Lyckan är en ensam fågel

Den första bok jag läste av Anna Gavalda var hennes debutroman Jag älskade honom. Jag älskade den! Så mycket att jag genast kastade mig över novellsamlingen Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans och var lika förtrollad. Det var samtidigt som jag gick en novellkurs och jag minns att jag till och med härmade hennes sätta att använda "..." som uttryck för tystnad i replikskiften i en av mina texter vilket ledde till att jag fick bakläxa av min skrivarlärare. (Lite snopet men när jag sedan skrev om min novell och plockade bort "..." så insåg jag att hon hade rätt.) Redan innan jag ens öppnade romanen Tillsammans är man mindre ensam hade Anna Gavalda för länge sedan tagit steget upp på min top tio-lista över favoritförfattare.

När jag på bokrean tidigare i år  hittade hennes senaste roman blev jag överlycklig och utropade: Äntligen en ny Gavalda! Jag hade missat att den kommit ut. Men efter att ha läst ca 75 sidor vet jag inte vad jag ska tycka längre. Berättelsens struktur är lite förvirrande, det finns element jag stör mig på och jag kan helt enkelt inte komma in i läsningen lika lätt som jag brukar göra med en av hennes böcker. Jag kan dock inte sätta fingret på exakt vad det är som gör att jag fastnar. Men jag vill gärna tro att det inte är  Gavalda det beror på utan på mig. Att jag helt enkelt inte har haft tiden att sitta ner och läsa i lugn och ro som jag brukar göra. För det kanske är det som behövs med den här berättelsen - att jag tar mig tid. Jag hoppas det och får försöka hitta ett sätt att få lästid för alternativet gör mig ledsen. När jag nästa gång ser en ny bok av Anna Gavalda vill jag känna den där förväntan man gör när man vet att man har en riktigt härlig läsupplevelse framför sig. Nej, jag är inte redo att ge upp än. Inte om Lyckan är ensam fågel och definitivt inte om Anna Gavalda.