Min anteckningsbok, del 1

Jag har en stor svaghet och det anteckningsböcker. Jag älskar anteckningsböcker. I mina hyllor och lådor här hemma ligger ett oräkneligt antal stora, små, linjerade, olinjerade, tunna och tjocka böcker och samlar damm. Ja, jag skrev samlar damm. För jag har insett att det är egentligen bara en sort som jag trivs med och det är Moleskine. Men jag kan ändå aldrig motstå en riktigt läcker anteckningsbok. Så de fortsätter att ramla in - åtminstone då och då. Och det har jag inget som helst emot eftersom de är så fina där de står i hyllan.

Under de åren jag var borta från läraryrket, på grund av friår och föräldraledighet, så köpte jag varje år på Bokmässan en svart Moleskinekalender. I den fanns det gott om plats att skriva på förutom de vanliga kalenderbladen. Åtminstone så det räckte för mig. Jag gillade den verkligen. Jag gillade känslan när jag skrev i den, den svarta eleganta utsidan och inte minst gillade jag historien bakom den. Det enda jag inte gillade var att sidorna var linjerade. Men den fyllde sin funktion. Eftersom den också fungerade som kalender så hade jag den alltid med mig och kunde skriva ner små anteckningar när andan föll på. I min hylla står de idag på rad - mina svarta moleskinekalendrar.

När det förra hösten var dags för mig att, åtminstone på deltid, återvända till läraryrket så köpte jag - ve och fasa - istället en traditionell lärarkalender. Ni vet den där gröna, plastiga som bara skriker skola. I den finns tillräckligt med plats för eleverna men ingen för diverse lösa tankar och funderingar. Men att gå runt med två olika kalendrar kändes inte bara opraktiskt utan också lite vanskligt så att fortsätta köpa min älskade kalendermoleskine var inte att tänka på. Det året på Bokmässan plockade jag istället upp klassisk, svart och olinjerad Moleskine. Sedan tog det stopp.

Anteckningsboken blev liggande bortglömd i en låda i sekretären. Jag tror till och med att jag kanske glömde bort den för ett ögonblick eller två. Varför vet jag inte riktigt. Kanske gillade jag inte förändringen. Kanske tyckte jag den var för fin. Men häromdagen plockade jag fram den igen och kände på den. Insikten bara kom - det är dags nu. Nu ska den användas. Och det har den också. Jag har redan fyllt upp flera dussin sidor och fler ska det bli.