Vad jag gjorde i natt

När lillkillen inte kunde ligga ner och sova eftersom han var så full av elakt slem att han hostade tills han kräktes.

Jag skrev. Eller... jag skrev en lista. Började på en lista. Medan lillkillen smådåsade framför en film med huvudet vilande mot min axel och kramandes om min ena arm med sina små händer för trygghet kom jag upp i drygt en och en halv sida med punkter. Förslag på scener eller delar av scener till en längre bok. När lillkillen var redo att sova igen så var jag fortfarande inte färdig med listan. Men det får bli en annan gång. När lillkillen somnade gjorde jag detsamma.

Mammor behöver också sin sömn. Åtminstone ibland.

Idén till "boken" har funnits inom mig i många år. Decennier till och med. Många gånger har jag påbörjat något men något har inte känts rätt. Formen har varit fel. Ännu är det för tidigt att kalla det för en berättelse för ramen är ännu för diffus. Men något har påbörjats. Något som känns som om det skulle kunna funka. Det känns. Ända i märgen. Kanske. Kanske har jag hittat rätt till slut.

Jag har lovat mig själv att om jag är klar med alla förstautkast till nästa reseskildring när NaNoWriMo drar igång så kör jag. Och den här gången ska jag köra ända till 50 000 ord. Så är det bara.