Sista inlämningsuppgiften på skrivarkursen och vad gör jag? Hoppar fram och tillbaka mellan olika skrividéer tills jag är helt vimmelkantig. Som vanligt. Till slut landade jag på att skriva en fortsättning på "Kattsagan" som jag skrev inledningen på till en tidigare inlämningsuppgift. Det började bra som så ofta men snart körde jag fast.
Fick inte ihop delarna.
Trasslade in mig i detaljer.
Tappade kontrollen över allt och ingenting.
Till sist kunde jag inte längre sitta och se på när inspirationen rann ut i sanden med hot om att aldrig återkomma.
Så med två dagar kvar till inlämning slängde jag Kattsagan åt sidan och plockade fram en gammal barnboksidé som legat och samlat digitalt damm sedan 2003. Japp. Så länge. Ett helt decennium. Och lite till. När jag läste igenom texten så insåg jag att berättelsen var mer färdig än jag kom ihåg. Alltid en underbar känsla.
Det jag behövde göra var att korta ner och plocka bort lite av "pratigheten" som blir när jag skriver de där spontana och snabba förstautkasten. Den som uppstår när jag kämpar för att få med alla idéer som poppar upp utan att missa den minsta lilla impuls. Samtidigt försökte jag se hela texten indelad i olika scener, var och en med sina egna bilder. För det är så med den här berättelsen, och har varit så ända från början, att jag ser den utspelas framför mig. I bilder. Det är vid de här tillfällena jag önskar att jag hade förmågan att teckna och måla. Men nu är den talangen inte min så allt jag kan hoppas på är att om den någonsin hamnar på skrivbordet hos någon välvilligt sinnad redaktör på ett förlag så kommer den att hitta sin illustratör.
För hoppas kan man väl alltid.
Hur det nu är med den saken så har jag åtminstone lämnat in den sista skrivuppgiften på skrivarkursen. Även om den hade behövt mer tid och ännu mer finslip. Nu återstår att se hur den tas emot. Med tanke på en del tidigare reaktioner så kan det mycket väl hända att vissa inslag inte ses med blida ögon. Må så vara. För allt jag har gjort är att återge en berättelse om en liten sköldpadda precis så som den kom till mig en gång.
Och mer kan man väl inte begära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar