Låt de gamla drömmarna dö

När jag först hörde talas om Låt den rätte komma in så spetsade jag öronen direkt. En svensk författare som skriver om vampyrer och en berättelse som utspelar sig i Sverige? Det lät helt enkelt för bra för att vara sant.

Men det var det inte.

När jag lade ifrån mig boken så var jag såld. Totalt, komplett såld. Det var en skräckhistoria på temat vampyrer men skriven på ett sätt som andades kvalitet och känsla för det skrivna språket. Det var nytt och fräscht. Unikt. Det var skräcklitteratur med en helt egen stil. Redan där och då anade jag att jag hade funnit en ny favoritförfattare. Men framför allt längtade jag efter att få reda på hur det skulle gå för Eli och Oskar.

Roman nummer två, Hanteringen av odöda, slängde jag mig över så snart den kom ut. Trots att ordet "zombie" i all förhandsinfo borde ha avskräckt mig. Vampyrer ja visst. Zombies? Njae... Men jag blev inte besviken. Och John Ajvide Lindqvist etablerade sig - en gång för alla - som min nya stora favoritskräckförfattare.

I mina ögon är dock novellsamlingen Pappersväggar det absolut bästa som Ajvide Lindqvist har skrivit. Fast då är jag förstås oerhört svag för novellens korta format. Berättelserna där riktigt kröp in under skinnet på mig och stannade kvar där. Länge. Långt efter det att jag lagt ifrån mig boken. För mig är det ett av de säkraste tecknen på en riktigt bra bok. Allt sedan dess har jag kastat mig över varje bok som haft Ajvide Lindqvist namn på omslaget. Och aldrig har jag blivit besviken.

Inte den här gången heller.

Många åsikter har framförts när det gäller Låt de gamla drömmarna dö. En del har ansett att vissa texter borde stannat kvar i byrålådan medan andra har höjt hela boken till skyarna. Mina förväntningar var därför inte skyhöga när jag äntligen plockade fram mitt exemplar ur bokhyllan och började läsa - över ett år efter att den kommit ut. Så rädd var jag för att bli besviken att den fick stå där längst in i mörkret och bara vänta. Och vänta. Men jag borde ha litat på Ajvide Lindqvist. Alla farhågor kom på skam. Visst, det är en bok som innehåller lite av varje: noveller, följetong, manus till sketcher, kåserier och annat smått och gott. Men på något underligt vis så känns den ändå inte splittrad. En del texter är givetvis mer intressanta än andra. Minst intressanta är sketcherna ur Reuter&Skoog. De skummade jag igenom. För mig är det den första delen av boken som är den största behållningen. Det är där novellerna finns. Inte minst den som avslöjar, åtminstone något, om hur det gick sen, för Oskar och Eli. Men det fascinerande med den här novellen är att deras historia skildras genom berättandet av en helt annan historia. En historia om vänskap och kärlek mellan människor som stod utanför händelserna i Låt den rätte komma in. Det är så fruktansvärt skickligt gjort. Även om övriga noveller kanske inte når upp till de i Pappersväggar så är det flera av dem som lämnar kvar en otäck, krypande känsla - om än inte direkt skräck. Fulet. Elda telefonkataloger. Följetongen Tindalos.

Jag är glad att jag äntligen vågade plocka fram Låt de gamla drömmarna dö ur bokhyllans mörker. För det fanns tillräckligt många fantastiska läsupplevelser där i för att John Ajvide Lindqvist ska behålla sin plats i toppen bland Sveriges främsta författare. Inte bara inom genren skräck.