Samma år som min son föddes läste en redan etablerad författare som jag blev bekant med igenom manuskriptet till min barnbok. Jag ville få ett utlåtande på den och trots ihärdiga efterforskningar hade jag inte lyckats hitta någon lektör som tog sig an barnböcker. Så när chansen kom tog jag den och nu när jag sitter här och ska djupdyka ner i boken igen är jag glad för att jag vågade. För det är ett stort steg att låta någon annan - särskilt en annan skrivande person - läsa det man slitit och våndats över. Men vinsterna kan mycket väl uppväga den våndan.
Hennes utlåtande dök upp i min inbox strax efter att jag kommit hem från BB och sedan hände det inte så mycket mer. Visst svarade jag på mailet men med en nyfödd liten bebis att ta hand om, artiklar att skriva och ett "riktigt" bokprojekt på ett riktigt förlag som hägrade så försvann både barnboken och mailet in i skuggorna någonstans. Det blir ofta så i mitt liv. Det som inte finns mitt framför näsan på mig det existerar inte. Under de här 3 1/2 åren som gått har jag visserligen gjort några halvhjärtade försök att ta upp tråden med boken igen men de har varit just det - halvhjärtade. Varje gång jag läst igenom utkastet så har jag känt att det är något som inte fungerar, att det har varit något som jag försökt få till men inte riktigt nått ända fram. Något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Förrän nu.
För någon månad sedan bestämde jag mig för att det är nu eller aldrig. Den kan inte ligga och skräpa längre utan jag måste få tummen ur och skriva igenom den och skicka in den till ett förlag... eller två. Jag har helt enkelt för många påbörjade men aldrig slutförda skrivprojekt och så vill jag inte ha det. Det är ju det här jag drömmer om. Att skriva. Kanske till och med betala en och annan räkning med pengar jag tjänat på mitt skrivande. Så fram åkte mailet och upp kavlades skjortärmarna. Jag läste snabbt. Med pennan i handen. Jag läste så snabbt jag bara kunde för att få en känsla för rytmen och strukturen. Stanna upp vid detaljer kunde jag alltid göra senare. Vid andra genomläsningen av texten klickade det till. Framför mig började det långsamt utkristalliseras, det som jag tidigare inte lyckats komma underfund med. Jag såg äntligen vilka förändringar som krävdes.
Så här sitter jag nu framför skärmen och skriver. Inte pillar med texten, det kan jag göra senare, utan skriver. Skriver om.
Vad tyckte hon då om boken, den etablerade författaren? Även om hon hade några synpunkter på saker jag kunde arbeta vidare med - "småsaker" som hon uttryckte det - så skrev hon att hon tyckte mycket om boken och att den hängde sig kvar. Och hon ansåg absolut att jag skulle skicka den till förlag. Ett bra betyg känner jag. Ett som jag bär med mig när jag sitter här och knappar på tangenterna medan lillkillen roar sig på dagis och lillasyster sover sin skönhetssömn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar