Väntan

Att vänta är inte min starka sida. Särskilt inte när jag vet vad jag vill. Då ska det helst ske nu. På studs. Med det inte sagt att jag inte kan vänta. Det kan jag, så länge jag vet att det blir som jag hoppas. Som jag vill. Då kan jag vänta i evigheters evigheter. Om jag måste.

Men bara om jag måste.

Just nu väntar jag på många olika saker. Ingen av dem kommer jag troligen att få svar på förrän nästa år. Ja, faktiskt. Nästa år. Det är långt dit. Flera veckor minst. Som jag måste vänta. Och vänta. Och vänta. Jag avskyr att vänta.

Det finns en väntan som börjar närma sig sitt slut. Inte riktigt än - men snart. En liten ljusglimt i allt det mörka och evighetslånga väntandet. Det kom ett samtal som svar på ett av mina svåra samtal för en tid sedan. Noah ska få ett helt nytt team på Habiliteringen. Ett inofficiellt löfte om att få just "det" teamet som jag önskade fick jag också. Men bara inofficiellt. För chefer vågar inte inkräkta på andra chefers revir. Åtminstone inte på Habiliteringen. För att få det officiella löftet måste vi först utnyttja vårt "fria vårdval" som det heter så fint och flytta över honom till "andra sidan". Samma byggnad, samma reception, samma korridorer och samma lokaler. Bara en annan chef. Som ansvarar för en annan personalgrupp. Först då kan det inofficiella bli officiellt. Men då krävs det väntan.

Vad jag avskyr att vänta. Får hoppas att det blir på någonting gott. För då kan det vara värt det. All denna väntan.