själv som gled iväg in i dimman. Med sig tog den all min ork och all min energi. Åtminstone känns de så när jag sitter här och tänker tillbaka på de tolv månader som passerat förbi sedan förra årsskiftet.
Vad 2013 förde med sig
Saknad och tomhet. Det händer inte lika ofta längre, men då och då, att jag lyfter telefonluren och börjar att slå ett nummer för att bli stående stilla när jag inser att ingen längre finns där för att svara.
Två dödsfall. Ett med mycket sorg och saknad och ett som kom med en känsla av lättnad. Av frihet. En känsla av att äntligen - äntligen - kan jag slippa den delen av mitt förgångna och gå vidare.
Sjuka barn som aldrig får vara friska och glada någon längre stund. Det har varit förkylningar, öroninflammationer, halsflusser, influensor, oändliga läkarbesök, revirpissande mellan olika avdelningar, väntan, försvunna remisser, inhalationer, syrenivåkontroller, hörselkontroller, brutna läkarlöften, läkarmissar, läkarslarv, uppskjutna operationer, näbbiga inkompetenta sjuksköterskor och så kallade "koordinatorer" som saknar de mest basala kunskaperna i läskunnighet och en oändlig trötthet som följd av allt detta.
En blogg som tystnade då orken och inspirationen försvann. Två bloggar som tystnade.
En uppflammande oro för sonens förskolesituation när personalbyten hotar med en återgång till det gamla. En oro som förstärks när jag möts av en ovilja hos den personalen att möta honom på hans nivå och hjälpa honom att kommunicera. En oro som bekräftas när jag ser tårarna som sprutar när "fel" person är där vid lämning. För Noah gråter aldrig utan anledning.
Ett lärarjobb där bilan ständigt vilar över mig. För det är så i det här landet att sex års universitetsstudier inklusive en lärarexamen som grundskolelärare samt en lärarlegitimation med en behörighet som sträcker sig från år 3 till gymnasienivå räcker inte för att undervisa ett gäng 9 till 12-åringar. Inte om man har "fel" ämnen i sin så kallade "behörighet".
Ett lärarjobb där det inte längre finns plats för mig. Ett jobb utan arbetslag, utan samarbete. Ett jobb där det kan gå dagar utan att jag säger mer än ett kort "god morgon" i korridoren till en annan vuxen människa medan jag rusar mellan klassrummen.
Ett lärarjobb som inte skulle vara värt det utan alla sprudlande och underbara elever.
Sömnbrist. En längtan efter att få sova ut en endaste gång. En kropp som protesterar mot bristen på sömn och motion med ständigt återkommande värk och migrän. En gammal skada i ryggen som gör sig påmind lite oftare än den brukar. Mycket oftare.
Ensamhet. Isolering. När du inte har mer energi än vad som räcker för att ta sig igenom dagen, när du inte orkar att vara en vän själv, då tystnar det omkring dig. Det är den bistra sanningen.
Travar av olästa böcker som ligger lika orörda nu som de gjorde när året tog sin början. Inga har tillkommit och inga har öppnats.
En utgiven bok - Bohuslänska gårdsbutiker och kaféer. Den tredje i serien På resa genom Sverige. Kanske den bästa. I varje fall den som ligger mig varmast om hjärtat.
Ett eget skrivande som aldrig blev av. Det skönlitterära skrivandet som är ett livselixir för mig. Inga noveller, ingen trollsaga, ingen vampyrberättelse, ingen romanbearbetning, inget NaNoWriMo, ingen skrivarkurs. Inget. Enbart tyst och tomt.
Sist men inte minst...
En kraschad Macbook. Ett symboliskt slut på ett år där dimman tillåtits ta över.
Det är med glädje jag säger Adjö till 2013. Inte för att jag tror att 2014 kommer att bli bättre. Eller lättare. Det hoppet har för länge sedan försvunnit. Men jag hoppas att jag kommer att se tillbaka på året och säga att jag trots allt hade ork och styrka att ta mig igenom alla prövningar det utsatte mig för. Och kanske, kanske, att någon liten ljusglimt kommer att tillåtas att ta sig igenom allt det mörka. Något litet som lämnar ett avtryck. Ett avtryck av något positivt som jag kan ta med mig från det året. För det är något som jag inte tar med mig från 2013. Där har mörkret och dimman tagit över.
Vad 2013 förde med sig
Saknad och tomhet. Det händer inte lika ofta längre, men då och då, att jag lyfter telefonluren och börjar att slå ett nummer för att bli stående stilla när jag inser att ingen längre finns där för att svara.
Två dödsfall. Ett med mycket sorg och saknad och ett som kom med en känsla av lättnad. Av frihet. En känsla av att äntligen - äntligen - kan jag slippa den delen av mitt förgångna och gå vidare.
Sjuka barn som aldrig får vara friska och glada någon längre stund. Det har varit förkylningar, öroninflammationer, halsflusser, influensor, oändliga läkarbesök, revirpissande mellan olika avdelningar, väntan, försvunna remisser, inhalationer, syrenivåkontroller, hörselkontroller, brutna läkarlöften, läkarmissar, läkarslarv, uppskjutna operationer, näbbiga inkompetenta sjuksköterskor och så kallade "koordinatorer" som saknar de mest basala kunskaperna i läskunnighet och en oändlig trötthet som följd av allt detta.
En blogg som tystnade då orken och inspirationen försvann. Två bloggar som tystnade.
En uppflammande oro för sonens förskolesituation när personalbyten hotar med en återgång till det gamla. En oro som förstärks när jag möts av en ovilja hos den personalen att möta honom på hans nivå och hjälpa honom att kommunicera. En oro som bekräftas när jag ser tårarna som sprutar när "fel" person är där vid lämning. För Noah gråter aldrig utan anledning.
Ett lärarjobb där bilan ständigt vilar över mig. För det är så i det här landet att sex års universitetsstudier inklusive en lärarexamen som grundskolelärare samt en lärarlegitimation med en behörighet som sträcker sig från år 3 till gymnasienivå räcker inte för att undervisa ett gäng 9 till 12-åringar. Inte om man har "fel" ämnen i sin så kallade "behörighet".
Ett lärarjobb där det inte längre finns plats för mig. Ett jobb utan arbetslag, utan samarbete. Ett jobb där det kan gå dagar utan att jag säger mer än ett kort "god morgon" i korridoren till en annan vuxen människa medan jag rusar mellan klassrummen.
Ett lärarjobb som inte skulle vara värt det utan alla sprudlande och underbara elever.
Sömnbrist. En längtan efter att få sova ut en endaste gång. En kropp som protesterar mot bristen på sömn och motion med ständigt återkommande värk och migrän. En gammal skada i ryggen som gör sig påmind lite oftare än den brukar. Mycket oftare.
Ensamhet. Isolering. När du inte har mer energi än vad som räcker för att ta sig igenom dagen, när du inte orkar att vara en vän själv, då tystnar det omkring dig. Det är den bistra sanningen.
Travar av olästa böcker som ligger lika orörda nu som de gjorde när året tog sin början. Inga har tillkommit och inga har öppnats.
En utgiven bok - Bohuslänska gårdsbutiker och kaféer. Den tredje i serien På resa genom Sverige. Kanske den bästa. I varje fall den som ligger mig varmast om hjärtat.
Ett eget skrivande som aldrig blev av. Det skönlitterära skrivandet som är ett livselixir för mig. Inga noveller, ingen trollsaga, ingen vampyrberättelse, ingen romanbearbetning, inget NaNoWriMo, ingen skrivarkurs. Inget. Enbart tyst och tomt.
Sist men inte minst...
En kraschad Macbook. Ett symboliskt slut på ett år där dimman tillåtits ta över.
Det är med glädje jag säger Adjö till 2013. Inte för att jag tror att 2014 kommer att bli bättre. Eller lättare. Det hoppet har för länge sedan försvunnit. Men jag hoppas att jag kommer att se tillbaka på året och säga att jag trots allt hade ork och styrka att ta mig igenom alla prövningar det utsatte mig för. Och kanske, kanske, att någon liten ljusglimt kommer att tillåtas att ta sig igenom allt det mörka. Något litet som lämnar ett avtryck. Ett avtryck av något positivt som jag kan ta med mig från det året. För det är något som jag inte tar med mig från 2013. Där har mörkret och dimman tagit över.
söndag 29 december 2013
Det svarta hålet
2013 börjar närma sig sitt slut och allt jag kan känna är att jag längtar. Längtar efter att få lägga ett år jag på många sätt skulle vilja glömma bakom mig en gång för alla. Ännu ett. Jag vet inte längre hur många år det är nu. Jag har tappat räkningen. Är det tre? Är det fyra? Det handlar inte bara om alla sjukdomar och dödsfall och fan och hans moster utan om ett år där allt det onda har slukat allt det andra. Allt som kunde varit gott. Avskyr sådana år. Avskyr vad det gör med mig. 2013 har varit ett enda stort nattsvart hål. Som det i årets julkalender.
