Splittrad

Jag känner mig splittrad just nu. Egentligen borde jag använda den lilla tid jag får att skriva på till att skissa på de första kapitlen till reseskildringen eller skriva klart texten till katalogen men... det andra projektet drar i mig. Det ligger där på köksbordet. Utskrivet och klart. Redo för en sista genomgång innan jag gör de sista ändringarna. Följebrevet är redan färdigskrivet. Ligger på Macbookens hårddisk och bara väntar. På vad? Väntar på att jag ska bestämma mig. Jag vet inte hur många gånger jag satt mig ner för att läsa igenom berättelsen men blivit avbruten innan jag hunnit halvvägs igenom det första kapitlet. Ofta med en suck av lättnad över avbrottet.

Om jag någonsin kommer längre än två sidor in i berättelsen igen kanske jag får ett svar. Men jag vet inte om jag vill ha det. Jag vill ha kvar min berättelse som den är i mitt huvud och i mitt minne. Det är nästan tre år sedan sist. Tre år och två barn sedan om man ska vara noga. Så länge sedan är det som jag senast läste igenom den från början till slut. Det var innan jag skickade iväg den till en lektör. Sedan dess har jag inte tittat åt den utan den har fått ligga orörd i sin mapp. Jag vet att jag har en del ändringar jag vill göra. Inte stora eller omvälvande ändringar, men ändå ändringar. Den ska skrivas igenom. Bearbetas. Några ändringar är mina egna och några är förslag som fått och som jag känner kommer att lyfta berättelsen. Men det har tagit den här tiden för mig att komma fram till det. Det är bara att sätta igång. Ändå väntar jag. Väntar på att jag ska ta beslutet. Kanske är jag rädd för vad jag ska tycka när jag läser igenom den igen. Kanske är rädd för att det kommer att krävas mer arbete än vad jag räknat med. Kanske är jag helt enkelt rädd för att det inte kommer att krävas något arbete alls. Att den bara duger till att dumpas i papperskorgen. Så jag väntar.