Kvittonoja

När jag för flera år sedan insåg att jag på allvar ville satsa på skrivandet gjorde jag en lista över mål som jag ansåg att jag behövde uppnå för att få kalla mig författare. Mål som på något vis kändes naturliga och nödvändiga att nå för att jag skulle ha rätt att kalla mig... Författare. Under årens lopp har listan växt och förändrats men den har funnits kvar - om än inte nedskriven. Den existerar ännu så länge endast uppe i mitt huvud. Men så igår ställdes jag inför något som egentligen inte hör hemma på den listan men som kanske ändå gör det på något underligt sätt om jag börjar fundera på det. Det handlar om det här med att skriva ett kvitto. Härom veckan sålde jag en bok där köparen ville ha ett kvitto som jag lovade leverera idag då vi ändå skulle träffas eftersom jag vid tillfället inte hade något kvittoblock med mig. Strax innan jag skulle bege mig iväg så insåg jag att "Hjälp, jag har glömt att köpa ett kvittoblock!" Det var bara att snabbt slänga barnen i vagnen och in på ICA Maxi - affären som har allt utom fräscha grönsaker. Efter lite förvirrat letande bland pappersvarorna hittade jag ett kvittoblock och det var då som det gick upp för mig att jag inte har den blekaste hur jag skulle fylla i kvittot. Så stressad var jag alltså av att behöva skriva ett kvitto för första gången att huvudet blev alldeles tomt. För hur svårt är det egentligen att skriva ett vanligt kvitto? Inte svårt alls. Löjligt enkelt faktiskt. Ändå stod jag bara där och stirrade på det där förbaskade kvittoblocket en lång stund där mitt inne på ICA. Det kändes helt enkelt som ett steg av något slag i någon riktning. Vet bara inte vilken och inte heller om kvittoskrivande passar in på min lista. Troligtvis inte. Men om det gjorde det så hade jag nu kunnat bocka av den punkten på listan nu. Med en stor fet bock.