Varje kväll den här julmånaden har jag och min dotter tittat på Familjen Hedenhös uppfinner julen på webteve. Varje kväll har hon frågat och frågat om allt mellan himmel och jord. Hon har älskat årets julkalender med hela sitt treåriga lilla hjärta. Varje kväll har jag suttit där och svarat på alla frågor och tänkt samma tanke: att 2013 har varit som ett svart hål.
Jag har tänkt på hur lätt det är att tappa kontrollen. Hur lätt det är att låta det svarta hålet ta över. Låta dess krafter styra och ställa medan tankarna vilar. Medan livet vilar. Jag har tänkt på hur skönt det är att istället krypa ner, in under den där varma björnskinnsfällen och slumra sig igenom allt det jobbiga. Allt det svåra och onda. Allt det goda.
Tills den dagen då det är tid att vakna igen. Börja tänka igen. Börja andas igen. Och det måste ske innan den skyddande björnskinnsfällen vuxit fast i sitt underlag för alltid. Innan det inte längre går att ångra.
Kanske är den dagen här nu.
Varje årsskifte brukade jag hoppas att nästa år ska bli bättre. Godare. Snällare. Det gör jag inte längre. Istället önskar jag att jag ska hitta styrkan, kraften och orken att ta mig igenom allt det onda som jag vet kommer med nästa år. Att jag ska orka hålla mig vaken och inte dras in i ett nytt svart hål så att jag kan upptäcka de små glimtarna av skönhet som faktiskt finns där.
Nästa år.
Varje kväll den här julmånaden har jag och min dotter tittat på Familjen Hedenhös uppfinner julen på webteve. Varje kväll har hon frågat och frågat om allt mellan himmel och jord. Hon har älskat årets julkalender med hela sitt treåriga lilla hjärta. Varje kväll har jag suttit där och svarat på alla frågor och tänkt samma tanke: att 2013 har varit som ett svart hål.
Jag har tänkt på hur lätt det är att tappa kontrollen. Hur lätt det är att låta det svarta hålet ta över. Låta dess krafter styra och ställa medan tankarna vilar. Medan livet vilar. Jag har tänkt på hur skönt det är att istället krypa ner, in under den där varma björnskinnsfällen och slumra sig igenom allt det jobbiga. Allt det svåra och onda. Allt det goda.
Tills den dagen då det är tid att vakna igen. Börja tänka igen. Börja andas igen. Och det måste ske innan den skyddande björnskinnsfällen vuxit fast i sitt underlag för alltid. Innan det inte längre går att ångra.
Kanske är den dagen här nu.
Varje årsskifte brukade jag hoppas att nästa år ska bli bättre. Godare. Snällare. Det gör jag inte längre. Istället önskar jag att jag ska hitta styrkan, kraften och orken att ta mig igenom allt det onda som jag vet kommer med nästa år. Att jag ska orka hålla mig vaken och inte dras in i ett nytt svart hål så att jag kan upptäcka de små glimtarna av skönhet som faktiskt finns där.
Nästa år.
lördag 15 september 2012
Höstplaner eller "Tror du ja!" som Lina säger i Emil i Lönneberga
I en perfekt värld ser min skrivarhöst ut något så här:
September:
Bli klar med att skriva rent alla anteckningar från sommarens gårds- och kafébesök och därmed ha ett första mycket löst utkast av varje kapitel klart.
Skriva klart tre kapitel helt och skicka till layout så att förlaget har något att visa upp när de säljer in boken.
Arbeta om något och finslipa utvald novell från arkivet och skicka in till en novelltävling.
Fortsätta arbeta på ett litet, men ack så hemligt, skrivprojekt, thi hi.
Fundera på ämne till NaNoWriMo.
Hinna med att göra minst ett inlägg på bloggen varje dag.
Oktober:
Skriva igenom alla kapitel till reseskildringen tills jag har färdiga - läsbara - utkast klara.
Börja skissa på inledningen.
Göra klart det sista på omskrivningen av Trollsagan så att jag hinner testa den på några frivilliga elever innan jul.
Arbeta om och finslipa en annan utvald novell från arkivet och skicka in till en annan novelltävling.
Skriva klart litet, men ack så hemligt, skrivprojekt, thi hi.
Fundera på ämne till NaNoWriMo. Besluta mig för ämne.
Hinna med att göra minst ett inlägg på bloggen varje dag.
November:
Låta texterna till reseskildringen vila och mogna.
Testa Trollsagan på några frivilliga elever samt skicka ut den till ett par väl utvalda, frivilliga korrektur/amatörlektörsläsare.
Delta i NaNoWriMo och kanske för första gången fullfölja. Vem vet? Jag *kan* ju faktiskt komma på en bra idé till en roman någon gång. Eller inte.
Vänta med spänning och se om litet, men ack så hemligt, skrivprojekt blir antaget, thi hi.
Hinna med att göra minst ett inlägg på bloggen varje dag.
December:
Skriva igenom alla kapitel till reseskildringen igen. Och igen. Och igen, tills de är klara.
Skriva rent recepten, lägga till övrig info och maila ut till alla gårds- och kaféägare för översyn.
Skriva klart inledningen.
Vänta med spänning på omdömena från läsarna av Trollsagan.
Förhoppningsvis se resultatet av litet, och i så fall inte längre ack så hemligt, skrivprojekt, thi hi.
Hinna med att göra minst ett inlägg på bloggen varje dag.
Ta julledigt!
Realistiskt?
Öh... vad menas med det ordet? Tror aldrig jag har hört det förut. Jag... förstår... inte...
September:
Bli klar med att skriva rent alla anteckningar från sommarens gårds- och kafébesök och därmed ha ett första mycket löst utkast av varje kapitel klart.
Skriva klart tre kapitel helt och skicka till layout så att förlaget har något att visa upp när de säljer in boken.
Arbeta om något och finslipa utvald novell från arkivet och skicka in till en novelltävling.
Fortsätta arbeta på ett litet, men ack så hemligt, skrivprojekt, thi hi.
Fundera på ämne till NaNoWriMo.
Hinna med att göra minst ett inlägg på bloggen varje dag.
Oktober:
Skriva igenom alla kapitel till reseskildringen tills jag har färdiga - läsbara - utkast klara.
Börja skissa på inledningen.
Göra klart det sista på omskrivningen av Trollsagan så att jag hinner testa den på några frivilliga elever innan jul.
Arbeta om och finslipa en annan utvald novell från arkivet och skicka in till en annan novelltävling.
Skriva klart litet, men ack så hemligt, skrivprojekt, thi hi.
Fundera på ämne till NaNoWriMo. Besluta mig för ämne.
Hinna med att göra minst ett inlägg på bloggen varje dag.
November:
Låta texterna till reseskildringen vila och mogna.
Testa Trollsagan på några frivilliga elever samt skicka ut den till ett par väl utvalda, frivilliga korrektur/amatörlektörsläsare.
Delta i NaNoWriMo och kanske för första gången fullfölja. Vem vet? Jag *kan* ju faktiskt komma på en bra idé till en roman någon gång. Eller inte.
Vänta med spänning och se om litet, men ack så hemligt, skrivprojekt blir antaget, thi hi.
Hinna med att göra minst ett inlägg på bloggen varje dag.
December:
Skriva igenom alla kapitel till reseskildringen igen. Och igen. Och igen, tills de är klara.
Skriva rent recepten, lägga till övrig info och maila ut till alla gårds- och kaféägare för översyn.
Skriva klart inledningen.
Vänta med spänning på omdömena från läsarna av Trollsagan.
Förhoppningsvis se resultatet av litet, och i så fall inte längre ack så hemligt, skrivprojekt, thi hi.
Hinna med att göra minst ett inlägg på bloggen varje dag.
Ta julledigt!
Realistiskt?
Öh... vad menas med det ordet? Tror aldrig jag har hört det förut. Jag... förstår... inte...
fredag 7 september 2012
Utan mottagare får texten aldrig liv
Behövde en paus. Ingen inspiration. För mycket att göra. Förkylningar och annat skräp som kom men aldrig gick sin väg igen. Sommaren med allt vad det innebär tog över samtidigt som jag kände att jag bara skrev rakt ut i tomma intet. Att skriva utan att veta om det var någon som faktiskt läste mina inlägg, läste dem för dess egen skull vill säga, det började att kännas. Besöksstatistik är en sak - kommentarer en annan. En helt annan. Jag behövde en paus. En tre månader lång paus.
Utan en mottagare får en text aldrig liv. Den bara... ebbar ut. Är det inte därför man skriver? Man vill att någon ska läsa och reagera? Till och med om man skriver en privat dagbok så tror jag att tanken finns med någonstans att någon dag kommer någon att läsa det här. Kanske ingen annan än mitt äldre jag men ändå. Någon annan än den jag är idag.
Det här är ingen privat dagbok. Jag skriver öppet. På internet. För alla som vill läsa. Och läsa gör ni. Även nu när jag har varit frånvarande i en hel sommar så har ni tittat in här. Betydligt oftare än jag själv, det måste jag erkänna. För jag har hållit mig undan. Jag har behövt det. Men nu är jag tillbaka.
På försök.
Utan en mottagare får en text aldrig liv. Den bara... ebbar ut. Är det inte därför man skriver? Man vill att någon ska läsa och reagera? Till och med om man skriver en privat dagbok så tror jag att tanken finns med någonstans att någon dag kommer någon att läsa det här. Kanske ingen annan än mitt äldre jag men ändå. Någon annan än den jag är idag.
Det här är ingen privat dagbok. Jag skriver öppet. På internet. För alla som vill läsa. Och läsa gör ni. Även nu när jag har varit frånvarande i en hel sommar så har ni tittat in här. Betydligt oftare än jag själv, det måste jag erkänna. För jag har hållit mig undan. Jag har behövt det. Men nu är jag tillbaka.
På försök.
måndag 19 december 2011
Väntan
Att vänta är inte min starka sida. Särskilt inte när jag vet vad jag vill. Då ska det helst ske nu. På studs. Med det inte sagt att jag inte kan vänta. Det kan jag, så länge jag vet att det blir som jag hoppas. Som jag vill. Då kan jag vänta i evigheters evigheter. Om jag måste.
Men bara om jag måste.
Just nu väntar jag på många olika saker. Ingen av dem kommer jag troligen att få svar på förrän nästa år. Ja, faktiskt. Nästa år. Det är långt dit. Flera veckor minst. Som jag måste vänta. Och vänta. Och vänta. Jag avskyr att vänta.
Det finns en väntan som börjar närma sig sitt slut. Inte riktigt än - men snart. En liten ljusglimt i allt det mörka och evighetslånga väntandet. Det kom ett samtal som svar på ett av mina svåra samtal för en tid sedan. Noah ska få ett helt nytt team på Habiliteringen. Ett inofficiellt löfte om att få just "det" teamet som jag önskade fick jag också. Men bara inofficiellt. För chefer vågar inte inkräkta på andra chefers revir. Åtminstone inte på Habiliteringen. För att få det officiella löftet måste vi först utnyttja vårt "fria vårdval" som det heter så fint och flytta över honom till "andra sidan". Samma byggnad, samma reception, samma korridorer och samma lokaler. Bara en annan chef. Som ansvarar för en annan personalgrupp. Först då kan det inofficiella bli officiellt. Men då krävs det väntan.
Vad jag avskyr att vänta. Får hoppas att det blir på någonting gott. För då kan det vara värt det. All denna väntan.
Men bara om jag måste.
Just nu väntar jag på många olika saker. Ingen av dem kommer jag troligen att få svar på förrän nästa år. Ja, faktiskt. Nästa år. Det är långt dit. Flera veckor minst. Som jag måste vänta. Och vänta. Och vänta. Jag avskyr att vänta.
Det finns en väntan som börjar närma sig sitt slut. Inte riktigt än - men snart. En liten ljusglimt i allt det mörka och evighetslånga väntandet. Det kom ett samtal som svar på ett av mina svåra samtal för en tid sedan. Noah ska få ett helt nytt team på Habiliteringen. Ett inofficiellt löfte om att få just "det" teamet som jag önskade fick jag också. Men bara inofficiellt. För chefer vågar inte inkräkta på andra chefers revir. Åtminstone inte på Habiliteringen. För att få det officiella löftet måste vi först utnyttja vårt "fria vårdval" som det heter så fint och flytta över honom till "andra sidan". Samma byggnad, samma reception, samma korridorer och samma lokaler. Bara en annan chef. Som ansvarar för en annan personalgrupp. Först då kan det inofficiella bli officiellt. Men då krävs det väntan.
Vad jag avskyr att vänta. Får hoppas att det blir på någonting gott. För då kan det vara värt det. All denna väntan.
torsdag 20 oktober 2011
Var är min son välkommen?
Okej, ännu ett mastodontinlägg från mig men om jag inte skriver av mig kommer jag aldrig att somna. Jag har legat här vaken i flera timmar redan och tankarna bara mal på. Ofta när jag har mycket att fundera över så brukar ett yogapass få saker och ting att falla på sin plats. Det gäller livet i stort såväl som mitt skrivande. Yogapasset igår kväll var inget undantag. De senaste veckorna har jag gått runt och känt att det är något som jag inte riktigt kan sätta fingret på... en känsla som infinner sig varje gång jag hämtar eller lämnar min son på förskolan. Jag känner mig irriterad och olustig men utan att riktigt förstå vad det är som orsakar det. Men så under en av de mera avslappnande yogaövningarna igår så föll till slut alla bitarna på plats. På gott och ont.
När min son började på förskolan i våras så kändes det mot alla odds helt okej. Som de flesta föräldrar så var jag givetvis orolig för hur det skulle gå och hur han skulle tas emot. För att inte nämna min egen oerhört negativa upplevelse av "dagis" som barn vilken givetvis spökade även om jag gjorde vad jag kunde för att dölja det för honom. Men mina farhågor kom på skam. Såväl rektor som avdelningspersonalen och inte minst hans ansvariga pedagog tog emot honom med öppna armar och stort engagemang. Åtminstone kändes det så för mig som förälder. Och Noah själv älskade att gå till förskolan nästan från första stund. Inskolningen fick ta en hel månad men vad gjorde det? Ibland undrar jag om inte den tiden egentligen var mer till för mig än för honom eftersom han fann sig så bra till rätta. Det faktum att det inte fanns några jämnåriga barn var ett mindre problem eftersom det skulle tas in nya barn efter sommaren i hans årskull. Gruppen han gick i var åldersblandad vilket sågs som positivt av hans habiliteringsteam och personalgruppen var stabil med få förändringar. Hela personalgruppen skickades också omgående iväg på teckenkurs för att kunna möta Noah med tecken i vardagliga situationer. Sakta men säkert började jag att slappna av. Dumt, dumt, DUMT gjort av mig! Vid det här laget borde jag verkligen veta bättre.
För förändringarna kom. Som en kalldusch.
Första slaget kom redan i slutet av vårterminen. En förskoleavdelning skulle stängas och omvandlas till skola efter sommaren. (Noahs förskola är en kombinerad förskola-skola.) Resultatet blev att inga jämnåriga barn togs in när höstterminen startade och Noah förblev ensam i sin åldersgrupp. De två kvarvarande förskolegrupperna gjordes om till åldershomogena grupper och Noah placerades i den gruppen med barn som var, inte ett år utan två år äldre än honom. I samband med förändringarna blev det även rektorsbyte på skolan och det vet jag av erfarenhet hur det påverkar. Noah förlorade även sin ansvarighetspedagog eftersom hon placerades i den andra gruppen med yngre barn.
Självfallet reagerade jag. Från habiliteringens sida var de också kritiska men menade att så kan de ju inte göra utan det där kommer de att ändra på när de inser det ohållbara i situationen. Så fel hade de. Så naiva var de. Kanske borde jag som förälder redan här reagerat med att försöka hitta en annan förskoleplacering för min son. Jag vet faktiskt inte. Hur det nu blev så beslutade vi att ge det en chans och låta honom gå kvar. Trots allt var delar av den personalgrupp som varit hans kvar och det viktigaste av allt - Noah gillade verkligen sin förskola. För självfallet inser jag att förändringar inom skolan och barnomsorgens värld är oundvikliga. Men som det urgamla uttrycket lyder: Var och en är sig själv närmast. Noah är det viktigaste i mitt liv. Jag måste givetvis se till det som är bäst för min son i första hand. För de här förändringarna på hans förskola har enbart varit av ondo för honom.
I dagsläget är Noah inne på sin tredje ansvariga pedagog sedan förskolestarten för mindre än åtta månader sedan, om än en tillfällig sådan då den som fick ansvar för honom efter alla förändringar är sjukskriven. Givetvis ingen bra situation för en kille som Noah. Alla barn mår bra av stabilitet och struktur i tillvaron men ett barn med ett funktionshinder som Downs syndrom behöver det om möjligt ännu mer. Till råga på allt så är detta också den enda pedagog som gått teckenkursen vilket innebär att Noah ännu inte möts med tecken i sitt vardagliga liv utanför hemmet. Något som är grundläggande för hans språkliga utveckling.
Det som jag har gått runt och känt av den senaste tiden är en förändring i attityd gentemot Noah hos personalen på hans förskoleavdelning och det är den förändringen som gör mig både ledsen och uppgiven men också arg. För Noah är mitt allt och förtjänar det bästa. Jag har länge gått och funderat på vad det är som är annorlunda men det var först nu ikväll som jag såg mönstret vilket gjorde att alla bitarna föll på plats: Noah har börjat ses som ett problem på sin förskola.
När jag ser tillbaka på de diskussioner och samtal jag haft med olika medlemmar av personalen ända sedan det mötet i slutet på våren där jag blev informerad om de kommande förändringarna så inser jag att det är en attitydförändring som har smugit sig på och det kanske är därför det tagit mig så lång tid att reagera. Den första händelsen jag minns är att i samband med det mötet så ifrågasatte medlemmar av personalen Noahs placering i den förskolegruppen med äldre barn, något jag vid tillfället själv gjorde. De var inte heller sena med att påpeka att det kanske var rätt läge att byta förskola med tanke på att det ändå gjordes förändringar och det faktum att Noah fortfarande var så liten. Under hösten har jag med jämna mellanrum hamnat i inofficiella diskussioner med olika medlemmar av personalen där "andra alternativ" har föreslagits, bland annat särskilda resursgrupper för barn med funktionshinder. Droppen kom när jag för, vilken gång i ordningen minns jag faktiskt inte, fick slängt i ansiktet på mig att Noah faktiskt får 15 timmar resursstöd i veckan trots att "han bara ska ha 10 timmar". Vad då bara ska ha? Så här säger skollagen om barn med funktionshinder:
När min son började på förskolan i våras så kändes det mot alla odds helt okej. Som de flesta föräldrar så var jag givetvis orolig för hur det skulle gå och hur han skulle tas emot. För att inte nämna min egen oerhört negativa upplevelse av "dagis" som barn vilken givetvis spökade även om jag gjorde vad jag kunde för att dölja det för honom. Men mina farhågor kom på skam. Såväl rektor som avdelningspersonalen och inte minst hans ansvariga pedagog tog emot honom med öppna armar och stort engagemang. Åtminstone kändes det så för mig som förälder. Och Noah själv älskade att gå till förskolan nästan från första stund. Inskolningen fick ta en hel månad men vad gjorde det? Ibland undrar jag om inte den tiden egentligen var mer till för mig än för honom eftersom han fann sig så bra till rätta. Det faktum att det inte fanns några jämnåriga barn var ett mindre problem eftersom det skulle tas in nya barn efter sommaren i hans årskull. Gruppen han gick i var åldersblandad vilket sågs som positivt av hans habiliteringsteam och personalgruppen var stabil med få förändringar. Hela personalgruppen skickades också omgående iväg på teckenkurs för att kunna möta Noah med tecken i vardagliga situationer. Sakta men säkert började jag att slappna av. Dumt, dumt, DUMT gjort av mig! Vid det här laget borde jag verkligen veta bättre.
För förändringarna kom. Som en kalldusch.
Första slaget kom redan i slutet av vårterminen. En förskoleavdelning skulle stängas och omvandlas till skola efter sommaren. (Noahs förskola är en kombinerad förskola-skola.) Resultatet blev att inga jämnåriga barn togs in när höstterminen startade och Noah förblev ensam i sin åldersgrupp. De två kvarvarande förskolegrupperna gjordes om till åldershomogena grupper och Noah placerades i den gruppen med barn som var, inte ett år utan två år äldre än honom. I samband med förändringarna blev det även rektorsbyte på skolan och det vet jag av erfarenhet hur det påverkar. Noah förlorade även sin ansvarighetspedagog eftersom hon placerades i den andra gruppen med yngre barn.
Självfallet reagerade jag. Från habiliteringens sida var de också kritiska men menade att så kan de ju inte göra utan det där kommer de att ändra på när de inser det ohållbara i situationen. Så fel hade de. Så naiva var de. Kanske borde jag som förälder redan här reagerat med att försöka hitta en annan förskoleplacering för min son. Jag vet faktiskt inte. Hur det nu blev så beslutade vi att ge det en chans och låta honom gå kvar. Trots allt var delar av den personalgrupp som varit hans kvar och det viktigaste av allt - Noah gillade verkligen sin förskola. För självfallet inser jag att förändringar inom skolan och barnomsorgens värld är oundvikliga. Men som det urgamla uttrycket lyder: Var och en är sig själv närmast. Noah är det viktigaste i mitt liv. Jag måste givetvis se till det som är bäst för min son i första hand. För de här förändringarna på hans förskola har enbart varit av ondo för honom.
I dagsläget är Noah inne på sin tredje ansvariga pedagog sedan förskolestarten för mindre än åtta månader sedan, om än en tillfällig sådan då den som fick ansvar för honom efter alla förändringar är sjukskriven. Givetvis ingen bra situation för en kille som Noah. Alla barn mår bra av stabilitet och struktur i tillvaron men ett barn med ett funktionshinder som Downs syndrom behöver det om möjligt ännu mer. Till råga på allt så är detta också den enda pedagog som gått teckenkursen vilket innebär att Noah ännu inte möts med tecken i sitt vardagliga liv utanför hemmet. Något som är grundläggande för hans språkliga utveckling.
Det som jag har gått runt och känt av den senaste tiden är en förändring i attityd gentemot Noah hos personalen på hans förskoleavdelning och det är den förändringen som gör mig både ledsen och uppgiven men också arg. För Noah är mitt allt och förtjänar det bästa. Jag har länge gått och funderat på vad det är som är annorlunda men det var först nu ikväll som jag såg mönstret vilket gjorde att alla bitarna föll på plats: Noah har börjat ses som ett problem på sin förskola.
När jag ser tillbaka på de diskussioner och samtal jag haft med olika medlemmar av personalen ända sedan det mötet i slutet på våren där jag blev informerad om de kommande förändringarna så inser jag att det är en attitydförändring som har smugit sig på och det kanske är därför det tagit mig så lång tid att reagera. Den första händelsen jag minns är att i samband med det mötet så ifrågasatte medlemmar av personalen Noahs placering i den förskolegruppen med äldre barn, något jag vid tillfället själv gjorde. De var inte heller sena med att påpeka att det kanske var rätt läge att byta förskola med tanke på att det ändå gjordes förändringar och det faktum att Noah fortfarande var så liten. Under hösten har jag med jämna mellanrum hamnat i inofficiella diskussioner med olika medlemmar av personalen där "andra alternativ" har föreslagits, bland annat särskilda resursgrupper för barn med funktionshinder. Droppen kom när jag för, vilken gång i ordningen minns jag faktiskt inte, fick slängt i ansiktet på mig att Noah faktiskt får 15 timmar resursstöd i veckan trots att "han bara ska ha 10 timmar". Vad då bara ska ha? Så här säger skollagen om barn med funktionshinder:
9 § Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling ska ges det stöd som deras speciella behov kräver.Om det genom uppgifter från förskolans personal, ett barn eller ett barns vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att ett barn är i behov av särskilt stöd, ska förskolechefen se till att barnet ges sådant stöd. Barnets vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta vid utformningen av de särskilda stödinsatserna.”
Uppenbarligen gäller inte skollagen på min sons förskola. Åtminstone är den inte implementerad hos personalen ännu.
Och det är det här som får mig att ligga sömnlös här i natt och fundera. Vilka rättigheter har min son egentligen? Slutsatsen jag kommer fram till är att han har rätt att få allt det stöd och all den träning han behöver, vare sig han går 15 timmar eller 45 timmar i veckan på förskolan. Men just nu får han - med personalens egna ord - 15 timmar av "mest passning". Även Noahs habiliteringsteam som har varit ute på förskolan för att dels observera och dels handleda personalen är mycket kritiska till hur han behandlas. Men trots deras ansträngningar har de inte fått gehör hos personalen för vad de, men även jag, känner att Noah behöver. Vi talar alla för döva öron.
