Berättelserna som väljer mig

På Debutantbloggen idag skriver Johannes Pinter, en av årets nya debutantbloggare, om vad det är han söker när han väljer sina skrivprojekt. Han berättar om sin fascination för det övernaturliga och framförallt om sin respekt för vår nordiska mytologi. Det han är ute efter, skriver han,  är  "historier som tar avstamp i den vardagliga verkligheten, men som visar upp denna verklighet på ett oväntat sätt" snarare än renodlade fantasiberättelser.

Hans inlägg fick mig att fundera lite över mina egna val av skrivprojekt. Eller snarare vilka skrivprojekt som väljer mig.

För det är oftast så att när jag börjar på något nytt skrivprojekt så är det sällan ett medvetet val. De bästa berättelserna bara kommer av sig själv. En dag bara finns de där; det kan vara en karaktär eller en scen. Ibland behöver det inte ens vara mer än en enkel bild. Från denna lilla, till synes obetydliga punkt, tar sedan berättelsen sin början. Så var det när jag för ett antal år sedan skrev ner min Trollsaga. En av huvudkaraktärerna - trollflickan -  bara fanns där en morgon när jag vaknade. Hur hon såg ut, namn, allt. Hon studsandes upp och ner framför mina ögon och tillät mig inte att smita undan. Jag har skrivit om det tidigare. Här. Så var det också när jag skrev det nästan klara utkastet till min vampyrberättelse. Den gången var det en scen som jag såg utspelas framför mig. Så har det varit med de flesta av de texter som jag har liggande på hårddisken.

Alla som känner mig eller som läser den här bloggen vet vid det här laget att jag är lite smått besatt av inte bara vampyrer och andra litterära monster utan också av troll, häxor och allsköns nordiska väsen som lever vid sidan av oss vanliga dödliga. Så har det varit ända sedan jag var barn. Om jag fick välja godnattsaga som skulle läsas så fanns det inget alternativ till en Bröderna Grimm-saga eller en riktigt otäck spökhistoria. Inte för mig åtminstone.

Det övernaturliga är också ett tema som återkommer, på ett eller annat sätt, i de flesta av de texter jag skriver även om det är i långt ifrån alla. Jag skriver "på ett eller annat sätt" därför att det är inte alltid som det är så tydligt. Och det är inte heller alltid meningen att det ska vara tydligt. I ett par av de novellerna jag skrivit under årens lopp har jag strävat efter att få fram en känsla av något som det inte går att sätta fingret på men som ligger där under ytan och genomsyrar hela berättelsen utan att någonsin egentligen visa sig. Kanske har jag lyckats. Kanske inte. Men det är de här berättelserna som jag själv dras till om jag skulle vara läsaren. Tror jag åtminstone. Det är svårt att vara objektiv när det gäller ens egna texter. Det handlar om den där känslan av att vår verklighet som vi känner den inte är vad den ser ut att vara. Utan att där finns en annan värld där någonstans. Kanske vid sidan av. Kanske mitt ibland oss. Men vi kommer aldrig undan den eller dess verkningar.