Det här med "hopp"...

Det behöver kanske inte nämnas men jag gör det ändå: Det har varit ovanligt tyst här på bloggen den här hösten och vintern. Jag gör så ibland, försvinner in i tystnad. Behöver det. Särskilt när livet tränger på och orken överger mig. Ibland kan en blogg bli en kanal där man ger utlopp för allt det som kväver en, men ibland är det tvärtom. Den lilla energi man har räcker bara till för att överleva.

De senaste åren har varit tuffa. Krävande. Energislukande. Någon älskad dör. Andra är en ständig källa till oro. Människor sviker och gör en besviken. Andra sliter och drar så att det känns som om jag ska gå itu. Sjukdomar utan någon ände. Drömmar som går i krasch. Pengar som aldrig räcker till. Ett berg av måsten vars kanter inte ens går att ana. Dygnets timmar som alltid är för få för att livet ska gå ihop. Kroppen som säger ifrån att nu, nu räcker det. Ändå fortsätter livet och året att puckla på allt vad tygen håller tills man till slut ligger där som en liten ynklig trasa på marken och bara håller fast samtidigt som man ber om att få slippa gå under helt.

Sedan kommer nyåret och då sticker det upp sitt fula lilla tryne. Det där lilla farliga som kallas hopp. Kanske, kanske, blir det här året bättre än det förra, tänker man. Kanske kanske. Men att tänka så är att ställa dörren vid öppen för besvikelsen att kliva på. Med det nya året kommer nya grymheter som man kan utsättas för. Det nya året tar snart nya och kraftiga tag om påken och börjar sin dans med ny kraft. Och nej. 2013 har ännu inte avvikit från den rutinen.

Inte än åtminstone.

För precis som den gamla klyschan säger så är hoppet det sista som överger människan. Och ibland behövs det bara något litet för att den lilla lågan av hopp ska fladdra till igen och få nytt syre.

För länge sedan - kanske förra året, kanske redan året innan, jag minns inte längre - försvann mitt favorithalsband. Inget märkvärdigt, inget jättedyrt. Ett litet guldhalsband med en berlock i form av en delfin. En gång i tiden en "Gift to self", köpt i ett litet smyckestånd på Fisherman's Warf i San Fransisco. Sedan dess har det nästan alltid varit med mig. Som en skyddsberlock. Jag bär det i fotot snett uppe till höger. Så en dag när jag skulle simma med barnen tog jag av det. Tillfälligt, tänkte jag.  För att skydda det. Jag lade det på "ett säkert ställe". För säkert. Sedan dess har det varit försvunnet. Och jag har letat. Vänt upp och ner på huset. Mer än en gång. Utan resultat. Jag har skrikit, jag har gråtit, jag har anklagat - både mig själv och andra. Sedan har jag resignerat. Jag har resignerat inför tanken att jag aldrig mer kommer att se det. Aldrig mer bära det. Aldrig mer beskyddas av min lilla delfin.

Så en dag för ett par veckor sedan när jag ska tvätta så krånglar tvättmaskinen. Den vill inte starta. Det visar sig senare att vattnet av någon anledning var avstängt så problemet var lätt åtgärdat. Men krånglet ledde till att maskinens filter blev rensat och där låg något som glimmade till. Visserligen smutsigt och ihoptrasslat till näst intill oigenkännligt. Men ändå...

Det var inte bara delfinhalsbandet som glimmade till den dagen. Så gjorde även hoppet. Och idag efter barnens simlektioner är det jag som byter halsband.