Och det är det här som får mig att ligga sömnlös här i natt och fundera. Vilka rättigheter har min son egentligen? Slutsatsen jag kommer fram till är att han har rätt att få allt det stöd och all den träning han behöver, vare sig han går 15 timmar eller 45 timmar i veckan på förskolan. Men just nu får han - med personalens egna ord - 15 timmar av "mest passning". Även Noahs habiliteringsteam som har varit ute på förskolan för att dels observera och dels handleda personalen är mycket kritiska till hur han behandlas. Men trots deras ansträngningar har de inte fått gehör hos personalen för vad de, men även jag, känner att Noah behöver. Vi talar alla för döva öron.
Vad är det då som ligger till grund för den här förändrade attityden hos personalen? Jag vet faktiskt inte utan kan bara spekulera.
Större förändringar på en arbetsplats är ofta omvälvande för en personalgrupp. Det säger sig själv. Att få en ny chef/rektor hör givetvis till dessa. Jag har själv varit med om både negativa och positiva förändringar i samband med rektorsbyte på min egen arbetsplats och jag vet att det påverkar - inte bara på individnivå utan även på gruppnivå. Åt båda hållen. Inte minst tar det tid att lära känna en ny chef och den tiden ger ofta utrymme för oroskänslor att ta sig upp till ytan. Jag vet inte om det är det här som ligger bakom den förändring i attityd som jag blivit medveten om hos personalgruppen på Noahs förskola eller om det är förändringarna av själva strukturen på förskolan eller de nya personalkonstellationerna eller om det är något annat som ligger bakom. Jag är inte heller övertygad om att jag kommer att få svar på den frågan. Jag vet bara att Noah är samma kille nu som i våras och att han har samma behov av resurstimmar och teckenstöd som då. Men det som inte var ett problem då innan alla förändringar har plötsligt blivit ett problem nu - dvs Noah.
Med detta vill jag inte ha sagt att jag inte tycker att personalen tar väl hand om Noah. För det gör de. Om det man menar med förskola är ren barnpassning. För om inte viljan finns så finns inte heller de grundläggande förutsättningarna att ge Noah det stöd han inte bara behöver utan också har rätt till. Det handlar inte bara om deras negativa syn på det faktum att Noah är ett barn med funktionshindret Downs som går i en grupp tillsammans med "vanliga" barn utan även det faktum att Noah är två år yngre än alla andra barn där vilket ger personalen en svår situation att hantera.
Större förändringar på en arbetsplats är ofta omvälvande för en personalgrupp. Det säger sig själv. Att få en ny chef/rektor hör givetvis till dessa. Jag har själv varit med om både negativa och positiva förändringar i samband med rektorsbyte på min egen arbetsplats och jag vet att det påverkar - inte bara på individnivå utan även på gruppnivå. Åt båda hållen. Inte minst tar det tid att lära känna en ny chef och den tiden ger ofta utrymme för oroskänslor att ta sig upp till ytan. Jag vet inte om det är det här som ligger bakom den förändring i attityd som jag blivit medveten om hos personalgruppen på Noahs förskola eller om det är förändringarna av själva strukturen på förskolan eller de nya personalkonstellationerna eller om det är något annat som ligger bakom. Jag är inte heller övertygad om att jag kommer att få svar på den frågan. Jag vet bara att Noah är samma kille nu som i våras och att han har samma behov av resurstimmar och teckenstöd som då. Men det som inte var ett problem då innan alla förändringar har plötsligt blivit ett problem nu - dvs Noah.
Med detta vill jag inte ha sagt att jag inte tycker att personalen tar väl hand om Noah. För det gör de. Om det man menar med förskola är ren barnpassning. För om inte viljan finns så finns inte heller de grundläggande förutsättningarna att ge Noah det stöd han inte bara behöver utan också har rätt till. Det handlar inte bara om deras negativa syn på det faktum att Noah är ett barn med funktionshindret Downs som går i en grupp tillsammans med "vanliga" barn utan även det faktum att Noah är två år yngre än alla andra barn där vilket ger personalen en svår situation att hantera.
Så just nu känns det tungt. När jag om några timmar lämnar min son på förskolan kommer det här att fortsätta gnaga i mig. Det är en känsla som jag önskar att alla föräldrar slapp känna. För mig är det uppenbart att de öppna armarnas tid är förbi. För min son är inte längre välkommen på sin förskola.
torsdag 25 augusti 2011
Livet med Noah, del 3 - En helt vanlig kille och lite till
Noah är en busig, glad och charmig kille som snart ska fylla tre år. Han älskar att gunga, sparka boll, åka rutschkana, klättra och gå balansgång. I sommar har han lärt sig att springa och nu har han hur mycket spring i benen som helst. Riktigt fort går det undan när han lyckas få någon att jaga efter honom. Men det allra bästa Noah vet är att simma. Han verkligen älskar vatten och både simmar och dyker som en fisk. Det har han gjort ända sedan första babysimkursen när han var drygt fyra månader gammal. Nu har han klarat av alla fem kurserna på Aquabarns babysim med bravur och gått vidare till minisimskurserna. I sommar har han lärt sig att simma helt själv med enbart armringar som flythjälpmedel. Nåja, visserligen bara hundsim men det är ju den nya trenden så varför inte? Det funkar. Han simmar hela längder i polen utan att någon hjälper honom och han skrattar högt hela tiden. Det är ren och skär lycka som strålar ur hans ögon när han får simma.
Noah älskar också att stoja och busa. Ibland snurrar han runt runt tills han blir helt yr. Han är också riktigt duktig på att slå volter med stöd mot någon vuxens knä. En riktig favoritlek är spökleken. Då lägger han en filt över huvudet och försöker fånga oss med hjälp av enbart ljudet. Men vanlig ta fatt duger det också. När pappa kommer hem är det två saker som Noah vill göra - sitta i knäet och styra när pappa kör bilen bort till parkeringen och flyga genom luften.
Noah har en lillasyster som är ett år. Ibland kivas de och ibland leker de tillsammans hur bra som helst. Den senaste tiden har han och lillasyster roat sig med att trampa runt i mamma och pappas stora skor. Det är kul! Men ibland så är lillasyster dum och tar hans leksaker och då är det inte riktigt lika kul. Syskonkärlek.
Noah är en riktig liten myskille som älskar att krypa upp i famnen och gosa en stund. Särskilt när han precis har vaknat. Det finns hur mycket kramar som helst i honom och ibland räcker de till och med åt lillasyster.
Det första Noah gör varje morgon är att plocka fram en bok. Hans allra första bokkärlek var Max-böckerna. Aldrig fick han nog av att höra om Max boll eller Max bil och jag minns hur jag ibland satt och läste dem om och om igen tills det gick runt i huvudet. Idag är det böckerna om Lilla Spöket Laban som smäller högst. Noah har blivit riktigt duktig på att härma Labolinas alla tokiga ljud. De tecknade filmerna om Laban var också de första filmerna han någonsin fick stifta bekantskap med. Än i dag är de bland hans absoluta favoriter. Men inte den där de bakar chokladbollar. Den tycker han inte om. En annan favorit är Emil i Lönneberga. Så mycket Emil som det finns i honom så kanske det inte är så konstigt. Den senaste tiden så har dock Pingu tagit över. Noah skrattar så han kiknar när Pingu och hans kompisar sparkar boll. Ibland när han gör något helt annat kan han plötsligt börja skratta högt för sig själv och då kan man vara ganska säker på att det är Pingu han tänker på. Men Pingu dansar också roligt tycker Noah som ofta tar chansen att stå framför datorn och försöka apa efter. Faktum är att det är många saker som Pingu hittar på som Noah också hittar på här hemma. Stå på huvudet till exempel eller hoppa ner från saker och slå kullerbyttor.
Noah är allt detta. Noah är som vilken nästantreåring som helst. Men han är också lite till.
Noah är också hjärtfrisk, har bra hörsel och utmärkt syn. Inte heller har han några andra medfödda sjukdomar som läkarna hittar. Inte heller är han oftare förkyld än andra barn. Faktum är att han tvärtom verkar ha ett bra immunförsvar. Åtminstone enligt hans läkare. Lunginflammationen förra året var ett undantag, en engångshändelse anser hon. Faktum är att hittills har lillasyster varit oftare sjuk än han. Men så är det väl ofta med småsyskon som har storasyskon som går på förskola.
Noah behöver och får daglig träning för att utvecklas och lära sig saker som för andra barn är självklarheter. Varje morgon får han ansiktsmassage. Ibland tränar vi med händerna, ibland med ljud. Ibland tränar vi med hjälp av böcker och ibland framför datorn. Om Noah själv får bestämma så skulle vi alltid träna framför datorn. Noah tecknar några tecken med sina händer. När han måste. Oftast verkar han tycka att tecken mest är ett nödvändigt ont. Men det börjar så smått att lossna. När han vill ha något lär han sig tecknet för det jättefort. Som "kiwi", "film", "vovve" och "bok". Det är viktiga tecken i Noahs värld. Noah pratar inte än. Förra året, innan han blev sjuk och innan han fick en lillasyster, sa han "mammam, vov vov, nej" och "bo bo" (bok). Sedan blev han tyst. Men det börjar så smått komma tillbaka. Vi jobbar på det. "Nej" är han jättebra på att säga nu.
Med jämna mellanrum går vi på möten på Barn- och ungdomshabiliteringen här i Göteborg. Där får Noah träffa en sjukgymnast och en logoped. Tidigare fick han träffa en talpedagog istället för logopeden och henne saknar vi. Men i år ska vi också få träffa en specialpedagog. Hon ska göra en kartläggning av Noah och förhoppningsvis ska den ge oss lite vägledning i hur vi bäst hjälper honom att utvecklas. Varje torsdag får han simträning och det älskar han så klart. Tänk att få simma två gånger i veckan när man är ett vattendjur! Då och då får Noah också gå andra kurser för att träna lite extra.
Noah är en helt vanlig liten kille full av energi, livsglädje och kärlek. En helt vanlig liten kille som förtjänar att få alla möjligheter och chanser att utvecklas och leva sitt liv fullt ut. Jag önskar innerligt att han kommer att få det. Men helt säker är jag inte - han har nämligen något som kallas för Downs Syndrom.
Noah älskar också att stoja och busa. Ibland snurrar han runt runt tills han blir helt yr. Han är också riktigt duktig på att slå volter med stöd mot någon vuxens knä. En riktig favoritlek är spökleken. Då lägger han en filt över huvudet och försöker fånga oss med hjälp av enbart ljudet. Men vanlig ta fatt duger det också. När pappa kommer hem är det två saker som Noah vill göra - sitta i knäet och styra när pappa kör bilen bort till parkeringen och flyga genom luften.
Noah har en lillasyster som är ett år. Ibland kivas de och ibland leker de tillsammans hur bra som helst. Den senaste tiden har han och lillasyster roat sig med att trampa runt i mamma och pappas stora skor. Det är kul! Men ibland så är lillasyster dum och tar hans leksaker och då är det inte riktigt lika kul. Syskonkärlek.
Noah är en riktig liten myskille som älskar att krypa upp i famnen och gosa en stund. Särskilt när han precis har vaknat. Det finns hur mycket kramar som helst i honom och ibland räcker de till och med åt lillasyster.
Det första Noah gör varje morgon är att plocka fram en bok. Hans allra första bokkärlek var Max-böckerna. Aldrig fick han nog av att höra om Max boll eller Max bil och jag minns hur jag ibland satt och läste dem om och om igen tills det gick runt i huvudet. Idag är det böckerna om Lilla Spöket Laban som smäller högst. Noah har blivit riktigt duktig på att härma Labolinas alla tokiga ljud. De tecknade filmerna om Laban var också de första filmerna han någonsin fick stifta bekantskap med. Än i dag är de bland hans absoluta favoriter. Men inte den där de bakar chokladbollar. Den tycker han inte om. En annan favorit är Emil i Lönneberga. Så mycket Emil som det finns i honom så kanske det inte är så konstigt. Den senaste tiden så har dock Pingu tagit över. Noah skrattar så han kiknar när Pingu och hans kompisar sparkar boll. Ibland när han gör något helt annat kan han plötsligt börja skratta högt för sig själv och då kan man vara ganska säker på att det är Pingu han tänker på. Men Pingu dansar också roligt tycker Noah som ofta tar chansen att stå framför datorn och försöka apa efter. Faktum är att det är många saker som Pingu hittar på som Noah också hittar på här hemma. Stå på huvudet till exempel eller hoppa ner från saker och slå kullerbyttor.
Noah är allt detta. Noah är som vilken nästantreåring som helst. Men han är också lite till.
Noah är också hjärtfrisk, har bra hörsel och utmärkt syn. Inte heller har han några andra medfödda sjukdomar som läkarna hittar. Inte heller är han oftare förkyld än andra barn. Faktum är att han tvärtom verkar ha ett bra immunförsvar. Åtminstone enligt hans läkare. Lunginflammationen förra året var ett undantag, en engångshändelse anser hon. Faktum är att hittills har lillasyster varit oftare sjuk än han. Men så är det väl ofta med småsyskon som har storasyskon som går på förskola.
Noah behöver och får daglig träning för att utvecklas och lära sig saker som för andra barn är självklarheter. Varje morgon får han ansiktsmassage. Ibland tränar vi med händerna, ibland med ljud. Ibland tränar vi med hjälp av böcker och ibland framför datorn. Om Noah själv får bestämma så skulle vi alltid träna framför datorn. Noah tecknar några tecken med sina händer. När han måste. Oftast verkar han tycka att tecken mest är ett nödvändigt ont. Men det börjar så smått att lossna. När han vill ha något lär han sig tecknet för det jättefort. Som "kiwi", "film", "vovve" och "bok". Det är viktiga tecken i Noahs värld. Noah pratar inte än. Förra året, innan han blev sjuk och innan han fick en lillasyster, sa han "mammam, vov vov, nej" och "bo bo" (bok). Sedan blev han tyst. Men det börjar så smått komma tillbaka. Vi jobbar på det. "Nej" är han jättebra på att säga nu.
Med jämna mellanrum går vi på möten på Barn- och ungdomshabiliteringen här i Göteborg. Där får Noah träffa en sjukgymnast och en logoped. Tidigare fick han träffa en talpedagog istället för logopeden och henne saknar vi. Men i år ska vi också få träffa en specialpedagog. Hon ska göra en kartläggning av Noah och förhoppningsvis ska den ge oss lite vägledning i hur vi bäst hjälper honom att utvecklas. Varje torsdag får han simträning och det älskar han så klart. Tänk att få simma två gånger i veckan när man är ett vattendjur! Då och då får Noah också gå andra kurser för att träna lite extra.
Noah är en helt vanlig liten kille full av energi, livsglädje och kärlek. En helt vanlig liten kille som förtjänar att få alla möjligheter och chanser att utvecklas och leva sitt liv fullt ut. Jag önskar innerligt att han kommer att få det. Men helt säker är jag inte - han har nämligen något som kallas för Downs Syndrom.
onsdag 27 juli 2011
Livet med Noah, del 2 - Fördomarnas fula ansikte
När Noah var nyfödd, bara en dag gammal, och jag som nybliven mamma fick besked om att han kanske hade Downs syndrom, var det många tankar, rädslor och skräckscenarion som flög igenom mitt huvud. Många av dem är sedan länge bortflugna utan att ha lämnat ett enda avtryck. Andra lever kvar och kommer att göra det länge. Skulle hans hjärta vara friskt om det nu var så att han hade DS? Skulle han ha några andra mer eller mindre allvarliga sjukdomar som skulle försvåra hans liv? Hur skulle han komma att bemötas av människor som han möter och vilka fördomar kommer han att behöva tampas med? Kommer jag som hans mamma klara av att ge honom allt det stöd och den kärlek han kommer att behöva i livet? Vad jag minns är att det dygnet innan provsvaret kom tillbaka var ett av de värsta i mitt liv. Jag ville bara ha svaret så att jag kunde gå vidare som Noahs mamma - oavsett vad det svaret visade.
Vare sig man accepterar det som livet ger en eller inte så kommer man inte ifrån att det är en livsavgörande händelse att bli förälder för första gången och att bli förälder till ett barn som kommer att ha speciella behov - ännu mer så! En sak tvekade jag dock aldrig på där jag satt i barnrummet på Neonatal klockan 03.00 på morgonen och petade i min nyfödde son mjölkersättning på kopp eftersom min mjölk inte hade runnit till ännu och lyssnade till surret från de olika maskinerna, det var att han skulle bli älskad. För det var han redan. Av mig. Och att jag skulle göra allt som stod i in makt för att hans liv skulle bli så bra som möjligt.
