torsdag 20 februari 2014

Borde kanske bitit mig i tungan

Att jag avskyr särskrivning är ingen hemlighet. Inte heller att det stör mig något enormt när folk misshandlar ordklassen pronomen genom att till exempel säga eller skriva "han" där det ska vara "honom" eller blandar ihop "de" och "dem". Men bland det allra värsta jag vet är när människor använder sig av ord som inte existerar i tron att de faktiskt gör det. Särskilt retar det mig när de gör det på ett sådant sätt att det är uppenbart att de själva tror sig ha ett bättre språk än vad de har och att de genom att svänga sig med just det ordet vill visa detta för andra.

(Språknörd? Vem? Jag? Förstår inte vad ni talar om.)

Ett av de ord som retat gallfeber på i flera år nu är användningen av ordet "oeffektiv" - ett ord som inte existerar idag. Jag minns en konferens på jobbet för ett antal år sedan när en dåvarande kollega skulle hålla ett anförande om vikten av att ge elever goda kunskaper i svenska språket och läsförståelse. Notera det: goda språkkunskaper i svenska. När människan för sjunde gången på mindre än tio minuter - med eftertryck - hävde ur sig ordet "oeffektiv" ville jag ställa mig upp och skrika "Det finns inget som heter oeffektiv! Det heter ineffektiv!"

Den gången bet jag mig i tungan.

Häromdagen satt jag i möten. Ett av dem var på min sons förskola och med på det mötet var en specialpedagog. Notera det: en specialpedagog. En person som enligt mig borde ha åtminstone basala kunskaper i språkvård. När hon på fullaste allvar kläckte ur sig ordet "oeffektiv" kunde jag inte hålla mig längre utan sa:

Det finns inget ord som heter så - det heter ineffektiv.

Kanske borde jag bitit mig i tungan. Kanske inte. Jag vet inte. Det jag vet är att ibland kan ett enda ord bli en gång för mycket.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar