När man vandrar om natten

Om någon frågar mig idag hur mycket sömn jag fick i natt så är jag inte helt övertygad om att jag skulle kunna ge ett svar på det. Ibland flyter sömn och vakenhet samman till en grynig massa som varken är det ena eller det andra men samtidigt båda tillstånden på en och samma gång. Det jag vet är att jag vandrade; vandrade mellan barnens sängar och vandrade i tankarna allt medan jag lyssnade till en liten tjej som hostade och hostade tills hon inte hade någon hosta kvar inom sig. Kanske dåsade jag någonstans mitt i allt detta. Jag minns inte. Men det jag vet att jag gjorde var att skriva.

Ofta hjälper mig skrivandet, det nattliga flödesskrivandet, att få ordning på tankarna som snurrar. Att få rätsida på saker och ting, som min mormor skulle sagt. Det hjälper mig också att sätta ord på det som fram tills den stunden har varit höljt i dunkel. Någon gång händer det att det blir en text av det. En novell. Men inte i natt. I natt handlade mina tankar och minnen om mänskliga relationer och hur skrämmande långt en del människor är villiga att gå i sin strävan uppåt och framåt.

Det finns människor som är samlare; de drar in personer vilka de tror att de kan dra nytta av någon gång, nu eller i framtiden, och spinner sitt nät omkring dem och låter dem hänga där tills det är dags. När de sedan sugit ut vad de kan kastar de det som är kvar på avskrädeshögen. Ibland är det en medveten handling. Andra gånger är de helt omedvetna om sitt beteende och den skada de orsakar. Jag har mött båda sorterna många gånger i mitt liv. Alltför många. Den här gången är min roll i det hela att stå utanför och se på, utan att kunna förhindra det som sker. Mina händer är bundna. Alla försök att ingripa skulle falla platt. Kanske skulle jag till och med framstå som en lögnare, eller bara avundsjuk och missunnsam. Jag vet inte. Det jag vet är att det inte tjänar något syfte att känna denna hjälplöshet inför det faktum att jag inte är den som kan förändra utgången. I natt tog jag ett beslut. Ibland måste människor få göra sina egna misstag. Man kan inte rädda den som inte vill bli räddad. Det kanske inte händer nu, kanske inte i morgon och kanske inte ens om ett år. Kanske dröjer det tio år innan sanningen avslöjas för de som fångats i ett mänskligt spindelnät. Men jag vet, att förr eller senare kommer sanningen fram och ut i ljuset. Jag bara hoppas att skadan som då skett inte är alltför stor.