En av de saker som oroade mig den natten, och som jag fortfarande oroar mig för ibland, var vilka fördomar Noah skulle komma att möta i livet. Men också för hur familj och vänner skulle ta emot honom. Det visade sig snart att jag inte hade behövt oroa mig för det senare. Noah togs emot med öppna armar och mycket kärlek. Och jag har långsamt börjat att slappna av. Det är ju ändå Sverige vi lever i. Sverige på 2000-talet. Eller hur? Givetvis inser jag, och insåg redan då, att fördomar skulle finnas och vi har också stött på dem med jämna mellanrum. Men vad jag inte insåg då var hur utbredda de faktiskt är i hela samhället. Inte minst bland de människor som faktiskt borde veta bättre - läkare, sjukvårdspersonal, förskolelärare, habiliteringspersonal och lärare bland andra. Det är något som inte bara oroar utan också skrämmer mig. Och det är först nu när jag har snart tre år med en DS-kille att se tillbaka på som det börjar gå upp för mig på allvar att alla inte kommer att ta emot honom med öppna armar. Naivt? Jag vet inte.
Diskussionen som pågår just nu och som har sin utgångspunkt i det som sker i Danmark har givetvis väckt en stor del av de här tankarna och orosmomenten till liv igen. När jag ser tillbaka på de här åren med Noah så inser jag hur många fördomar som faktiskt redan har drabbat honom. Och det otäcka är att de dök upp redan innan vi ens lämnat Neonatal, faktiskt innan vi ens hade fått svar om Noah hade Downs eller inte. Skrämmande, inte sant?
På Neonatal mötte jag personal som var både engagerade och proffessionella, underbara personer som månade om både oss föräldrar och barnen som låg där. Men jag mötte också personal som i sin välmening visade att det även där fanns gott om fördomar. Ett exempel är amningen. "Noah skulle troligen inte kunna amma" fick jag höra. Det hade med sugförmågan hos barn med Downs att göra, sa man till mig. Under den veckan vi tillbringade på Neonatal blev jag flera gånger uppmanad att lägga ner amningsförsöken. Till och med den ansvarige läkaren ifrågasatte min önskan att amma honom. Men de hade inte räknat med min envishet... eller Noahs för den delen. Han ammade tills han var 11 månader. Det visade sig att det inte var hans förmåga att amma som det var fel på utan mig. Jag var så stressad av miljön där att mjölken inte rann till förrän jag var hemma igen. I Sverige på 2000-talet behöver man som nybliven mamma med andra ord slåss och argumentera halvt ihjäl sig för att få förtroendet att lita till sin egen intuition som förälder.
Det här var bara ett exempel på fördomar som florerade där på Neonatal.
Ett annat och betydligt värre exempel är sättet vi fick beskedet om att Noah kanske hade Downs. Efter att läkaren hade berättat om misstanken så frågade han lite försiktigt vad vi visste om vad det innebar. Sedan gav han sig in i en beskrivning som för mig mest kändes som en blandning av gamla dammiga klichéer och skrämselpropaganda och gjorde mig fullkomligt ursinnig. När man får ett besked om att ens nyfödda barn eventuellt kommer att ha ett livslångt funktionshinder så hamnar man givetvis i lite av ett chocktillstånd. Trots det minns jag att jag ville jag skrika till läkaren: Vilket århundrade lever du på? 2000-talet eller 1800-talet? Fortfarande när jag tänker på det så blir jag arg.
Ungefär så här lät det: Noah skulle förmodligen vara hjärtsjuk och behöva genomgå en hjärtoperation inom de närmaste dagarna (Läkaren hade misstagit sig på ett blåsljud, Noah är hjärtfrisk). Utöver det så skulle han förmodligen lida av diverse olika sjukdomstillstånd inklusive problem med både sköldkörtel och lungor. Anledningen till att han inte hade haft avföring var ett annat allvarligt sjukdomstillstånd som troligen skulle kräva en annan operation. När jag påpekade att Noah visst hade haft avföring, jag hade själv bytt blöja på honom, så såg läkaren mest förbryllad ut och sa att det var ovanligt och att då hade vi haft tur. Han fortsatte sedan att beskriva det liv vi kunde vänta oss med stackars Noah som skulle lida av ständiga infektionssjukdomar och ha en beräknad livslängd av 52 år. Han skulle troligen inte heller kunna gå förrän han var åtminstone en 3-4 år, inte tala förrän skolåldern om han nu lärde sig tala alls för det krävdes ju att vi lärde oss teckenspråk i så fall. Någonstans hade den här läkaren ändå fått till sig att man måste väl ändå ge de nyblivna föräldrarna lite hopp så han klämde i med att om vi hade tur så kunde kanske Noah lära sig att åka buss själv om han fick tydliga instruktioner men då måste vi se upp så han inte blev lurad på pengar eftersom personer med Downs är så godtrogna. Han avslutade med lite klichéer om att nästan alla människor med Downs har "speciella talanger" och kanske skulle Noah kunna måla eller sjunga riktigt fint.
Så går det till i Sverige på 2000-talet när en läkare berättar om Downs syndrom för en nybliven förälder. Det är så man nästan blir mörkrädd, inte sant?
Även på Barn- och ungdomshabiliteringen dit jag går med Noah regelbundet finns det fördomar även om jag inte tror personalen där ser det så själva. De som arbetar med barnen vill verkligen deras bästa men det är inte alltid självklart att de vet vad barnens bästa är. Under ett av mina första besök där blev jag bland annat ifrågasatt av personalen (som jag ändå räknar som otroligt stöttande och bra att ha att göra med - för det mesta) om mitt beslut att umgås med min "mammagrupp" och låta Noah träffa "vanliga" barn med motiveringen att "både han och jag kan må dåligt av det när han inte utvecklas i samma takt som de andra barnen." Tack och lov lyssnade jag inte på deras råd utan gjorde det som kändes bäst för mig och Noah. Under Noahs första år var det just där i mammagruppen och våra träffar som jag hämtade mycket av min styrka att orka. Det var där som jag fick en chans att vara "mamma till Noah" och inte "mamma till Noah som har Downs" och Noah kunde vara "Noah" och inte "Noah som har Downs". (Om jag inte sagt det förut så: Tack Therese, Caroline, Anna, Therese och Eva! Ni är fantastiska mammor allihop!)
Det här är alltså Sverige på 2000-talet - Göm undan era funktionshindrade barn där de inte syns och umgås bara med invigda.
När jag berättade att jag anmält honom till babysim - 4 månader gammal så var inte det heller någon bra idé men jag fick aldrig någon klarhet i varför. Jag lyssnade inte den gången heller. (Ja, jag har riktigt usel hörsel ibland och tur är väl det.) Noah älskade sitt babysim och gör det än idag. Han har klarat av alla fem kurserna och var bland de bästa i sin grupp där han förövrigt var det enda funktionshindrade barnet. Sverige på 2000-talet alltså - var rädd för allt om du har ett handikappat barn.
Jag har suttit på möten med förskolepersonal som refererat till barn med downs som "mongolida". I Sverige på 2000-talet. Skrämmande. Den kvinnan hade vett att be om ursäkt men min respekt har hon kvar att kämpa för.
Jag har hört det viskas bakom ryggen på mig av personer jag arbetat med (vill inte kalla dem kollegor för de har förverkat den rätten) att "Varför slänger hon pengar på så dyra kläder på en sån där?" I Sverige på 2000-talet - Har du ett handikappat barn så klä det för guds skull inte i kläder som kostar mer än en spottstyver. Det är de tydligen inte värda. Men hallå!? Finns det någon 1-åring som bryr sig om hur mycket kläderna han/hon bär har kostat? I den åldern är väl ändå kläderna mest till för föräldrarna.
Det här var bara några av de "fördomar" och "attityder" jag och Noah mötte under hans första år. Men lika väl som man säger "Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer" så är jag orolig för att det blir "små barn små fördomar, stora barn stora fördomar". Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att det inte blir så. För Noah är min älskade lillkille som jag vill ska få gå genom livet och bara uppleva det goda och vackra.
Fortsättning följer...
