Underliga dagar

Det började när tvättmaskinen brakade samman. Musten gick ur mig. Lusten att blogga försvann upp i rök liksom som lusten att läsa. Skrivandet har det inte varit mycket bevänt med (som mormor skulle sagt) sedan förkylningen tog makt över mitt huvud och proppade, stoppade med luddigt vitt tills det blivit lika fluffigt som ett av dotterns gosedjur. Väntan och rastlösheten som infinner sig när ett skrivprojekts alla lösa trådar ska knytas samman. Tankarna som fastnar i den vita sörjan när avgörande beslut om sonens framtid ska tas. Sveket, ilskan och sorgen när sonens diagnos, hans Downs Syndrom, definieras som en sjukdom, något icke önskvärt, av någon som i samhällets ögon ska stå mig nära. Att han, den finaste i världen, inte duger som han är. Att den han är idag, den finaste i världen, inte är önskvärd. Som ett knytnävsslag i magen. Insikten om hur fruktansvärda människor kan vara när jag läser på fb om någon som jag känt länge. Om något som hänt som gör mig ont. Bedrövad. Beundran över styrkan hos människor och över förmågan att gå vidare. Minnet av en gammal oförrätt som aldrig blivit upprättad. Undanstoppad men aldrig bortglömd. Det var då skrivlusten vände åter. Och hämndlystnaden vaknade. För Everything in life is writable. Glöm aldrig det. Så nu sitter jag här med min väntan, en reseskildring som steg för steg närmar sig sitt slutmål, en skinande ny tvättmaskin som snurrar en nedkissad matta och texter som jag en gång skrev och som nu ska väckas till liv.

Life is good.