Tillbaka

... hoppas jag. Värken/inflammationen/förkylningen eller vad sjutton det nu var/är (det lämnar jag till de lärde att tvista om - jag vill bara bli av med den) som satt sig i min axel och nacke har sakta men säkert börjat att plana ut. Inte helt borta än men förhoppnings vis på väg i den riktningen. Men så är det ju det där med skrivandet... Trots alla värktabletter så har det gjort ont att ens försöka. Det har gjort ont att knappa på tangentbordet. Ont att sitta framför datorn. Ont när jag försökt scrolla ner för att läsa igenom en text. Ja, det har till och med gjort ont när jag försökt hålla i en bok för att fly det onda om så bara för en kort stund. Så det enda som återstått har varit att kapitulera och låta det onda ha sin gång. Kanske var den här smärtan som dök upp som ett piskrapp i nacken kroppens sätt att säga "sluta stressa"? För det var vad jag höll på med - stressa halvt ihjäl mig med alla krav som fanns runt omkring mig. Min kropp är lustig så sätt - den säger ifrån. Ofta vid de mest olämpliga tillfällen. Som nu när jag har en bok som ska bli klar. Ska - bli - klar. I dagsläget känns det väldigt långt borta. Jag har förlorat så mycket skrivtid på grund av den här värken att det nästan känns som ett hånskratt. Men... underligare saker har hänt. På något sätt så får det gå. Kommer det att gå. Det gör det alltid.

Så om jag varit osocial och inte hört av mig den senaste månaden - har inte orkat. Energin har bara räckt till att ta mig igenom dagarna.

Om jag är osocial och inte hör av mig den närmaste månaden - hinner inte. Har en bok som bara måste skrivas klart.

Önska mig lycka till. Jag kommer att behöva det...