"Det mest kränkande jag hört"

Den här artikeln dök upp i mitt Facebookflöde i morse. Hann inte läsa den då men har har nu gjort det.

En nioårig funktionshindrad pojke fick inte följa med sin storasyster in när hon skulle handla i klädbutiken Chelsea i Göteborg. Istället blev han och hans familj utslängd med orden: "Vi tar inte emot sådana här."

Sådana här? Vet inte ens om det finns några ord för att beskriva hur arg och rent ut sagt förbannad man blir som förälder när man läser Frida Boisens artikel. Ibland får jag nästan en känsla av att barn med olika funktionshinder behandlas sämre än vuxna i samma situation. Är det för att barn oftast inte kan försvara sig själva som det känns så? Jag vet inte. Vad jag vet är dock att jag kommer aldrig att sätta min fot i den butiken någonsin igen (Inte för att jag handlat där på många herrans år men ändå.) och göra mitt bästa för att avråda alla jag känner och inte känner från att gå dit.

Kanske är jag pessimistisk och kanske beror det på att jag själv har en son med funktionshinder vilket gör att jag lägger märke till det mer nu än tidigare, jag vet inte. Men de senaste åren har det känts som om diskrimineringen av människor med olika funktionshinder har ökat i samhället. Som om toleransen har minskat - inte bara när man har att göra med olika myndigheter och institutioner i samhället utan också bland allmänheten. Bara senaste veckan har jag stött på ordet "mongo" som skällsord på ett facebookforum jag är med på - utan att en enda av deras över tusen medlemmar reagerade. Min sons har Downs Syndrom vilket är en kromosomavvikelse och inte en sjukdom något som jag ofta måste påpeka för människor som inte är insatta. Trots kännedom om det valde en släkting till honom att definiera det som en sjukdom, som något "avvikande" (inte mitt ordval) och "icke önskvärt" (inte heller mitt ordval).

Jag tror det är viktigare än någonsin att alla vi som vill ha ett samhälle där alla människor, oavsett vad de har för funktionshinder, hudfärg, religiös tro eller icke tro, sexuell läggning och så vidare, tar ställning.

Ibland är det lättare. Som när jag skrev ett inlägg på det där facebookforumet och visade hur tanklöst och rent ut sagt illa den här personen betett sig när hon valde att använda sig av ett nedsättande ord på det sättet som hon gjorde. Det kräver bara lite av min tid. Andra gånger är det svårare. En släkting som envist vägrar att se förbi sina egna fördomar oavsett hur djupt de sårar är inte alltid lika lätt att veta hur man ska hantera. Men poängen är att vi måste hantera det. Måste stå upp och visa att det inte är acceptabelt att diskriminera i dagens Sverige.