Den som väntar på nåt gott

Just nu läser jag en novellsamling av Alice Munro. Kanske är det därför som det surrar så uppe i huvudet; att läsa noveller brukar trigga igång min kreativitet. Novellformatet är och har alltid varit det skrivande som drar starkast i mig. Det finns något särskilt i det begränsade utrymmet som kräver så oändligt mycket av dig som författare. En sorts minimalism där man måste väga varje ord på en guldvåg innan man släpper det fritt.

Jag har skrivit om det tidigare. Här.

För några år sedan gick jag en skrivarkurs och vid sida av den skrev jag en novell som skiljde sig lite från mitt vanliga skrivande. Redan när jag skrev ner den kände jag att den förde med sig något annat. Något nytt. När jag började skriva hade jag bara en bild i huvudet. Efterhand växte bilden till en scen och därifrån vecklade hela novellen upp sig framför mig. Min dåvarande skrivarlärare läste den och gav några förslag till ändringar. Framförallt ville hon att jag skulle dyka djupare ner i det tema som fanns i berättelsen och utveckla ett av styckena i mitten där jag bara berörde något flyktigt. Men där tog det stopp för mig. Jag visste inte hur jag skulle gå vidare. All inspiration bara försvann. Nu efteråt har jag insett att jag var rädd för att "peta i" texten, rädd att känslan och tonen som jag hittat skulle försvinna om jag ändrade för mycket. Så den blev, som så många andra texter i mitt liv, liggande i väntan på rätt tillfälle.

En del texter skriver man och glömmer sedan bort. De har tjänat sitt syfte. Som skrivövning. Som skräpskrivande. Som ett sätt att bara skriva av sig något som irriterar. Andra texter dröjer sig kvar. Väntar. Väntar på att man ska vakna och ta tag i dem igen. Så är det med den här novellen för mig. Jag har aldrig riktigt kunnat släppa den utan den har alltid legat där längst bak i huvudet och gnagt och jag har många gånger tänkt att jag skulle vilja hitta tillbaka in i den igen och denna gång hitta rätt. Samtidigt vet jag att det inte är någon idé att försöka tvinga fram det. Det kommer när det kommer.

För ett par dagar sedan var tiden inne. Jag hade en dröm på natten. En virrig, konstig och stressande dröm med ett tema som på något sätt berörde temat i novellen. Egentligen hade drömmen ingenting alls med novellen att göra men jag vaknade med en känsla av att: "Nu vet jag!" Nu vet jag hur jag ska få in den där biten som på något sätt saknades för att novellen ska bli färdig. Nu vet jag hur jag kan skriva.

Det är vid sådana här tillfällen som en trasig Macbook kommer obehagligt olägligt.
Tur.
Att det finns papper och penna då.