onsdag 2 maj 2012

Besvikelse

Denna känsla av att ständigt behöva vara på helspänn. Ständigt behöva vara redo för kamp. Avskyr den av hela mitt hjärta. Men varje gång jag börjar slappna av, varje gång jag sätter mig ner för att hämta andan, inträffar något som innebär att jag tvingas upp på benen igen.

Numera krävs det inte mycket för att jag ska reagera. Och jag kommer att reagera, kommer att göra vad som krävs när det gäller mina älskade trollungar. Men det tär på både kropp och själ när man tvingas leva i ett konstant stresstillstånd.

De senaste två åren har varit en berg- och dalbana på mer än ett sätt. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan, från den ena backen till den andra och varje gång har störtdykningen mot marken blivit allt hårdare och allt ondare. När vagnen nu senaste gången började röra sig uppåt igen, uppför backen, var det med ett helt annat lugn, ett helt annat tempo. En känsla av hopp började så smått få fäste. Jag vågade mig på att tänka att nu kanske det äntligen blir en förändring. Nu kanske det äntligen blir lite lugn så att vi kan jobba på  istället för att slösa bort värdefull energi på denna ständiga kamp.

Numera krävs det inte mycket för att få mig att reagera. Resa mig upp och förbereda mig för kamp. Ett ignorerat mail, ett uppskjutet möte.

Jag hoppas jag har fel den här gången. Av hela mitt hjärta.



2 kommentarer:

  1. Åhh, jag känner med dig Lotta! Måste vara fruktansvärt jobbigt och slitsamt. Men tur att du är så stark och har två underbart fina barn. Du ska se att snart är dessa berg-och dalbaor allt glesare och glesare.
    Styrkekramar från Carro

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Carro! Blir bara så trött ibland på att så snart man börjar hoppas så blir man nertryckt igen. Stora kramar till dig och dina killar :-)

      Radera