Livet med Noah, del 1 - Att välja Downs syndrom

När jag startade den här bloggen var tanken att jag i första hand skulle skriva om böcker - mina såväl som andras - och allt som hör där till, men även att det jag skrev om skulle beröra vardagen som skrivande och läsande småbarnsförälder. För givetvis påverkas de två av varandra. Ibland sitter jag och skriver vid datorn med en sovandes/ammande lillflicka på knäet. Ofta blir jag avbruten mitt i en tankegång av att hon vaknar och vill ha uppmärksamhet och tankegången som kändes så rätt i texten är för alltid förlorad men jag inser i samma stund att det gör ingenting. Andra gånger sitter jag och lillkillen tillsammans i köket med varsin bok framför oss och bara myser medan lillasyster sover. För det är så att har man en gång för alla växt upp till en läsande och skrivande person så kommer det alltid att finnas med där i bilden, det går inte att komma ifrån. Jag är övertygad om att jag blir en bättre mamma när jag får tid, egen tid,  som jag kan lägga på att läsa en bok eller ägna åt något av mina skrivprojekt. Det gör mig lugnare och jag får mer tålamod och kraft att hantera vardagen med allt vad det innebär.

Det som inte var tanken med den här bloggen var att den skulle bli en "mammablogg" eller "föräldrablogg" bland alla andra. Det finns så många andra mammor som gör det bättre. Jag vet det, jag läser deras bloggar. Inte heller vill jag känna att jag "hänger ut" mina barn genom att skriva för mycket om dem. Det är en svår balansgång där känner jag.

Men ibland händer saker som förändrar ens inställning och gör att man tar ett kliv i en annan riktning än man ursprungligen tänkt sig - om än tillfälligt. Eller så läser man något...

Idag när barnen sov middag och jag satt och surfade runt lite på datorn hamnade jag av en slump på en ledare i Corren.se som talade om att i Danmark så kommer det sista barnet med Downs syndrom att födas år 2030 om nuvarande aborttrend håller i sig. Det jag läste där fick mig att googla vidare och jag hamnade på en artikel i Expressen.se som tar upp samma ämne.  Som mamma till en liten kille med Downs syndrom så reagerar jag givetvis på det som skribenterna tar upp. Tankar som att "Downs syndrom kommer att utrotas på sikt" och "Vad blir nästa steg?" är skrivna för att oroa och uppröra och de vet var de tar. Jämförelsen mellan Sverige och Danmark går inte att komma ifrån och även om vi inte har samma utveckling här hemma så är det inget som säger att det inte kan ändras. Idag finns både kubtester och flertalet andra tester att tillgå.

När jag ser på min lille kille som sover så gott i sin säng med armarna tryggt upp över huvudet så är jag så tacksam att jag lyssnade på min inre röst som sa att jag inte skulle göra ett kubtest. Jag är inte emot abort utan anser att det är upp till varje kvinna att själv välja vad som är rätt för henne. Men själv vet jag att det hade varit helt fel beslut för mig. Jag vet inte heller om jag hade klarat av att få informationen att jag bar på ett barn som skulle födas med ett funktionshinder medan jag fortfarande var gravid. Det är så mycket som pågår i kroppen som det är och man påverkas lättare av sin omgivning och det som händer där än man annars gör. Så var det åtminstone för mig. Min graviditet var tuff som den var. Båda mina graviditeter var det. Jag vill gärna tro att jag hade haft styrkan att ta ett beslut om att "behålla barnet" även om jag hade haft informationen men om jag ska vara ärlig så vet jag inte. Istället valde jag den enkla vägen och tackade nej till erbjudandet om tester. Det är ett av de beslut som jag räknar till de bästa i mitt liv. För alternativet finns helt enkelt inte i min världsbild. Det är något alldeles speciellt att få lyckan att dela sitt liv med en kille som Noah.

Vår i Slottsskogen

Fortsättning följer...