torsdag 10 maj 2012

Den svåra andra boken

Ett ämne som då och då dyker upp på olika skrivarbloggar är det här som brukar kallas "Den svåra andra boken". Diskussionerna i kommentarerna om huruvida det är svårare att skriva en uppföljare än en debutbok kan ibland bli riktigt livliga och väcka många tankar och funderingar. På Debutantbloggen idag tar Sofia H upp ämnet och berättar om hur hon hittade fram till det som så småningom ska bli hennes andra bok och vilken fantastisk känsla det var när alla bitar föll på plats.

För ett tag sedan lade jag sista handen vid min uppföljarbok - min andra bok - och jag kan inte säga att jag tyckte den var svårare att skriva än den första. Snarare tvärtom. Eftersom båda böckerna är reseskildringar så håller de också samma form - en form som jag var med och arbetade fram i den första boken. Alla mina texter i böckerna är skrivna för att ha en viss känsla och en viss ton som ska genomsyra hela boken men också de kommande böckerna. Det stora jobbet gjordes med andra ord när den första boken skrevs. När jag stod inför starten av andra boken så visste jag hur långa texterna skulle vara, vad de skulle innehålla i stora drag (men med mycket utrymme för överraskningar så klart) samt vilken grundton mitt skrivande skulle ha. För även om det är en fackbok så är den inte skriven med utgångspunkt i fackprosans språk utan i det skönlitterära och mera berättande språket. Det jag inte visste, och det som åtminstone i teorin innan starten var det svåraste, var för mig att hitta det som var speciellt med det landskap boken handlade om. För om jag inte gjorde det skulle den här boken om Västergötland bara bli en kopia av boken om Halland - två landskap men likadana böcker. Det skulle visa sig lättare än jag hade kunnat ana. Efter varje gårdsbesök satte jag mig ner och skrev rent mina anteckningar och redan där fanns tonen, innehållet och formen. Allt gav sig själv så snart jag satte fingrarna på tangenterna. Platser kan påminna om varandra och människor likaså men kombinera de två och du får något alldeles unikt. Varje plats jag besökte och varje människa jag mötte hade något som ingen annan hade. Ibland var det lätt att sätta fingret på det direkt vid första mötet, andra gånger var det svårare och jag fick leta lite efter de rätta orden. Men förr eller senare föll de ner där de skulle vara. På det hela taget gick det lättare att skriva den här gången. Och ganska snart, redan efter ett par tre kapitel insåg jag att det där som jag var ute efter, det som gjorde Västergötland så speciellt och som skiljde det från Halland och kommande landskap låg där mitt framför mig - i mina texter. Sedan var det bara att fortsätta i den riktningen.


Förra året läste jag en artikel i SvD som handlade om skönlitterära debuter men som väckte en del tankar och funderingar. Har man skrivit en bok - oavsett genre - som blivit väl mottagen, recenserad och kanske till och med fått någon utmärkelse eller vunnit något pris så blir förväntningarna på nästa bok givetvis att den ska hålla samma kvalitet eller till och med en högre kvalitet. Som författare vill man bevisa att man kan leva upp till de här förväntningarna. Samtidigt måste den andra boken skilja sig från den första på något sätt för att inte bli en upprepning i negativ bemärkelse. Ett dilemma alltså. Men inget omöjligt sådant. Uppenbarligen. Det jag har funderat lite över är om det skiljer sig åt mellan genrer. Är det svårare att skriva en andra bok inom de skönlitterära genrerna än det är inom facklitteraturen? Jag vet inte utan kan bara utgå ifrån min egen situation.


Skriver man som jag, i en serie, tror jag att man har mycket givet samtidigt som det finns svårigheter. Men de svårigheterna är inte oöverstigliga och kanske till och med obetydliga i jämförelse med att starta från scratch som man gör när man skriver en fristående roman, novellsamling, fackbok eller vad det nu kan vara.  Samtidigt finns det en frihet i att börja om helt från början.

Om det skiljer sig åt mellan fackböcker och skönlitteratur...? Jag tror inte det. Åtminstone inte när det gäller "den svåra andra boken". Kraven på att boken ska hålla samma klass som sin föregångare är desamma. Men kanske är det lättare att skriva en bok i en serie. Jag tror att jag hade mycket till godo av att formen var så inarbetad som den var för mig. När jag väl hade den röda tråden klar för mig så flöt skrivandet på utan större svårigheter. Det praktiska runt omkring är en helt annan femma men själva orden, de kom utan problem.

På min hårddisk har jag ett antal olika manuskript till fristående skönlitterära böcker - främst barnböcker -  i olika skeden. Jag tror att om det hade varit något av dessa som jag fått utgivet som första bok - debutbok -  hade situationen varit en annan. Jag inbillar mig att det hade varit svårare att hitta rätt om och när det var dags för en uppföljare. Det känns så. Men det är svårt att veta helt säkert.

Så vad tror ni? Ligger det någonting i det här med andrabokendilemmat och i så fall - är det någon skillnad mellan genrer man skriver i? Är det lättare att skriva uppföljare om man skriver en fackbok än det skulle vara om man skrivit en roman eller barnbok? Eller handlar det istället om hur böckerna förhåller sig till varandra. Är det lättare att skriva i en serie (oavsett genre) än att skriva en fristående bok? 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar