Varför skriva skräck?

Intressant läsning idag på Debutantbloggen om varför man väljer att skriva skräck.

När jag var barn och tonåring plöjde jag böcker som "All världens skräckhistorier" och "All världens spökhistorier" i morfars bokhylla från pärm till pärm. Jag kunde aldrig få nog även om de skrämde mig halvt från vettet ibland. Kanske är det dessa jag har att tacka för min mörkerrädsla. Än idag finns det inget som skrämmer bättre en en riktigt bra berättad spökhistoria i mina ögon. Ett av de skrivprojekt som jag skulle vilja ta itu med någon gång i framtiden är att skriva en novellsamling med spök- och skräcktema baserat på historier jag samlat på mig under åren.

Allt jag skriver är dock inte skräck. Långt ifrån. Men jag har en fascination för det övernaturliga och det som skrämmer när jag läser böcker vilket naturligtvis avspeglas i mitt skrivande. Mitt ena barnboksprojekt Trollsagan handlar om troll och mötet mellan deras värld och vår. Ett visst mått av skräck finns där i form av bortbytingstemat och dess följder, men anpassat för yngre läsare. Mitt andra barnboksprojekt är en vampyrhistoria där ett flertal olika skräckelement blandas in med det traditionella vampyrtemat. Den är mörkare och kanske finns det de läsare som, om den någonsin kommer ut i bokform, kommer att anse att jag bryter mot tabun inom barn- och ungdomslitteraturen. Må så vara. Det är mitt val.

Jag tror att vi alla behöver ett visst mått av fiktiv skräck i våra liv. Inte för att skrämma andra utan för att själva bli skrämda. Den där känslan när pulsen ökar och man börjar snegla omkring sig. När man drar upp benen under sig och filten upp till hakan. Jag minns hur jag som barn brukade smyga ner i gillestugan efter det att alla andra i huset hade somnat för att bänka mig framför teven med filten i högsta beredskap för att se gamla klassiska skräckfilmer som Dracula på teven. Att jag sedan inte vågade lämna soffan när filmen var slut utan fick väcka halva huset när jag skulle gå tillbaka upp till mitt sovrum... det är en annan historia.


Jag har skrivit om min förkärlek till det övernaturliga och till skräck tidigare. Här.