Vare sig man accepterar det som livet ger en eller inte så kommer man inte ifrån att det är en livsavgörande händelse att bli förälder för första gången och att bli förälder till ett barn som kommer att ha speciella behov - ännu mer så! En sak tvekade jag dock aldrig på där jag satt i barnrummet på Neonatal klockan 03.00 på morgonen och petade i min nyfödde son mjölkersättning på kopp eftersom min mjölk inte hade runnit till ännu och lyssnade till surret från de olika maskinerna, det var att han skulle bli älskad. För det var han redan. Av mig. Och att jag skulle göra allt som stod i in makt för att hans liv skulle bli så bra som möjligt.
En av de saker som oroade mig den natten, och som jag fortfarande oroar mig för ibland, var vilka fördomar Noah skulle komma att möta i livet. Men också för hur familj och vänner skulle ta emot honom. Det visade sig snart att jag inte hade behövt oroa mig för det senare. Noah togs emot med öppna armar och mycket kärlek. Och jag har långsamt börjat att slappna av. Det är ju ändå Sverige vi lever i. Sverige på 2000-talet. Eller hur? Givetvis inser jag, och insåg redan då, att fördomar skulle finnas och vi har också stött på dem med jämna mellanrum. Men vad jag inte insåg då var hur utbredda de faktiskt är i hela samhället. Inte minst bland de människor som faktiskt borde veta bättre - läkare, sjukvårdspersonal, förskolelärare, habiliteringspersonal och lärare bland andra. Det är något som inte bara oroar utan också skrämmer mig. Och det är först nu när jag har snart tre år med en DS-kille att se tillbaka på som det börjar gå upp för mig på allvar att alla inte kommer att ta emot honom med öppna armar. Naivt? Jag vet inte.
Diskussionen som pågår just nu och som har sin utgångspunkt i det som sker i Danmark har givetvis väckt en stor del av de här tankarna och orosmomenten till liv igen. När jag ser tillbaka på de här åren med Noah så inser jag hur många fördomar som faktiskt redan har drabbat honom. Och det otäcka är att de dök upp redan innan vi ens lämnat Neonatal, faktiskt innan vi ens hade fått svar om Noah hade Downs eller inte. Skrämmande, inte sant?
På Neonatal mötte jag personal som var både engagerade och proffessionella, underbara personer som månade om både oss föräldrar och barnen som låg där. Men jag mötte också personal som i sin välmening visade att det även där fanns gott om fördomar. Ett exempel är amningen. "Noah skulle troligen inte kunna amma" fick jag höra. Det hade med sugförmågan hos barn med Downs att göra, sa man till mig. Under den veckan vi tillbringade på Neonatal blev jag flera gånger uppmanad att lägga ner amningsförsöken. Till och med den ansvarige läkaren ifrågasatte min önskan att amma honom. Men de hade inte räknat med min envishet... eller Noahs för den delen. Han ammade tills han var 11 månader. Det visade sig att det inte var hans förmåga att amma som det var fel på utan mig. Jag var så stressad av miljön där att mjölken inte rann till förrän jag var hemma igen. I Sverige på 2000-talet behöver man som nybliven mamma med andra ord slåss och argumentera halvt ihjäl sig för att få förtroendet att lita till sin egen intuition som förälder.
Det här var bara ett exempel på fördomar som florerade där på Neonatal.
Ett annat och betydligt värre exempel är sättet vi fick beskedet om att Noah kanske hade Downs. Efter att läkaren hade berättat om misstanken så frågade han lite försiktigt vad vi visste om vad det innebar. Sedan gav han sig in i en beskrivning som för mig mest kändes som en blandning av gamla dammiga klichéer och skrämselpropaganda och gjorde mig fullkomligt ursinnig. När man får ett besked om att ens nyfödda barn eventuellt kommer att ha ett livslångt funktionshinder så hamnar man givetvis i lite av ett chocktillstånd. Trots det minns jag att jag ville jag skrika till läkaren: Vilket århundrade lever du på? 2000-talet eller 1800-talet? Fortfarande när jag tänker på det så blir jag arg.
Ungefär så här lät det: Noah skulle förmodligen vara hjärtsjuk och behöva genomgå en hjärtoperation inom de närmaste dagarna (Läkaren hade misstagit sig på ett blåsljud, Noah är hjärtfrisk). Utöver det så skulle han förmodligen lida av diverse olika sjukdomstillstånd inklusive problem med både sköldkörtel och lungor. Anledningen till att han inte hade haft avföring var ett annat allvarligt sjukdomstillstånd som troligen skulle kräva en annan operation. När jag påpekade att Noah visst hade haft avföring, jag hade själv bytt blöja på honom, så såg läkaren mest förbryllad ut och sa att det var ovanligt och att då hade vi haft tur. Han fortsatte sedan att beskriva det liv vi kunde vänta oss med stackars Noah som skulle lida av ständiga infektionssjukdomar och ha en beräknad livslängd av 52 år. Han skulle troligen inte heller kunna gå förrän han var åtminstone en 3-4 år, inte tala förrän skolåldern om han nu lärde sig tala alls för det krävdes ju att vi lärde oss teckenspråk i så fall. Någonstans hade den här läkaren ändå fått till sig att man måste väl ändå ge de nyblivna föräldrarna lite hopp så han klämde i med att om vi hade tur så kunde kanske Noah lära sig att åka buss själv om han fick tydliga instruktioner men då måste vi se upp så han inte blev lurad på pengar eftersom personer med Downs är så godtrogna. Han avslutade med lite klichéer om att nästan alla människor med Downs har "speciella talanger" och kanske skulle Noah kunna måla eller sjunga riktigt fint.
Så går det till i Sverige på 2000-talet när en läkare berättar om Downs syndrom för en nybliven förälder. Det är så man nästan blir mörkrädd, inte sant?
Även på Barn- och ungdomshabiliteringen dit jag går med Noah regelbundet finns det fördomar även om jag inte tror personalen där ser det så själva. De som arbetar med barnen vill verkligen deras bästa men det är inte alltid självklart att de vet vad barnens bästa är. Under ett av mina första besök där blev jag bland annat ifrågasatt av personalen (som jag ändå räknar som otroligt stöttande och bra att ha att göra med - för det mesta) om mitt beslut att umgås med min "mammagrupp" och låta Noah träffa "vanliga" barn med motiveringen att "både han och jag kan må dåligt av det när han inte utvecklas i samma takt som de andra barnen." Tack och lov lyssnade jag inte på deras råd utan gjorde det som kändes bäst för mig och Noah. Under Noahs första år var det just där i mammagruppen och våra träffar som jag hämtade mycket av min styrka att orka. Det var där som jag fick en chans att vara "mamma till Noah" och inte "mamma till Noah som har Downs" och Noah kunde vara "Noah" och inte "Noah som har Downs". (Om jag inte sagt det förut så: Tack Therese, Caroline, Anna, Therese och Eva! Ni är fantastiska mammor allihop!)
Det här är alltså Sverige på 2000-talet - Göm undan era funktionshindrade barn där de inte syns och umgås bara med invigda.
När jag berättade att jag anmält honom till babysim - 4 månader gammal så var inte det heller någon bra idé men jag fick aldrig någon klarhet i varför. Jag lyssnade inte den gången heller. (Ja, jag har riktigt usel hörsel ibland och tur är väl det.) Noah älskade sitt babysim och gör det än idag. Han har klarat av alla fem kurserna och var bland de bästa i sin grupp där han förövrigt var det enda funktionshindrade barnet. Sverige på 2000-talet alltså - var rädd för allt om du har ett handikappat barn.
Jag har suttit på möten med förskolepersonal som refererat till barn med downs som "mongolida". I Sverige på 2000-talet. Skrämmande. Den kvinnan hade vett att be om ursäkt men min respekt har hon kvar att kämpa för.
Jag har hört det viskas bakom ryggen på mig av personer jag arbetat med (vill inte kalla dem kollegor för de har förverkat den rätten) att "Varför slänger hon pengar på så dyra kläder på en sån där?" I Sverige på 2000-talet - Har du ett handikappat barn så klä det för guds skull inte i kläder som kostar mer än en spottstyver. Det är de tydligen inte värda. Men hallå!? Finns det någon 1-åring som bryr sig om hur mycket kläderna han/hon bär har kostat? I den åldern är väl ändå kläderna mest till för föräldrarna.
Det här var bara några av de "fördomar" och "attityder" jag och Noah mötte under hans första år. Men lika väl som man säger "Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer" så är jag orolig för att det blir "små barn små fördomar, stora barn stora fördomar". Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att det inte blir så. För Noah är min älskade lillkille som jag vill ska få gå genom livet och bara uppleva det goda och vackra.
Fortsättning följer...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)